I och med att jag numera jobbar på ett ställe där design för alla vare sig är ett skällsord eller en innehållslös front så har jag själv börjar intressera mig mer och mer för hur jag kan bli inkluderande i min design, både när det gäller user experience och speldesign.

Men vad är “design för alla”? Vad innebär det? Egentligen inte så mycket mer än att man funderar ett par extra varv på funktionalitet och att ta bort hinder och barriärer för allas möjliga medverkan. Men det är också viktigt att tänka ur perspektivet “hur många extra steg innebär min design?”. Om en byggnad – till exempel – säger sig vara anpassad för de med funktionsnedsättningar, men att de som har fysiska funktionsnedsättningar måste gå till en särskild ingång och ringa på en klocka för att tillkalla någon som öppnar, medan de som är normalfungerande fysiskt bara kan kliva rätt in, då går det verkligen att diskutera huruvida byggnaden faktiskt är designad för alla, eller om den där otillgängliga rampen hamnade där mer som ett plåster, en påklistrad åtgärd som dök upp som en sista-minuten grej för att tillfredsställa social justice-gänget.

Det är inte ovanligt att fokus för diskussioner hamnar på hur jobbigt det är att behöva tillfredsställa en hög hippies som vill förvandla all design till mellanmjölk utan några hårda kanter. Sanningen är snarare den att det är när design försöker ta hänsyn till mer än en normalfungerande, heterosexuell vit man som kontroversen uppstår. Jag antar att det är kämpigt att tänka utanför den manliga, vita, cis och normalfungerande boxen. Jag håller med. Om du inte har problemen eller barriärerna i ditt eget liv är de svåra att se. Jag är vit, jag är hyfsat välbetald och jag är högutbildad. Bortsett från att min syn inte är direkt 20/20 så är jag en fullt fungerande människa. Det betyder att jag i mitt vardagsliv inte stöter på barriärerna som har med rasism, fattigdom, kunskap eller funktionsnedsättningar att göra. Det betyder att jag, när jag gör min design, behöver hålla de barriärerna i åtanke, och ibland kanske designa om mitt arbetet för att det – som ovan exempel – inte skall lida av påklistrade åtgärder för de som inte är precis som jag.

Som designer, både ur ett professionellt perspektiv och ur en hobbyaspekt, är det inte fel att sträva efter att så många som möjligt skall kunna ta till sig resultatet av det jag gör. Det här borde vara målet att sträva efter. Istället finns det många som inom designyrket jag ägnade tio år av mitt liv åt – speldesign – en önskan om att behålla de barriärer som finns, medvetet eller omedvetet, genom att undvika reflektion och analys för att istället lägga fokus på vad som kallas “kreativ frihet”. Ett av de motargument jag oftast hör som kvinna som argumenterar för större inklusivitet är att jag själv skall göra spel för att skapa en inkluderande miljö. Gäller samma sak för de med funktionsnedsättningar? Skall vi låta bli att anpassa spel till färgblinda och istället säga åt dem att göra egna spel? Skall vi låta bli undertexter is spel och istället säga att de med hörselnedsättningar får klara sig själva? Ligger det inte både en oerhörd arrogans och brist på medkänsla i den design som inte ens försöker skapa en välkomnande miljö? För en oerfaren designer är det kanske okej att blunda för de behov som målgruppen har, men för en erfaren person inom designyrket borde inklusivitet vara en självklarhet. Att vara medveten om att det vi bygger bygger vi inte ebbart åt oss själva och kloner av oss, utan för en publik som faktiskt betalar pengar för att få ta del av våra alster, oavsett om slutresultatet är ett digitalt spel, ett analogt spel eller en elvisp.

Det här är så klart bara min attityd gentemot design, att vi som yrkesutövare skall försöka vara så inkluderande som möjligt, men det finns också ekonomiska skäl till att titta på att vara inkluderande. Att öppna upp för en grupp människor som inte tidigare haft tillgång till en kulturform eller en design öppnar även upp för andra som inte känt sig välkomna tidigare.