Kontext i sammanhanget dator- och rollspel är det argumentet som oftast används för att förklara mansdominansen inom rollspel och hur osynliga kvinnor är. En syn på kvinnan som oviktig eller icke-deltagande är relativt vanlig i spel som reflekterar exempelvis fantasyinspirerad medeltid. Den kvinnliga berättelsen får en baksätesplats i sammanhanget, och lyfts enbart fram när det behövs ett pris som skall vinnas eller en ondska som skall besegras.

Jag vill – innan jag kastar mig in i resonemanget – förtydliga att jag, som Stephen Fry*, inte har något emot kristna människor. Jag har inget emot Gudstro som en tröst och en stötta i vardagen. Jag pekar enbart mot en lång och komplicerad historik som har varit en inflytelserik källa till moraliska, etiska och kulturella värderingar i vårt samhälle.

Hur man än vrider och vänder på det är föreställningsvärlden i fantasyspel ofta inspirerad av religiösa och kulturella teman som existerar eller existerat i verkligheten. På samma sätt är spel inspirerade av vår egen historia också bemängd med de kulturella värderingar vi har haft eller har.
Gary Alan Fines, ur Shared Fantasy:

Since these games involve fantasy – content divorced from everyday experience – it might be assumed that anything is possible within a cultural system. Since fantasy is the free play of a creative imagination, the limits of fantasy should be as broad as the limits of one’s mind. This is not the case, as each fantasy world is a fairly tight transformation by the players of their mundane, shared realities. While players can, in theory, create anything, they in fact create only those things that are engrossing and emotionally satisfying. Fantasy is constrained by the social expectations of players and of their world.

Mycket av rollspelens ursprungsvärldar har lånat ifrån författare som J.R.R. Tolkien och Robert E. Howards konstruerade världar. De i sin tur byggde i hög grad på medeltidens fantastik, mirabilis och miracula. Mirabilis syftade till att beskriva sällsamma, fantastiska och otroliga berättelser. Miracula å sin sida syftade till att väcka hänförelse inför mirakelberättelser, och främst då helgonmirakel. Bägge de här genrerna drog starkt ifrån bibelns fantastik – faktum är att de använde bibeln som förebild och ofta anknöt till både bibliska berättelser och de folkloristiska sagor som fanns i området, för att knyta in folkloren i bibeln och därigenom förklara världen ur ett religiöst perspektiv. Bo Eriksson har skrivit en fantastisk bok i ämnet som heter Tusen år av fantasy och som på ett elegant sätt väver ihop J.R.R. Tolkiens Ringarnas Herre med just bibeln, genom att dra paralleller mellan skapelseberättelsen och Tolkiens egen skapelseberättelse Silmarillion. Eriksson väver ihop utvecklingen av fantasyn med de mirabilis och miracula som på olika sätt influerade litteraturen under medeltiden. Dante Alighieris nedstigande i helvetet och upplyftande till himlen i Den gudomliga komedin blev en inflytelserik bok, inte bara under Dantes egen livstid. Resultatet av det här inflytandet, inte bara av Alighieri utan även av böckernas bok, Bibeln, är att den kristna moralen och etiken är en stor del av fantasylitteraturens rötter. Dante själv var influerad framförallt av formen, men även av det kristna kärleksbudskapet som får sitt uttryck i det absolut rena kärleksobjektet. Han har sin Beatrice, en ganska ansiktslös och idealiserad kvinna.

Med de här kristna rötterna följer också synen på kvinnan som madonnan eller horan. Madonnan är idealet, Beatrice, ansiktslös och åsiktslös, medan horan får representera allt det onda. Lilit som helst satt ovanpå mannen under samlag. Horan som ursprunget till all ondska, arvssynden. Lilit var enligt den judiska mytologin den första hustrun Gud skapade åt Adam. Men hon ville inte underkasta sig. Lilit blev utdriven ur Edens Lustgård och först därefter skapades Eva, den här gången av ett av Adams revben. Men inte ens Eva var helt oproblematisk. Innan Eva åt av kunskapens äpple var människans tillvaro helt obekymrad och oskuldsfull. Men efter att Eva ätit av äpplet och dessutom frestat Adam att äta av frukten, så blev båda utkastade ur Edens lustgård. Oskulden gick förlorad, och synden föddes. Men det räckte inte där. Kvinnan är upphovet till arvssynden – uppfattningen om att alla människor föds i synd. Tertullianus var en av de som förde vidare tanken om arvssynden.

Tertullianus (c. 160 – 220) skriver: “kvinnan är ett tempel byggt över en kloak”. För honom är den sexuella frestelsen ständigt närvarande, främst i kvinnans gestalt. Det ligger i kvinnors natur att vara förföriska och de frestar ständigt män, inte medvetet utan i kraft av sin natur. Kvinnor ska inte smycka eller sminka sig, för att smycka sig är liktydigt med förförelse. För Tertullianus är kvinnan djävulens ingång till mannen.

– Lena Lennerhed (red) Från Sapfo till Cyborg – Ideer om kön och sexualitet i historien

På samma sätt är Galadriel och Tom Bombadills fru Goldberry det perfekta idealiserandet av kvinnan, så madonnalika att de knappast verkar levande. De personifierar på något sätt det höviska idealet. En kvinna så avskärmad från vad det innebär att vara människa att de inte har någon egen personlighet, bara en överväldigande godhet. Som kontrast har vi horan, den sexuellt frigjorda kvinnan som skamlöst får bära rollen som ondskefull, en manipulativ kvinna som allt som oftast använder sin skönhet för att snärja männen omkring sig.

Jämför gärna med mansmyternas största hjältar. Sherlock Holmes leder ett närmast celibat och asketiskt liv mellan sina fall, hans enda last är narkotika som han med lätthet kastar av sig när han blir tillräckligt utmanad. Bonds största svaghet är kvinnor.

Det är kvinnan som lockar Bond på avvägar, dvs på vägar som leder från plikten och från den historiska mission som ger honom rätt att döda. […] Djävulen (kvinnan förf. anm.) garanterar en frihet som Bond annars inte skulle ha, och Bonds äventyr demonstrerar denna frihet samtidigt som den klart markerar dess gränser. Bond frestas som Kristus i öknen, men återvänder alltid till sin utgångspunkt, renad och stärkt. Historierna om Bond har en paradigmatisk karaktär, liknande den vi finner i evangelierna eller i de medeltida riddarsagorna (till vilka de, som Eco visat, också i sin komposition ansluter). Hjälten lämnar fadershuset, ger sig ut i världen, frestas, besegrar frestelsen och odjuret återvänder och vinner erkännandet.
Vägen till erkännandet går genom frestelsen. Och erkännandet gäller, i sista hand, hjältens mänsklighet.

– Ronny Ambjörnsson, Mansmyter

På det här viset, och sett ur den här synvinkeln, är det inte så konstigt att fantastiken inte innehåller så värst många olika kvinnoporträtt. Vi lever med en långtgående kulturbärare som först på slutet av 1700-talet fick sig en ordentlig törn i och med upplysningen. Jag pratar så klart om den kristna kyrkan och dess syn på kvinnan, som är långt ifrån problemfri. Det märks inte minst på den historia vi har. Hysteri runt kvinnan som ondskefull flammade upp som mest under 14 – 1600-talet, då häxjakten och häxbränningarna pågick som mest. Det var utloppet för en sexualneuros av rang, ivrigt påhejad av kyrkans (förmodat celibata) män. Det är också till den tidsperioden de flesta fantasyspelen hänvisar när de talar om kontext, så det är inte så underligt att det blir lätt att bortse från kvinnor i de sammanhangen, och det är heller inte så konstigt att kvinnorna får platsen som onda eller goda arketyper, och saknar nyanser.

Jag kan förstå att man som spelutvecklare tar de enklaste konstruktionerna, de mest synliga och bekväma lösningarna för att skapa en stämning som passar med det man anser vara en riktig kontext. Jag kan förstå att man använder en kontext som påminner om dagens samhälle för att bygga en värld där man själv känner sig bekväm att agera. Men det är viktigt att veta varifrån de impulserna kommer, och vilken bakgrund de har. Kvinnans bristfälliga ställning inom fantasy – tror jag – är född ur ett mångtusenårigt kulturbärande system där kvinnan är sedd som intellektuellt underlägsen, mindre värd än mannen och en port mot ondskan. Kontext blir i det sammanhanget ett erkännande att den kristna kulturbärande synen på kvinnan är viktigare än att ge henne tillgång till de berättelser vi skapar när vi gör spel, och att vikten av det kristna kulturella arvet är långt mycket viktigare än den jämställdhet vi säger oss sträva emot.

Med andra ord – jag köper inte argumentet.

Källor:
Gary Alan Fine – Shared Fantasy
Karen Armstrong – The Gospel According to Woman
Ronny Ambjörnsson – Mansmyter
Lena Lennerhed – Från Sapfo till Cyborg
Bo Eriksson – Tusen år av fantasy

Åtskilliga rollspel varav Ars Magica, Dungeons & Dragons, Drakar och Demoner, Saga etc bara är några.

_____________________________________________
* Se den, för den är helt fantastisk.


The Intelligence² Debate – Stephen Fry (Unedited) by Xrunner17

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,