In feminist theory, the Male Gaze expresses an asymmetric (unequal) power relationship, between viewer and viewed, gazer and gazed, i.e. man imposes his unwanted (objectifying) gaze upon woman. Second Wave feminists argue that whether or not women welcome the gaze, they might merely be conforming to the hegemonic norms established to benefit the interests of men — thus underscoring the power of the male gaze to reduce a person (man or woman) to an object.

Lamentations of the Flame Princess är ett old school renaissancerollspel vars författare jag fram till idag respekterade för hans mycket intressanta spel. Icke så längre. I ett blogginlägg pratar Raggi IV om hur han valt bilder till sitt rollspel och framhåller upprepade gånger hur löjligt det är att tänka på genus, hur fånigt det där att behöva tänka på en publik som inte ens kommer att läsa hans spel, medan jag sitter här bredvid och tänker “läste jag precis det där jag läste nyss? Har jag verkligen stöttat den här personen med mina pengar? Är jag dum i huvudet?”

Det som stör mig mest är att Raggi IV inte verkar förstå den problematik som kommer med objektifiering av personer, men främst den objektifiering som rör kvinnor.

Enligt en undersökning från University of Conneticut så påverkas framförallt personer av det kvinnliga könet negativt av att bli objektifierade.

The study, published this month in the journal Psychological Science, explains that our culture has so taught women that they’re judged on appearance that they’ve come to evaluate themselves that way, ultimately self-objectifying.

Det är alltså inte bara en fråga om individen, även om jag självklart inte med det här vill säga till de modeller som ställer upp för den här typen av konst att de inte har rätt att göra vad fan de vill med sina kroppar. Det som i första hand oroar mig med den kultur som finns runt så kallad cheesecake art i fantasysammanhang är så klart att de som vill ha den typen av konst letar efter modeller och konstnärer som ställer upp på och tillverkar den typen av konst eftersom det inom rollspelsvärlden (och även spelvärlden) på något sätt är helt självklart att konsten skall se ut sådan. Raggi IV säger det själv.

You think about what you want the art to say, and then you say it. There might be specific points of screwing around with expectations but by and large if you want to get an idea across you need to do it in a way that people will instinctively understand.

Det jag fäster mig vid särskilt är hans uttryck “you think about what you want the art to say, and then you say it”. Vad jag förstår av Raggis inlägg så vill han alltså ha sagt att kvinnokroppar är objekt, och fina att se på. De funkar också som offer:

Women are just better at some things than men and being a sympathetic victim is one of them. Yes, it can be taken too far when it becomes overdone, a shortcut rather than shorthand.

Det Raggi IV gör i hela inlägget är dels att:
1. använda ord som “silly”, “ridiculous”, “stupid” om de av oss som protesterar mot den typen av objektifierande som Raggi uppenbarligen försvarar med sin text genom att påstå att “det bara är konst”, och de som ställer upp på det “tycker om att bli betraktade som vackra” (fast det han egentligen säger om vi skall kolla ordval är att de tycker om att bli betraktade som sexuella objekt). Att tycka något annat är rent ut sagt störtlöjligt och vi som gör det, vi är bara fåniga, och vi köper heller inte hans produkt. Så varför skall han bry sig om oss?* Vi har säkert ingen självdistans eller humor ändå.
2. att försvara sitt val av bilder, både ur ett våldsperspektiv och ur ett objektifieringsperspektiv, genom det allerstädes i sådana här sammanhang närvarande “tell it like it is” och “jag struntar i pk-maffian” attityden som förr eller senare alltid dyker upp i diskussioner runt könsroller och misogyni.

Methink the lady doth protest too much.

Det jag måste fråga mig är varför Raggi IV anser att det är så viktigt att försvara sitt val av bilder? Kanske beror det på det här – “While my world view certainly influences what I publish, what I publish isn’t a simple reflection of my world view so stop pretending that it is. There’s fantasy and there’s reality and part of the point of fantasy is the imagining and exploring of things that one would never even want to exist in real life.

Det är lite som kvinnosynen i Tékumel. Slavkvinnor – boskap, samma ord för båda. Våldtäkt som ett sätt att tysta upproriska kvinnor, och total avsaknad av sexualitet för de kvinnor som vill göra något annat än det typiskt kvinnliga. Celibat. Bli en okönad varelse för att bli mer än en kvinna. Avsäg dig din sexualitet för att bli en människa. Det här har förvisso inte så mycket med Lamentation of the Flame Princess att göra förutom att det är en syn på kvinnor som informerar stora delar av fantasyrollspelskulturen. På precis samma sätt som verk av Robert E Howard och J.R.R. Tolkien påverkar kvinnosynen i fantasy, och om ni läst något av dem så förstår ni mig kanske när jag säger att den är rent ut sagt anskrämlig.

Att den här typen av kvinnoporträtt finns betyder inte att jag tror att vare sig Tékumel- eller LotFP-spelare helt plötsligt skulle ge sig ut och våldta kvinnor. Men objektifiering kan leda till sexuellt våld.**, det kan leda till att kvinnor ställer orimligt höga krav på sig själva att vara kroppsligen perfekta vilket leder till ätstörningar och annan problematik. Och det leder definitivt till att färre kvinnor kommer in i rollspelshobbyn.

Det som fick mig att reagera starkast i Raggis långa bloggpost är dock ordvalet. Hela bloggposten har hittills handlat om vackra kvinnor. Mannen skriver “And not only to [sic!] men and women want to look beautiful, they want to look at beautiful things.”

Beautiful things. Vackra saker. Kvinnor är vackra saker att titta på.

Den kärlekshistoria jag upplevde när jag först tittade igenom och läste Lamentations of the Flame Princess är över. För min del är det uppenbart att dess författare inte har någon som helst respekt för mig som kvinna eller som rollspelare. Kan du tro att jag har spenderat min tid och mina pengar på att köpa och läsa material som inte respekterar mig?

Det är någonstans här jag vill poängtera att det förmodligen inte bara är jag som känner på det här viset, att det finns kvinnor överallt som gärna skulle vilja spela rollspel, men som blir bortstötta av den attityd författare som Raggi IV uppvisar mot oss, den brist på respekt vi måste leva med och den objektifiering kvinnor blir utsatta för i gamersammanhang.

Att bry sig om hur ena halvan av mänskligheten representeras i rollspelsböcker är uppenbarligen löjligt och korkat. Nå. Om det är löjligt och korkat, så vill jag påpeka att jag inte längre tänker lägga mina pengar på något så löjligt och korkat som Lamentations of the Flame Princess.

__________________________________
*”Can you believe I’ve spent time worrying about appeasing those that won’t give two shits about my game no matter what I do?”

**Consequences of Objectification
The consequences of objectification are not easy to measure. There is no way to link dangerous behaviors such as eating disorders or crimes such as rape directly to media objectification– and it would be irresponsible and inaccurate to do so. However, we live in a world filled with the objectification of women, and this objectification contributes to social problems. These problems include:
• Sexual violence and other violence against women. When women are portrayed as objects without subjectivity, it may be easier for some to justify violence against them. If a woman is just a thing to be looked at, her feelings and concerns might seem less important.
• Eating disorders and negative self image. The enormous pressure that young girls and women feel to live up to an unrealistic image is fueled by images that suggest the importance of being a beautiful object.
• Backlash. As theorists such as Jean Kilbourne [1] and Susan Faludi [2] have argued, the influx of objectified images of women have occurred at the same time that women have gained other kinds of power in society, serving as a backlash to keep women from becoming too powerful
• Pressure on teens and young women to dress and behave more sexually.
In conclusion, imagine a table. A table is a collection of molecules– truly an object. It does not care if you look at it, compare it negatively to other tables, pick it up, or even damage it. a woman, however, is both an object and a subject. Like a table, she is a collection of molecules that can be looked at or damaged– but unlike a table, she cares. When society reduces human beings to the status of tables, the humans are bound to get hurt.
(Källa)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,