Om du letar efter en tillrättalagd och diplomatisk post, så föreslår jag att du tar ett steg tillbaka i din browser och hittar en annan länk. Det här är vare sig tillrättalagt eller diplomatiskt, men det är ärligt.

Jag har funderat lite på vad jag skall skriva runt Rollspelsdraken, en utmärkelse som delas ut av forumet rollspel.nu Jag är i gott sällskap. Tidigare mottagare är Gunilla Jonsson och Mikael Petersèn, Fredrik Malmberg och Tove och Anders Gillbring.

Jag måste säga att sällskapet imponerar, och jag kan inte påstå att jag känner mig hemma bland dessa eminenser, snarare tvärtom. Jag har knappast skrivit epokgörande rollspel (Kult), startat ett rollspelsförlag (Äventyrsspel, Rävspel, Åskfågeln) eller drivit en framgångsrik speltidning (Sinkadus, Fenix) och givit ut rollspel samtidigt (Western).

Jag är så klart djupt hedrad över att upptas i detta celebra sammanhang. Min beundran för Mikael och Gunilla och Tove och Anders är gränslös. Mikael och Gunilla skapade med Kult ett rollspel som kom att påverka mig djupt, inte minst för att jag under SydCon och äventyret “Förnedringen” av Ola Sundin och Mikael Kvarnström förstod att spel kan användas till något mer än underhållning. Spel kan vara en omskakande upplevelse. Det kan ge mig insikter som är både skrämmande och fantastiska. Det fanns inget i “Förnedringen” som var “bara ett spel”. Det finns heller inget annat rollspel som satt så djupa spår i mig som Kult.

Fredrik Malmbergs inflytande över mitt liv är inte lika direkt, men heller inte försumbart. Utan Äventyrsspel hade jag aldrig börjat spela rollspel. Jag är djupt tacksam för varje box som givits ut. Jag har allt från den tiden kvar. Ja, utom kartan till Kandra. Det är den enda grejen jag har tappat bort. Om det är någon som har en Kandrakarta till salu…

Tove och Anders Gillbring kontaktade mig nör jag satt på Ericsson i Lund och gjorde min praktik på industridesignprogrammet. Det var Anders som ringde och frågade om de fick vara med på SydCon. Jag blev så klart överlycklig. Det var ju självklart att författarna till Western skulle komma till SydCon. Där sågs vi, och Tove och Anders har varit två av mina närmsta vänner sedan dess. Det är en vänskap som jag inte kan sätta ord eller pris på. Det är trots allt Tove och Anders som är ansvariga för minst en tredjedel av min omfattande spelsamling. De är två kreativa, kvalitetstänkande och drivna människor som trots svåra motgångar ändå givit ut Fenix varannan månad och jobbat vidare på sitt rollspelsepos Western IV, som jag har haft det stora privilegiet att få delta i (sjukdomar, hästar och voodoo. Jag är researchbenägen, vilket Tove vet att utnyttja).

I det här celebra sammanhanget kan jag inget annat än att känna mig något malplacerad. Min rollspelskarriär har inte varit mer än omständigheter som konspirerat till att konstant driva mig framåt, utan egentlig riktning för egen del.

Döda karaktärers sällskap var tonsättande. Bea, Lars, Andreas, Jim, Mattias, Staffan och Lotta, med gästspel av Anna och Johanna, skapade en säker miljö att nörda loss i. Någon gång i mitten på 90-talet åkte jag på mitt första GothCon, och evangeliserade sedan det fantastiska i konvent för min spelgrupp. Efter det blev vi en kraft att räkna med. Vi tog hem priser överallt. Jag flyttade till Skåne -95 och blev snart utbytesspelledare för SydCon. Bea engagerade sig i Sverok och drog i trådar och helt plötsligt satt jag mitt emot Ola Sundin som bad mig ta över som rollspelsansvarig på SydCon. Så det gjorde jag, och träffade Andreas Brodin som blev min combat buddy i konventsvärlden. Städ och vakt och rollspel. Vem hade kunnat tro det?

Samtidigt fanns Jens, Jenny, Lova, Maria, Mats, Sebastian, Roger och Chris i bakgrunden och blev min nya spelgrupp. Människor som inspirerade och gav energi.

Det är svårt att säga att jag har haft ett syfte med allt det här. Konvent gjorde jag för att det är kul och för att jag gillar att organisera saker, inte för att jag hade en agenda. Recensioner skriver jag för att jag älskar spel, inte för att jag syftar till att kritisera och slå ner spel. Nyckelringsrollspelet gjorde jag för att litet = gulligt och jag har en svaghet för gulligt. I hemlighet.

Den enda egentliga agendan jag har haft har varit att förbättra klimatet inom rollspelskulturen, främst för andra tjejer, men nu på senare år även andra marginaliserade grupper. Det är något som har varit med mig ända sedan jag började spela. Glädjen över att spela rollspel, ordna konvent och skriva för Fenix har varit något av ett whac-a-mole spel. Jag är mullvaden som hela tiden blir bankad i huvudet om jag vågar sticka ut för långt.

Konventet där jag fick en spelledare som envisades med att sätta en svartsmurf mellan brösten på min rollperson. Konventet där jag när jag spelledde fick höra att “vi ville ju ha en kille som SL”. Alla miljoner gånger jag fått mansplainande regeltolkare i mina spelgrupper som förutsätter att jag inte kan någonting om rollspel. Konventet där värsta nitpickern i konventshistorien bestämde sig för att dekonstruera mitt äventyr och sedan stolt rapporterade att han hade gjort om allt.
Whack!
Whack!
Whack!
Eller när jag fick för mig att skriva en lite mer personlig och syrlig recension – om CthulhuTech – där jag uttryckte mig ovanligt odiplomatiskt och sedan fick höra det, i synnerhet av kritiker som stolt meddelade att de vare sig läst CthulhuTech och aldrig hade för avsikt att göra det, och till och med av personer som inte ens läst recensionen, men som tyckte att det lät himla dumt det där. Av dem fick jag höra – inte att recensionen var felaktig – utan att jag hade vanföreställningar, jag var dum i huvudet, löjlig. Jag förstod inte alls hur rollspelsindustrin fungerade. När jag kritiserade ett äventyr för att det var sexistiskt i väldigt försiktiga termer och fick höra att jag hade ett överdrivet nit att hitta smågrejer. Jag har blivit kallad rabiat och – min favorit – feministisk pansarnäve för förseelser som inte ens är värda att nämna, men som vissa personer anser betyder rollspelens undergång.
Whack!
Whack!
Whack!
Ett i taget är det här knappast motgångar. Snarare handlar det om att långsamt bli nernött av småsaker. Långa perioder kan gå när jag vet att jag har en plats i spelkulturen, jag är välkommen. Jag har en plats här. Jag har gjort mig en plats här. Men så kommer påminnelsen om att spelkulturen inte gillar kvinnpr med en plattform eller åsikt.

Så många gånger jag har varit nära att ge upp. Så många gånger min “publik” fått mig att vilja sluta göra allt som har med rollspel att göra. Så ofta jag har tagit ett steg tillbaka. Reserverat mig. Blivit djupt sårad av människor jag beundrar och respekterar, som uppenbarligen inte återgäldar den respekten. Varje gång har fått mig att bli försiktigare innan jag sticker ut huvudet igen. En vän som inte är inblandad i rollspelskulturen men väl i datorspelskulturen sade till mig nyligen att “du skriver dina bloggposter som om du låg i krig”.

Min ambition, om jag har någon, är att inga fler marginaliserade grupper inom rollspelskulturen skall behöva råka ut för sömnlösa nätter över en sketen recension. Ingen skall behöva bli sexuellt trakasserad på konvent. Ingen skall behöva känna sig utanför för att en brist på representation inte ens kommenteras i bloggposter eller recensioner.
Du hör hemma
Du är välkommen
Rollspel är fantastiska

Utan mina vänners stöd hade jag givit upp för länge sedan. Utan tillit till potentialen i spel hade jag slutat för åratal sedan. Utan mina vänkretsar där jag känt mig trygg hade jag inte hållit mig kvar i hobbyn.

Kort sagt – om det är något jag har gjort bra så är det att välja mina vänner väl. Har jag åstadkommit något värt en utmärkelse är det för att, som bland andra Isaac Newton sade, “I’ve been standing on the shoulders of giants.”