I TV4 gick igår Kalla fakta med fokus på att granska en myndighet som de säger har i uppdrag att skydda barn och ungdomar ifrån skadlig mediepåverkan. Det är lätt att tolka detta som att Statens medieråd har någon form av granskningsuppdrag.
EDIT Den här bloggposten är uppdaterad för att bli mer sammanhängande och för att förtydliga lite. Jag har också fått en kommentar av Jonas Linderoth som ställer Karolinska Institutets tre forskare som motsätter sig Statens medieråds rapport i en sämre dager. Jag citerar delar av kommentaren:
Anderssons forskning som Karolinska stödjer sig på har påpekats ha metodlogiska brister i 4 delstatsdomstolar och nu senast i USAs högsta domstol dömde man mot hans slutsatser (till fördel för motsidans 82 forskare).
Att med det i bakhuvudet se till den forskningsrapport, som Karolinska själva blivit inbjudna till att delta i, så ser Kalla fakta ännu klantigare ut. Vilken agenda driver de om de verkligen inte har kollat upp bakgrunden även till “motståndarsidans” argumentation? Jag undrar om kommentaren som gavs av Medierådets avgående chef Anki Dahlin “jag kan läsa innantill”, verkligen gäller även för Kalla faktas researchstab? Om granskningen hade varit i någon mån ärlig hade de behövt ta upp att det finns en aggressiv inställning ifrån KI mot Statens medieråd.
/EDIT
Statens medieråd har svarat på många av de frågeställningar som kommit fram under programmet. Personligen anser jag att svaren är mer än nog för att tillfredsställa eventuell oro.
I programmet kan man få uppfattningen att Statens medieråd har ett tillsynsuppdrag. Vi vill därför poängtera att myndigheten inte har i uppdrag att varken granska, bevaka eller utöva tillsyn av någon mediebransch. Granskningsuppdraget inskränker sig till att fastställa åldersgränser för film som är avsedd att visas för barn under 15 år enligt lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt.
– Statens Medieråds hemsida
Det kan tyckas att jag som är spelutvecklare och gamer själv kanske borde vara försiktig med att uttala mig om huruvida Kalla fakta gör rätt eller fel som granskar Statens medieråd på grunder som rent tekniskt är felaktiga. Jag är ju själv en stor del av problemet. Det hjälper kanske inte att jag känner Per Strömbäck som är talesperson för Dataspelsbranschen och Jonas Linderoth som skrivit rapporter för Medierådet – tillräckligt väl för att få uppdrag av och bråka med den ene och få böcker och forskningsrapporter av den andre. Min objektivitet kan absolut ifrågasättas.
Myndigheter i Sverige har i uppdrag att samverka med andra myndigheter och aktörer i samhället. Statens medieråd har även i uppdrag att verka för mediebranschernas självreglering. Detta innebär att viss samverkan med mediebranscherna är en nödvändighet för Statens medieråd.
– Statens Medieråds hemsida
Har Statens medieråd gått över gränsen? Jag tycker inte det. Men jag är heller inte objektiv i sammanhanget. Jag tycker att Kalla fakta gjorde en slarvig granskning, det var inte särskilt intressant och det var heller inte uppseendeväckande, hur mycket de än försökte få det till att bli sensationellt. I inslaget tryckte de hårt på att en 13-årig tjej spelade Battlefield 3 i en mikrodokumentär, gjord av Tarik Saleh. Battlefield 3 har en 16-årsgräns. Det framställs som att Statens medieråd borde skämmas över att filmen visade en minderårig spela ett spel med 16-årsgräns, när det i själva verket är så det ser ut i många fall. Frågan är då om en mikrodokumentär bör avspegla sanningen eller en idealisk verklighet? Det är många yngre som spelar spel som är riktade mot en äldre publik.
Inte helt oväntat dök också Medierådets sammanställningsrapport om datorspelsvåld upp i Kalla fakta. Det var en mängd insinuationer som propagerades programmet igenom. Om Statens Medieråd är objektiva skulle de inte ha en 13-årig flicka som spelar Battlefield i mikrodokumentären. Om de var objektiva skulle de emotsäga att forskningen som gjorts på spel med våldsinnehåll inte konstaterat att spel bidrar till våld. De skulle inte samarbeta med den ekonomiska maskin som datorspelsbranschen utgör. De skulle inte samarbeta, punkt.
Det jag anser var mest oärligt och klumpigt i granskningen var tre punkter som jag vill ta upp här.
1. De förtäckta anklagelserna om jävighet – det var ingen som gick rakt på sak och sade att Statens medieråd är “korrupta” för att de är kompisar med Dataspelsbranschen, men har man en person i programmet som uttalar sig om det ämnet är det lätt att få det intrycket.
2. Den tydliga önskan Kalla fakta hade att vinkla samarbetet till att bli att Statens medieråd blivit blinda på grund av detta samarbete och inte inser att våldsamma datorspel är skadliga för barn (det gamla hederliga “men tänk på BARNEN”-argumentet)
3. Undanhållandet av viktig information – forskningen som Martin Ingvar stödjer sig på är ifrågasatt i domstol. Det är mer än Statens medieråds sammanställning.
Jag anser att det är djupt oärligt av Kalla fakta att presentera en bild som för dem kanske ger lite extra tittare. “Nu skall vi röra upp en moralpanisk debatt igen, kom igen.”
Om jag då säger att jag välkomnar en debatt om etiskt ansvarstagande för innehåll i datorspel, förändrar det synen på mig? Att jag har läst på om Stanley Milgram, Stanford Prison Experiment, Abu Ghraib och On Killing och det jag har kommit fram till är att spel kan hjälpa till att träna soldater, att auktoriteter kan framkalla känslokallt beteende hos människor, vad säger det om mig? Är jag moralpaniker eller gamer?
Det finns – än så länge och enligt fler rapporter än Statens Medieråd – inga belägg för att våldsamma datorspel orsakar våldshandlingar i verkligheten. Det som däremot är tydligt och bevisat är att datorspel kan orsaka aggressiva tankar. Det jag skulle vilja se är en debatt där våldsinnehållet inte tillåts blöda över hela debatten (no pun intended). Att se barn spela våldsamma datorspel är provokativt. Det är svårt att hålla isär begreppen. Föräldrarna har hur man än vänder häcken – ett ansvar för sina barn. Om det är svårt att säga nej till ett datorspel för att “alla andra spelar det” så är det ändå upp till föräldrarna att säga nej. Datorspelen i sin tur är åldersmärkta enligt en PEGI-skala där våld, sex och droger tas i beaktande. Om det står 18 på spelet så betyder inte det att spelet är lämpligt för yngre målgrupper.
Jag tror att en del av debatten handlar just om missuppfattningen att spel är för barn. Spel är inte för barn. Inte i alla situationer. Vissa spel är i allra högsta grad för vuxna. Om vi kan enas om att den distinktionen går att göra – då kan vi börja prata. Det måste ske ett klargörande runtomkring begreppet “spel + för barn = sant”. Det är inte sant.
Det finns en annan diskussion som är viktig i det här sammanhanget och som jag ofta refererar till när jag pratar om spel och det är de etiska och moraliska system som uppstår i spel. Jag blir belönad för headshots. Alltså skjuter jag headshots. Är det etiskt och moraliskt riktigt? Var går gränsen? Den diskussionen hör jag för sällan på spelföretag, samtidigt som jag inte tror att bara för att jag kan tortera någon i ett spel är det okej att göra i verkligheten.
Philippe Sands Torture team poängterar något viktigt i sammanhanget. Om den omgivande kulturen i stort är tillåtande så följer popkulturen efter. Opinion och kultur är som bekant något som ändras genom tiderna. Under Romarriket var det okej att äga slavar. Det var också okej att titta på strider på liv och död som en form av underhållning. I Egypten under 1800 f.kr. var det helt okej för syskon att gifta sig och skaffa barn. I Kina bröt man sina döttrars fötter och lindade dem så hårt att kvinnorna inte kunde gå, och ibland led av livslånga infektioner som i handikappade dem och ibland tog livet av dem. Under höjdpunkten av skandalerna i Guantanamo och Abu Ghraib var “24” en mycket populär TV-serie. Philippe Sands påpekar något viktigt i sammanhanget. Populärkulturen avspeglar strömningar i samhället. Misogyni och våld är vanligt i datorspel. Vad säger det om kulturen som datorspel växer fram i? Är det här något som vi bör/ skall diskutera? Vilket ansvar skall vi som spelutvecklare ta? Kan vi bortförklara det med att det bara är ett spel eller måste vi gräva lite djupare?
Jag har inte nödvändigtvis några svar på det här, men jag välkomnar verkligen en debatt. På samma sätt som jag välkomnar en debatt om problematiskt spelande. Jag tror ärligt talat inte att datorspel är beroendeframkallande, men de fyller en funktion och uppfyller ett behov för personer som kanske inte får samma feedback i verkligheten. Det har betydelse för hur vi spelar spel.
Det jag inte uppskattar är billiga poänger och skrämselpropaganda runt våldsamma datorspel. Det finns ännu inga belägg för att våldsamma datorspel orsakar våldshandlingar hos vanliga spelare. Tills dess att en studie gjorts som kan belägga det är det ointressant att spekulera. Plocka upp debatten ifrån rännstenen, sluta trolla bort faktisk kritik med “bara ett spel”-argumentet och sluta koppla spel och barn till varandra så hårt. Se gråskalan.
___________________________________________
Referensmaterial om debatten som pågått finns bland annat på DN där både forskarna från Karolinska och Statens medieråd debatterat rapporten.
Våldsamma datorspel kan visst påverka ungas hjärnor
Statens medieråd. Anklagelserna är fullständigt absurda
KI-forskarna har fel om våldsamma datorspel
Läs även andra bloggares åsikter om TV4, Kalla fakta, Statens Medieråd, debatt
2012-04-12 at 20:00
Ugh många korrekturfel. Skall uppdatera när skallebanget avtar, plus peta in lite källhänvisningar.
2012-04-13 at 00:12
Tråkigt också att det ges en bild av att Medierådets slutsaster i rapporten skulle vara kontroversiella. Anderssons forskning som Karolinska stödjer sig på har påpekats ha metodlogiska brister i 4 delstatsdomstolar och nu senast i USAs högsta domstol dömde man mot hans slutsatser (till fördel för motsidans 82 forskare). Så, när herr Ingvar får uttala sig oemotsagd och säga att Medierådets rapport “är ett hån” och så är det verkligen en desperat mans sista försvarsstrategi, svartmåla motsidan. Men när argumenten tryter tar nävarna vid.
2012-04-13 at 02:24
Det visste jag faktiskt inte, men är det så är det ju ännu klantigare av Kalla fakta och ett uppenbart smutskastningsförsök. Ohederligt, liksom. Usch vad trist, rent ut sagt.
2012-04-20 at 11:49
Jag tycker du presenterar en sund hållning. Det finns absolut saker inom spelkulturen (i alla dess bemärkelser) som behöver diskuteras och granskas, men det ska göras sansat och inte moralpaniskt.
2012-05-07 at 23:18
Och då var vi igång igen… *suck* Jag avskyr när media drar upp de “hemska dataspelen” som korrumperar vår annars så fina värld.
Bra poäng det där med att alla spel inte är för barn. Kollar man på märkningen av spelen (som uppenbarligen föräldrar inte följer) är många spel från 16 eller t.o.m. 18 år.
Jag läste Medierådets rapport med stor förtjusning när den kom. Jag tänkte att äntligen någon instans som sansar debatten lite. De skrev inte att dataspel inte föder aggressivt beteende. De skrev bara att det inte finns bevis för att det gör det. Stor skillnad som Kalla fakta m.fl. tycks glömma bort.
Jag skulle vilja se en studie där man jämför aggressivitet hos de som spelar dataspel och de som spelar t.ex. fotboll eller ishockey. Jag skulle tro att idrottare känner samma adrenalinpåslag som en som spelar t.ex. Battlefield. Men idrott är ju “bra för kropp och själ” så den aggressiviteten kan man kanske inte jämföra med.
Angående åldersmärkning: tv kan sända boxning utan problem och utan varning för våldsamt innehåll med medföljande åldersgräns. Boxning är en idrott där du får poäng när du ger motståndaren stryk, precis som i t.ex. Battlefield. Skillnaden är att ingen skadas i Battlefield. Jag personligen har svårare att titta på en boxningsmatch än en Battlefield-match. Ännu värre är det med Aktuellt och andra nyhetsprogram där de visar döda och lemlästade människor – RIKTIGA människor – från krig och katastrofer.
Nä, usch och fy för moralpanik.