Glad i hågen avslutade jag Mass Effect och tänkte vänta i ett par dagar innan jag började på Mass Effect 2. Nu blev det inte så, eftersom jag drabbades av något slags knarkarmode när det gäller BioWarespel. Så jag slängde in spelskivan i min brummande Xbox360 (som, let me tell ya, är jobbig att spela på jämfört med PS3. Den låter så in i helvete) och började spela.

Det första som storymässigt drabbar mig är ett WTF!? Varför bryta upp gänget? Varför får jag inte ha kvar mina trusty old sidekicks som jag inte bara lärt känna men även lärt mig uppskatta och framförallt använda på ett effektivt sätt i mina missions? Och varför inleda med en massiv cutscene som nästan aldrig tar slut, där min spelmedverkan utgörs av att jag går typ tio meter? Återigen, jag vill spela spel, jag vill inte se på film, då hade jag sett på film. Men jag stänger av spelmodet och ställer om mig på att det här är en underhållningsprodukt, det med. Då blir det som vanligt genast bättre.

ME2 bjuder på en hel del förändringar, både UI-mässigt och ur ett skillperspektiv. Jag upplever att jag är kraftigt begränsad av mitt val av yrke, och jag har mindre valmöjlighet än tidigare när det gäller att placera ut XP. Dessutom – varför är upgrades borttagna?! WTF? Kan jag inte få lov att få välja själv? Och vad är allt detta med research och scanna planeter? Om jag hade velat grinda hade jag spelat ett MMO. Baske mig! (Efter att jag skrev det här har BioWare släppt en patch som gör att scanning av planeter går avsevärt mycket snabbare, men jag låter det stå kvar eftersom det var ett första intryck.) Dessutom har de gjort om i menyn, vilket är bara… big no no! Istället för journal så väljer jag kartan konsekvent hela spelet igenom. Det börjar gå över mot slutet, men då har jag ju ingen nytta av det.

Eftersom jag har importerat min Shepard vill jag så klart fortsätta vara en infiltrator. Det finns inget mysigare än att vara krypskytt. Jag hinner knappt hitta Garrus innan jag har skjutit mig igenom 30 huvuden, vilket låter outsägligt grovt nu när jag säger det. Det är generellt sett rätt lätt att plocka achievements, och jag lyckas faktiskt med de flesta.

Jag skall inte spoila, men om jag säger att en del av de kompanjoner jag hade i ME kommer tillbaka i ME2 är det förmodligen inte att förstöra allt för mycket. Tyvärr är det ju inte just de personerna som jag hade sett fram emot. BioWare är bra på det där med att vifta med en lockande relation och sedan säga “Näh! Fårrunteallsdet!” och sedan tvinga mig att spela vidare i förhoppningen om att se ett bekant ansikte.

Det jag hänger upp mig mest på med ME2 är egentligen inte så mycket spelmekaniken – som är mycket mycket mycket bättre i tvåan än ettan, utan smågrejer. Som till exempel varför jag får köpa fisk om fisken dör hela tiden. Som till exempel – var hittar jag upgrades och researchmaterial. Som till exempel – varför kan jag inte få bygga mina vapen som jag vill utan måste lägga XP på disruptor ammo och cryo ammo? But why!? Och sedan inser jag så klart varför – för att det ur ett UI-perspektiv är mycket lättare att hantera upgrades genom en konsoll och veta att de redan finns på vapnet än att sitta och fixa och trixa med enskilda vapen – det där som näst intill drev mig till vansinne i ettan. En annan sak som drev mig till vansinne i ettan var coversystemet som funkar som en dröm nu. Att få Shepard att hoppa häck är dessutom nästan lite sexigt. Animationerna är så grymt högkvalitativa att jag nästan smäller av av lycka. Bara ögonen på spelarpersonen gör mig alldeles varm, hur de rör sig, hur Shepard ser ut när hon pratar. Småflinet när hon sätter dit Jacob eller Garrus. Ljuvligt. Det leder mig in på nästa ämne.

Sexproblematik. Det finns mycket sådan i Mass Effect 2. Det finns så många romance options att det är svårt att veta vilket utav dem jag skall försöka följa upp på utan att framstå som värsta slampan. I slutändan valde jag ändå att stanna kvar med Kaidan, eftersom den relationen på något sätt kändes mer äkta än både Garrus “blowing off steam”-variant och Thanes poesi. För att inte tala om Jacob då. Lagom testosteronstinn snubbe som ser ut som… jag vet inte vad. Av den samlingen är Thane mest lockande, inte minst för att han förklarar solipsism och citerar Thomas Hobbes (“When all the world is overcharged with inhabitants, then the last remedy of all is war, which provideth for every man, by victory or death.”), och för att han dessutom har de lyxigaste läppar jag någonsin sett. Oh well. Jag är dock besviken över bristen på möjliga homosexuella förbindelser i spelet. Kalla mig HBT-vänlig, men jag hade inte haft något emot att kunna stöta på Tali, söt som hon är.

Nåväl, med det sagt så måste jag erkänna att ME2 känns kortare och mindre stabilt än ME. Jag fattar att Shepard är pragmatisk i relation till Cerberus, jag fattar att det är svårt för Kaidan att acceptera att arbeta med Shepard, heck, jag ville bara spotta och fräsa åt the Illusive Man hela tiden, men jag spelade paragon så det kunde jag inte. Jag tycker dock om att lojalitetsuppdragen får så mycket plats som de får och jag uppskattar att inte allt händer med en gång. Det jag däremot inte uppskattar är tankinsekterna som erbjöd mer motstånd än slutbossen. Jag dog inte en enda gång under slutstriden, men på Horizon fick jag bita i gräset sju gånger. Allt tack vare en överdimensionerad skalbagge. Var är min bug spray när jag behöver den? Rent generellt verkade det som att spelet inte tog direkt hänsyn till spelarnivå. På ett sätt kan jag förstå att det skall vara lite motigt i början så att jag när jag träffar samma fiende igen bara kan hala fram flaskan med insektsspray (i det här fallet en stor brötig kanon), men när det inte heller funkar och jag dör typ fem gånger – på grund av brist på ammo och stenar i golvet som jag fastnar i – så känns det lite knasigt. Särskilt när jag går upp emot slutbossen och tror att det kommer att bli hur kämpigt som helst och allt som krävs är fyra skott. Heck, till och med att skaffa IFF-kärnan är jobbigare (med alla scions) än att ta sig an slutbossen. Det kanske beror på att jag spelade infiltrator, jag vet inte, jag har ju definitivt överhanden i situationer där fienden är på avstånd.

Slutbossen ja… slutbossen är störtlöjlig. Jag garvade. På allvar. Det är ju inte så bra. Hittills har spelet byggt upp en snygg stämning och jag väntar mig att något scary skall hända och så blir det världens antiklimax för mig. Det var nog enda delen i spelet som inte levde upp till mina förväntningar.

Fyra reapers av fem möjliga.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,