Jag hade en lång diskussion med en rad användare på ett svenskt rollspelsforum™ där det bland annat framkom argument emot den så kallade “offerkulturen”. Jag fick aldrig svar på vad “offerkultur” i sammanhanget betydde, men jag har mina aningar, eftersom det är ett vanligt förekommande argument. Det är dessutom besvärligt att frigöra sig ifrån om man som jag diskuterar problematik med rollspelskultur och spelkultur i allmänhet. Det är så lätt att säga till någon att “men nu gör du ju dig själv till ett offer”, vilket är ungefär så långt ifrån sanningen det går att komma.

Jag har fått det argumentet, tillsammans med argumentet att jag politiserar för mycket runt spelkulturen vid flera tillfällen. Det är enkla sätt att kasta misstankar på den som faktiskt ifrågasätter, och det är i mitt tycke en ganska ful retorik, som underminerar både det arbete jag gör och den auktoritet jag eventuellt har i de här frågorna. Som kvinna att påstå att man har auktoritet är problematiskt bara det. Män lyssnar hellre på andra män, och kvinnor lyssnar också hellre på män, så vi förlorar hur vi än gör.

Min poäng är dock denna: det finns nog ingen som vill vara ett offer inom den nördfeministiska kampen. Tvärtom, vi vill vara en del av nörderierna. Vi vill kunna gå in på ett konvent, sätta oss ner vid spelbordet och bli behandlad på precis samma sätt som andra spelare, som dessutom råkar ha penis. Men för oss fungerar inte det. Istället handlar mycket av gemenskapen om hur vi navigerar mellan de potentiella minor vi som tillhör marginaliserade grupper kan gå på. Som kvinna blir jag ofta tvungen att hantera mina manliga partners känsloyttringar, dels genom att spela ner min egen kunskap, men även genom att hantera att de inte kan hantera att jag ibland vinner över dem. Jag måste även stå ut med att bli överseende klappad på huvudet när jag inte vinner, eller när jag frågar om regler som jag tycker är otydliga.

För att bli och förbli en auktoritet får jag aldrig förlora. Jag får aldrig inte veta något. Även om det inte är sant till hundra procent är det ändå något jag måste ta ställning till. Det går inte att slappna av i de sammanhangen. Istället gäller det att hela tiden hålla utkik efter minorna, sidosteppa dem – ibland genom att avstå från att delta.

Samtidigt får jag som kämpar för en mer jämställd och mångfaldig spelkultur hela tiden höra att jag “tar på mig offerkoftan” och “gnäller” över de orättvisor som finns. Det går inte att vinna i den diskussionen. Det mina manliga medspelare inte förstår i sammanhanget är att spelkulturen som den ser ut idag är uppbyggd runt män. Vi som vill vara med inom den måste oundvikligen anpassa oss efter de villkor som gäller. Ställer vi krav på tillvaron så händer det ofta att vi får höra “men det är ju bra som det är, varför måste JAG ändra på mig?”. Det är bra som det är för de som redan har övertaget. Om vi ändrar på kulturen betyder det att vi är jämbördiga, och det kan uppfattas som obehagligt. Om du har suttit in dig i en soffa i flera år, såpass att den har din kroppsform inpräntad i sig, nog fan känns det annorlunda att sitta i en ny soffa då. Men den soffan kanske är trevligare att hänga i för någon som inte delar din exakta kroppsform.

Min poäng är vi måste höja blicken lite. Om någon ifrågasätter hur något alltid har varit med anekdoter och faktiska bevis för hur de blivit illa behandlade handlar det inte om att utmåla sig som offer. Det handlar om att försöka sätta fingret på problematiken, om att nå till en punkt där vi kan börja diskutera problematisk kultur och problematiskt innehåll. Att erbjuda alternativ. Att vara medveten om hur vissa företeelser framstår, både för de som är marginaliserade inom kulturen och för de som kommer utifrån. Att erbjuda alternativ innebär inte att några av de föregående alternativen försvinner. Det betyder bara att utbudet blir bredare. Större. För fler spelare. Hur det kan vara ett problem förstår jag inte. Hur jag som förespråkar alternativen kan bli anklagad för att utmåla mig till offer förstår jag heller inte.