Ibland kan jag skriva upp på det här. Inte ur perspektivet att folk hojtar efter mig på stan, det är jag för fet för, så det har bara hänt ett par gånger, men ur ett generellt perspektiv. Ibland vill jag bara meja ner snubbar som gubbtjatar, dissar mig som kvinna och som feminist och som ser snett på mig!!!

Näe, seriöst. Det är inte rikigt så illa, även om mina belackare med största säkerhet kommer att använda väl valda ord ur den här recensionen för att få mig att framstå som en manshatande rabiat feminist.

Spelet i sig är rent ut sagt kasst. Gameplayet går ut på att skjuta snubbar som hojtar efter dig i spelvärlden och till slut finns det inte så mycket kvar utom gravstenar som markerar var någonstans du redan har skjutit en snubbe eller två. Det är dessutom gjort i Unity, så jag rekommenderar att du har en bra dator och en bra webbläsare för att spela gratisversionen. Egentligen är det inte spelet i sig som är intressant. Det är ganska ointressant.

Det är spelidén som är det vassa i sammanhanget. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bland det dummaste jag någonsin spelat, eller helt briljant, det går inte riktigt att göra den distinktionen. Jag kan heller inte avgöra om det är en bunt snubbar som har haft kul och varit sarkastiska, eller om det är en bunt tjejer som blivit riktigt arga, eller om det bara är ironi rakt över.

Det jag vet är att det är ett spel som avbildar det vi som kvinnor aldrig får göra. Vi får aldrig ge igen. Vi får inte bli arga, vi får inte sätta en fot fel någonstans, då är vi nämligen dömda till att aldrig tas på allvar ever again, i alla fall inte av vissa element. Se bara på Ireen von Wachenfeldt eller Gudrun Schyman. Retoriken vänds så lätt emot oss. Och då vore det nice med ett hagelgevär. Eller hur?

Fem eldkastare av fem möjliga för idén. En gravsten av fem möjliga för genomförandet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om hey Baby, spel, webbläsare, recension