En tanke som slagit mig vid ett par tillfällen är att när jag skriver om mina känslor och tankar runt spelbranschen ur ett personligt perspektiv får jag ofta – men inte alltid – kommentarer i stil med att “gaska upp dig”, “men jag lyssnar i alla fall” alternativt “så farligt är det väl inte? Många gillar det du gör?”.

För mig är detta en del av problematiken runt hur vi hanterar kvinnors känslor i spelkultur och -industri. Helst skall vi vara glada och tacksamma, både över utrymmet vi får och hur spelbranschen hela tiden “blir bättre”.

Det som driver mig till vansinne med den attityden är att mina känslor inte får lov att ta plats, förmodligen för att de gör andra människor (läs män) obekväma. Att jag kan bli heligt förbannad ibland är obekvämt. Att jag är ledsen är obekvämt. Att jag bär på 16 års ackumulerad bitterhet är obekvämt. Det är som om det är jobbigt att min närvaro och mitt deltagande i spelkultur och -industri inte får ha kostat mig något personligen trots att det är något jag skriver om hela tiden om än i mindre personliga tonarter.

När bloggposterna istället handlar om statistik, undersökningar och siffror är sympatierna tydligare. “Jävlar att det skall vara på det här viset”, “fattar inte hur kvinnor orkar” etc etc. Men när jag – som här – skriver om den faktiska tyngden som ligger på mig, ryggsäcken med 16 års nedlåtande och skadlig behandling av en kultur och bransch som måste förändras är det som att all den ilskan och indignationen som känts “å kvinnors vägnar” plötsligt förbyts i någon slags halvmesyrig tröstklapp på huvudet. “Såja, så farligt kan det ju inte vara? Du är ju duktig och uppskattad?”

Det är som att känslorna blir för mycket på riktigt. Som att den insikten i hur kantstött och sargad jag faktiskt känner mig ibland skapar en obalans där min upprördhet ilska och smärta blir ett känslomässigt svart hål som till varje pros måste oskadliggöras för att inte suga in alla i svärtan. Eller helt enkelt inte tas på allvar utan istället tillskrivs den gamla goda “offerkoftan”, ett låtsastillstånd som jag själv hittat på för att vinna någon slags sympati.

Samtidigt måste vi tillåta den ilskan, frustrationen och uppgivenheten att synas. Abstrakta redogörelser för upplevd smärta genom statistik och opersonliga berättelser läker inga av mina sår. Jag måste få lov att vara arg – till och med på ett sätt som framstår som oresonligt.

Jag måste få lov att vara arg på att personer jag haft som studenter går om mig på karriärsstegen. Det är möjligt att jag inte har samma kompetens som dem, men i sådana fall handlar det om att dessa unga män haft uppmuntran, stöd, kontaktnät och feedback där jag mött misstro och ifrågasättande. Mobbing har inte varit ovanligt. Sju av sexton år har jag tillbringat på arbetsplatser där medarbetare . öppet eller bakom ryggen på mig – motarbetat mig. Om du hade jobbat tio år i en bransch hade du inte blivit lite förbannad om du blivit tillfrågad om du visste vad ett ganska grundläggande begrepp betydde? Om det hände på nästan varje ny arbetsplats? Om du konstant, till skillnad från manliga kollegor, blev ifrågasatt eller fick hantera alla klagomål, för du vet, tjejer är bra på att lyssna? Eller att just ditt ansvarsområde blev eftersatt och nedprioriterat hela tiden?

Skulle du inte bli arg och bitter då? Kanske till och med ifrågasätta varför du fortsätter slita inom en bransch som tydligt behöver dig, men som inte bryr sig särskilt mycket om dig? Skulle du inte bli arg om dina debattartiklar bemöttes med uttalanden som var både nedlåtande och okunniga? Eller om du användes som en token-person i typ alla lägen?

Tillvaron som spelutvecklare och kvinna har inte alltid varit lätt för mig. Jag har rätt att vara arg, bitter och uppgiven. Den trion är en “gåva” ifrån branschen till mig. Min glädje över att skapa spel är ännu större än ilskan, bitterheten och uppgivenheten. Tänk vilken fantastisk spelskapare jag hade kunnat vara om det inte hade funnits så mycket motstånd och ifrågasättande mot kvinnor och andra marginaliserade grupper inom spelkultur och -industri. Tänk så många andra det funnits utöver mig vars självbevarelsedrift varit större och vars självkänsla inte stått ut med all skit som jag stått ut med. Det handlar inte om skinn på näsan. Det handlar om att jag inte tror att jag är värd bättre.

Nu när jag är på BioWare vet jag bättre. Tänk om jag hade fått ha det så här under hela min karriär, istället för av och till, då och då?

Så jag har rätt att vara arg och bitter och personlig. Våga inte ifrågasätta mina upplevelser eller vad jag anser att de gjort med mig. Kom inte med några jävla “gaska upp dig”. Inse att det här är vad branschen gör mot kompetenta kvinnor, och om det stör dig – gör något åt det istället för att skydda dig själv från obekväma sanningar.