Jag har följt debatten om hur män “tar över” feminismen under en period, både på twitter och Facebook. Det är många män som upplever att kvinnor säger åt dem att de inte har samma insikter inom feminism och borde vara tysta, så att kvinnorna får synas. Lite hårddraget, men ungefär så.

Jag är splittrad i frågan. Jag förstår frustrationen i båda läger, dels för att jag har många manliga vänner som är vältaliga och förklarar hur de ser på saken, och hur de upplever mottagandet bland kvinnliga feminister. Jag har också perspektivet att jag själv har pratat om jämställdhet väldigt länge och det har krävt mycket arbete och motgångar för att komma dit jag är. Manliga vänner som precis påbörjat sin upptäcktsresa inom feminismen får dock mer uppmärksamhet bara genom att uttala att de är feminister än jag någonsin fått. Det verkar vara en omedelbar rise to fame som inte alls speglar hur jag har kämpat för att tas på allvar under snart tio år.

Det är förhoppningsvis förståeligt att detta ger upphov till bitterhet. Det är förhoppningsvis förståeligt att det är svårt att sätta egot åt sidan för att njuta av det faktum att världen går framåt, när fenomenet i sig (en man talar, människor lyssnar) tyder på att vi egentligen inte kommit så långt som vi borde inom jämställdhetsarbetet.

Jag uppskattar verkligen hjälpen jag får från många manliga kollegor. Jag uppskattar att de hjälper till och argumenterar för jämställdhet och feminism. Det är bara så frustrerande att mina egna argument inte hörs och att de måste upprepas av en man för att äga giltighet. Jag misstänker att det är detta debatten som uppstått handlar om. I en kultur som fortfarande är ojämställd på många sätt är männens röster de röster vi lyssnar på, därför att det alltid varit så. Det i sig tyder på att vi fortfarande är långt ifrån ett jämlikt samhälle.

Frustrationen som bubblar upp i feministleden är fullt förståelig. Hur skulle du känna dig om du gjorde ett hästjobb med att lägga grunderna för något och en annan person kommer dit, sätter en flagga i marken och får all uppmärksamhet för det du upplever som ditt arbete? Samtidigt kan jag inte säga att män borde ta ett steg tillbaka. Jag har varit där med och det är inte en plats jag vill besöka igen. Jag sväljer hellre min stolthet och mitt ego och låter personen som planterade flaggan få alla blickar på sig om det betyder att det arbete jag lagt ner också syns och får ett värde.

Det är inte lätt. Det kräver att jag gör som jag har gjort i så många andra sammanhang, så ofta i mitt liv. Det kräver att jag sväljer min stolthet och låter en annan person få inta scenen och strålkastarljuset. Det är en process jag är van vid. Idéer jag presenterar blir helt plötsligt någon annans idéer. Arbetet jag utför är nödvändigt men inte särskilt glamoröst, och det ger inte särskilt mycket uppmärksamhet. När jag öppnar munnen för att tala blir jag oftare kritiserad än hyllad och när en man säger samma sak blir han oftare hyllad än kritiserad. Jag brukar ofta säga att jag är bitter, och det stämmer. Jag är bitter över sakernas tillstånd. Samtidigt har jag tillräckligt med insikt för att förstå att det är så här världen fungerar just nu. Ju fler män som inser det, lyfter facklan och börjar springa med den, desto bättre är det. Det kommer att ta tid innan män och kvinnor värderas lika, men det är det vi alla strävar mot, kvinnor och män. Det hjälper inte jämställdhetsarbetet att nedvärdera andras arbete. Däremot tycker jag att det är okej att säga “jag är bitter över hur det fungerar”. Om inte annat riktar det uppmärksamheten mot ytterligare en problematik som vi då kan börja lösa. Tillsammans.