Journey har varit ute väldigt länge, men jag har varit en dålig människa och inte spelat det ordentligt. Så här i efterhand kan jag inte alls förstå varför jag undvek det så länge. Kanske för att jag var upptagen med Mass Effect eller på grund av någon annan helt oförklarlig orsak.

Jag har i vilket fall som helst spelat detta ljuvliga spel nu, och det är en upplevelse above and beyond. Det är ett spel som är kravlöst. Jag känner inget behov av att stressa, istället lufsar jag runt i öknen med ett nöjt leende på läpparna och bara är. Visst finns det pussel i spelet och saker att upptäcka, men den största behållningen är nästan det mindfulnessaktiga varandet. Det är fantastiskt att bara existera i den sandfyllda världen.

För mig tog det drygt tre timmar att spela igenom Journey. När det var slut var jag någon helt annanstans i mitt medvetande. Stressen var borta och jag kände mig nöjd. Tillfreds nästan.

Det som är så speciellt med Journey är att det är fokuserat, kort och utan pretentiösa tendenser. Det innehåller väldigt få mekaniker, men de är å andra sidan polerade till perfektion. Vem hade kunnat ana att det var så behagligt att surfa på sand?

Spelarpersonen i sin tur, vandraren, är oerhört välgenomtänkt. Sättet dess sjal fladdrar i vinden är bara så vackert. Vandraren själv är en könlös varelse som har en otroligt sympatisk uppsyn och är lätt att identifiera med. Jag tror mycket av den melankoliska stämningen förstärks av att musiken är så oerhört spot on. Den fördjupar upplevelsen.

Det förekommer inga ord. Istället berättas spelets historia med bilder. Vandrarens tankar när hen ser bilderna blir mina tankar, och det kanske till viss del förklarar min märkliga sinnesstämning när jag når slutet på spelet.

Journey återupprättar min teori om att det “räcker” med att hitta den perfekta mekaniken för ett spel och sedan polera till förbannelse. Jag har själv gjort ett spel där det var superkul att gräva.

Det jag uppskattar mest med Journey är dock att trots sin strama minimalism så förstår jag vad som bör göras och när. Det tror jag beror på att spelet inte tvekar att hjälpa mig när jag behöver det. Tydliga anvisningar visas när jag känner mig vilse. Att det dessutom inte finns några komplicerade mekaniker som kräver förklaringar hjälper också.

Journey är en av de mest säregna spelupplevelser jag haft. Jag kom ut på andra sidan med ett stort lugn och en nyfunnen kärlek till spelmediet. Det är tidlöst, vackert och meditativt.

Fem tygdrakar av fem möjliga.