Jag medger redan i den inledande meningen att det varit en obarmhärtigt ojämn kamp. Bansheen avgår lätt med segern, men som den Duktiga Flicka™ jag är tänker jag så klart berätta varför Bansheen vinner med hästlängder.

Och för er som inte spelat Mass Effect 3 är det här förmodligen en ganska värdelös post, eftersom jag jämför en fiende i ett DLC (Adjutant) med en fiende man träffar på i huvudspelet (Banshee).

Introduktionerna

Adjutanten
Shepard, tillsammans med Nyreen och Aria (kompanjoner i DLC:t Omega) tar sig från ett ställe till ett annat på omega. Området där Adjutanterna dyker upp är bara en kort passage på vägen mellan två platser. Bakgrunden till adjutanterna serveras inte förrän efter att Shepard mött dem. Nyreen och Aria pratar lite om dem men det konstateras bara att Nyreen är rädd, inte varför Nyreen är rädd. Hade jag varit boss för fiendeintroduktionen hade jag gjort en Aliengrej av det. Adjutanter infekterar andra varelsers kroppar med ett virus som skriver om deras genetiska kod. Hade jag varit BioWare hade jag introducerat adjutanterna genom att visa hur en Cerberus-goon omvandlas till ny adjutant. Helst en forskare som hållit sig undan tills dess att Shepard dyker upp. Jag ser framför mig svettig forskare som bankar på glas, adjutant som tvångsinfekterar forskare, transformation etc. Det är effektivt! Läskigaste biten i Stephen Kings Tommyknockers är ju Bobbys transformation ifrån människa till Alien, precis som Wikus van de Merwes långsamma omvandling i District 9.

ME3_Adjutant

Istället introduceras Adjutanten när den slår ner en vägg. Uppföljningsadjutanterna syns knappt för de anfaller när jag skall trycka ner en hiss, så min rygg är emot dem. Aria och Nyreen är dessutom effektiva, så de är nästan döda när jag väl hoppar in i striden.

Banshee
Det hela börjar med att Liara ber om hjälp. Asari High Command har “ett problem”. Föga anar jag att problemet är scary as shit. Nåväl. På väg till Lesuss – där problemet finns – briefas jag av Liara. Vi är på väg till ett kloster som ligger helt isolerat. Det är dessutom ett Ardat-Yakshi-kloster. Ardat-Yakshi är asari som blir höga på att under sexakten ha ihjäl sina älskare. Redan där!

När jag och min trupp landar på Lesuss är det första vi stöter på ett mörkt hiss-schakt. Där hörs skriken första gången. Ångestvrål rivna ur en döendes strupe. I kid you not. De där skriken – i mörkret – är asläskiga.

Första gången jag ser en Banshee blir jag så rädd att jag tappar kontrollen. Alltså handkontrollen. De rör sig som något ur en japansk skräckfilm och de ser ut som något Guillermo del Toro hade kunnat hitta på. Och de där jävla vrålen!

ME3_Banshee

Ett kloster, totalt mörker, vrålen och sedan deras rörelsemönster och utseende, plus att de är gjorda på Ardat-Yakshi. Det är omedelbar skräckhärdsmälta. Föreskuggandet är precis lagom. Istället för att berätta för mig att jag skall vara rädd genom dialog blir jag skitskraj på egen hand för dessa vrålande, fantastiska varelser.

Krafter

Adjutant: Singularities, en barrier och närstridsförmåga. Ungefär som en brute. Det enda som jag faktiskt kunnat utröna skiljer en brute och en adjutant åt är just barriern och singularityn. De rör sig på ungefär samma sätt och är lika jobbiga att bli inträngda i hörn av.
Banshee: Hoppjerkaförflyttning (asläskigt), Warp och långa läskiga klor att spetsa motståndare på. Men det läskigaste är vrålen. Även om min lvl 60 Shepard kan ta dem med ena handen bakom ryggen numera så ryser jag fortfarande vid tanken på Banshees på slagfältet.

Vinnaren är hands down Bansheen.

Pacing

Bansheens vinst kan också ha med pacing och set up att göra. Lesuss är ett långsamt, nästan vemodigt stillsamt uppdrag. Omega är högoktanig action utan en lugn stund. Jag hinner aldrig bli rädd, medan en stor del av Lesuss går åt till att fundera på vad fan det är Reapers har hittat på egentligen – en upptäcktsfärd som förstärks av de fynd jag gör på vägen. Egentligen kokar det hela ner till tre faktorer, eller kanske fyra. Introduktion, beteende, krafter och uppdragets pacing.