Okej, okej, jag vet, jag borde ha spelat Mass Effect tidigare. Men å andra sidan hade jag inte en 360 förrän 2008, och å tredje sidan har jag alltid varit tveksam till den här typen av third person action/ shooter/ rpg/ taktisk-vad-det-nu-ingår-i-för-kategori.

Anledningen till att jag skaffade och spelade Mass Effect är förmodligen inte en hemlighet, åtminstone inte vad det gäller läsare av bloggen och twitter. BioWare gjorde ett helvetes bra jobb med relationerna i Dragon Age: Origins. Jag ville se om det funkade lika bra i Mass Effect.

Vän av ordning kommer att påpeka att Mass Effect kom ut innan Dragon Age och till det tänker jag bara säga – jo, jag vet. Jag tänkte för ovanlighetens skull börja med det jag tycker om i spelet. Relationerna, så klart. Här finns en begynnande relationsmodell som jag tycker mycket om. Faktum är att jag tycker bättre om att inte se hur mina icke-spelarpersoner tycker om mig än att få en mätare på det. Det känns mer troget verkligheten. Hur många av oss går omkring med en mätare på skjortan som visar om vi tycker om en annan person? Personporträtten är en annan favorit. Vill jag, så finns det mycket information att hämta om mina medarbetare på SSV Normandy. Joker är så klart en favorit, mest för att Seth Green gör rösten. Vem kan inte tycka om Seth Greens röst? Nåväl. Dessutom tycker jag att det är en fördel att Shepard har en egen röst. Även om det ibland rimmar illa med vad jag skulle ha sagt, så köper jag att jag och Shepard inte är samma person, att jag spelar en roll i spelet. Najs.

En annan sak jag uppskattar är faktiskt storyn, i alla fall till viss del. Det som är lite synd är att författarna till både Mass Effect och Dragon Age verkar ha tagit samma grundkoncept och gjort om det lite för att passa i sci-fi respektive fantasysetting. Världen håller på att gå under av ett annalkande hot – check. Spelarpersonen är medlem i en exklusiv och utvald skara – check. Ogres – check. Ja, den där sista kan så klart diskuteras, men vad är en Geth Destroyer om inte en Ogre? Ehm. Ja. Storyn var det.

Jag är en science fiction-nörd av stora mått, läser nästan enbart sci-fi-böcker, och vet dessutom att sci-fi borde skrivas ut till science fiction för att vara en acceptabel term. Därför måste jag säga att det är en stor fröjd att slippa Halo-kaoset för lite eftertänksam och trevlig rymdsetting. Men när jag säger sci-fi så menar jag så klart inte att spelaren ställs inför några sociala dilemman, eller att spelet utforskar någon särskild aspekt av den mänskliga naturen, bara att spelet är placerat in en framtidssetting med rymdskepp. Men jag tycker om det. (Kalla mig knäpp, men det roligaste jag har haft hittills är när jag och mina två kompanjoner har kutat runt i rosa rustningar hela högen.) Huvudstoryn är dessutom intressant och välgjord, så där får spelet definitivt pluspoäng. Gillar också dialogen och de subtila – och ibland inte så subtila – antydningarna jag får från både Kaidan och Liara om hur de känner inför (den kvinnliga) Shepard.

När det kommer till gameplay är jag som vanligt kritisk. Jag tycker om coversystemet, men jag tycker inte om de klumpiga kontrollerna jag har för mina kompanjoner. Coversystemets stickiness och Wrex förmåga att ställa sig precis bakom mig varje gång det blir en eldstrid har tagit död på mig fler gånger än jag kan eller vill räkna. Cover är nästan lite för sticky ibland, och med tanke på att det aktiveras så fort jag har vapnet draget så blir det också både tragiskt och lätt komiskt att se Shepard klistra fast sig mot väggar och räcken när jag kommer för nära.

Jag spelar infiltratorklassen och får erkänna utan omsvep att jag älskar rollen som prickskytt. Det finns något djupt tillfredsställande i att plocka alla assassins, turrets och andra intressanta geth/ pirater/ what have you som brukar stå uppställda utanför mission locations på valfri planet. Det blir så klart roligare ju kraftigare vapen och desto bättre upgrades jag har, men prickskyttet är verkligen värt allt besvär med resten av interfacet. Det enda som jag hade velat ha är en möjlighet att ligga på mage och skjuta. Men man kan inte få allt.

Det som inte är så bra med Mass Effect storymässigt är alla repetitiva och rent ut sagt tråkiga side missions. Alla ser likadana ut, och inget spännande händer. Fast det är inte helt sant. Lost Freighter var riktigt, riktigt bra, men det kanske beror på att det är ett relativt unikt uppdrag i sammanhanget.

Makon är katastrofal, det behöver jag kanske inte säga, eftersom så många har sagt det innan mig, men den är verkligen… katastrofal. Catastrofail. Gränssnittet i övrigt är till att börja med helt jävla omöjligt att tyda. Det är jobbigt, svårt att hitta i, och allmänt bökigt. Jag letar på fel ställen efter information jag måste ha, jag fattar inte hur upgrades installeras och jag kan knappt byta vapen. 20 timmar senare är UI:t inte längre ett problem, men det hade varit mindre frustrerande att fatta det redan från början.

Coversystemet har som sagt den obehagliga sticky-effekten och även om jag kan kontrollera mina teammedlemmar så är den kontrollen alldeles för dålig för att undvika death-by-Wrex, eller för den delen death-by-Talia eller vem utav mina compadres som för tillfället står så mycket i vägen att jag inte kan ducka en raket.

En annan sak som bara inte funkar är all loading time. Allt bara laddar och laddar och laddar. Jag spenderar mer tid med att se på hur Shepard åker hiss eller Normandy flyttar sig från system till system än med att faktiskt panga fiender. Det är dödstrist. Om jag dessutom dör i en scen som inleds med en cutscene så kan jag inte skippa cutscenen! WTF? Jag såg den förbannade scenen med de hoppande gekkogethen minst tre gånger. Samma sak med scenen efter att jag befriat Liara och skall upp ur ruinerna. Det är slöseri med min tid och jag vill kunna skippa dem. Basta.

Det sista jag tänker klaga på, som kan tyckas trivialt, men som ändå är en poäng är varför Shepard alltid blir så ful om man customizear henne. Nu har jag efter mycket experimenterande hittat en Shepard jag är nöjd med. Det värsta är att alla ser helt normala ut i CharCreationmotorn, men helt bänga i spelet. Himla knepigt att få till en bra Shepard med andra ord, och det är ändå en spelarperson som syns rätt mycket. Och det blir en jävla chock att höra samma röst ur olika ansikten, let me tell ya.

I stort är Mass Effect inte alls allt jag hade hoppats på. Å andra sidan är det mycket bättre på en del områden än jag hade trott.

Tre Protheanruiner av fem möjliga.

Edit: Insåg att jag hade lämnat en del av spelet orecenserat, men det är ju som de brukar säga – a lady doesn’t kiss and tell. Eftersom jag inte är en lady så kan jag avslöja att jag med framgång fått Kaidan att släppa tanken på plikten, Jokers försök till avbrott till trots. För er romantikjunkies som vill veta (nästan) precis hur det gick till så rekommenderar jag den här YouTube-videon.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,