Ibland faller det sig så att jag för jobbets vägnar bör spela lite spel. Assassin’s Creed är ett sådant spel. I alla fall nästan. Det kommer ofta upp på tal, och jag har därför spelat igenom det.

Assassin’s Creed är ett spel som inte förlitar sig på spelarens skicklighet i någon högre grad. Istället handlar det om att få spelaren att känna sig speciell och skicklig redan från början. En av de mekanikerna kallas Leap of Faith. I princip innebär det att spelarpersonen kan kasta sig ut från vilken höjd som helst och lite fint landa i en höstack. Det finns ett flertal sådana tillfällen när spelaren blir fråntagen kontrollen för att skapa ett memorable moment. Jag är inte helt förtjust i det, särskilt inte när resten av mekaniken inte direkt inbjuder till att bli skickligare, snarare tvärtom. Det här är precis som God of War, Enslaved och Heavenly Sword ett buttonmashingspel. De enda spel där buttonmashing faktiskt fungerar i mitt tycke är fightingspel, och även då ligger det ofta kombinationer begravda i knapptryckandet. Som en person som bemästrat (numera har jag glömt allt igen) Siegfrieds och Ivys många livsfarliga kombos, så erbjuder Assassin’s Creed inte mycket i form av utmaning, snarare blir jag frustrerad över bristen på valmöjligheter.

Ändå så har Assassin’s Creeds skapare lyckats med konststycket att överbelasta kontrollerna med en massa underliga dödgrepp man bara måste hålla för att lyckas med olika saker. Dum som jag var så ägnade jag de första klättringstillfällena med att inbilla mig att jag faktiskt måste använda hoppknappen, när det enda jag egentligen behövde göra var att flytta spaken i rätt riktning, och hålla in R1. Jag är med andra ord inte helt förtjust. Jag gillar när mina val påverkar mitt spelande. Det gör de inte i Assassin’s Creed. Jag har inte ens några val att göra, tycker jag. Allt är redan bestämt. Jag SKALL lägga mig på britsen när jag blir åtsagd, jag SKALL mörda en viss person på ett visst sätt och så vidare ad infinitum ad nauseam.

Så kommer vi till den biten jag har ägnat en del tid på twitter att diskutera. Storyn.

Assassin’s Creed handlar om Desmond Miles som är bartender men vars förfader var Altaïr ibn La-Ahad, en medlem i Hashshashin, en religiös sekt med rötter från 1000-talet. Hashshashin-sekten leddes av Hasan-i-Sabbah och är allmänt känd som assassiner, eller på engelska assassins – lönnmördare.

Desmond tvingas återuppleva sin förfaders minnen med hjälp av en Animus, en plattform som med någon mystisk DNA-teknik får honom att få tillgång till sina “stamminnen”. Bara där har jag svårt att sympatisera med storyn. Det som dock gör mig mest suckbenägen är att allt det här, eller i alla fall nästan allt det här, vet jag redan från början i spelet.

Det blir inget gissande. Det blir ingen fundersamhet a la Matrix. Fram med storyn bara, chop chop, berätta allt på en gång och låt mig aldrig ens få börja gissa eller avslöja något på egen hand.

Resultatet – för mig – blir att jag varje gång det blixtrar DNA och molekyler på skärmen tappar min inlevelse. istället för deltagare blir jag en åskådare. Istället för att uppleva berättelsen som en del av spelet (vilket jag mer eller mindre gör när jag exempelvis spelar ME eller DA:O, menyn till trots) så får jag hela tiden reda på att det här inte är något jag skall bry mig om. Egentligen. Det är ju bara minnen. Jag har aldrig känt mig så oinvesterad i en spelarperson någonsin tidigare. Det finns inget jag kan göra, vilket spelet berättar för mig gång på gång på gång, med början då jag misslyckas med att döda Robert och sedan måste springa runt och lönnmörda ytterligare personer eftersom alla de egenskaper jag hade från början blir tagna ifrån mig och jag måste “bevisa” återigen att jag duger för assassinerna. Och allt detta igenom ett filter som berättar för mig att egentligen är det inte JAG som är Altaïr. Jag skall enligt spelet vara Desmond och Desmond har jag så lite samröre med att jag inte känner mig nämnvärt som honom heller. Immersion-fail med andra ord.

Hade jag däremot haft underliga minneshopp, konstiga deja-vu upplevelser och annat mystiskt hända omkring mig, så kanske jag hade blivit intresserad av berättelsen istället för att bli så avstängd och utestängd från berättelsen som jag faktiskt blir.

Visst är Assassin’s Creed himla tjusigt att se på (och ännu tjusigare har det blivit), visst finns det bitar i spelet som känns trevliga och flyter på bra, men på det stora hela är det ett spel som totalt missar att greppa mig som spelare. Att musiken är bra och röstskådespelet funkar (med undantag för Altaïr – han är så träig!) har liksom ingen betydelse. Att det är kul att kasta sig ut från hustak och bjälkar känns ganska ointressant, eftersom jag inte kan investera i Altaïr, eftersom jag vet att det finns inte bara en vägg emellan oss utan två.

Med det sagt så finns det säkert de som uppskattar den här sortens gameplay – faktum är att jag vet att det gör det – jag gör det inte.

Assassin’s Creed får två delar av Eden av fem möjliga. Jag säger som drottning Victoria. I am not amused.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Assassins Creed, PS3, recension, spel