Det finns något outsägligt barnsligt som får mig att varje gång jag går in i en butik kolla på spelen som finns. Det kanske vid närmare eftertanke inte handlar om något barnsligt, utan snarare om viljan att upptäcka. Jag älskar spelregler. Jag vet inte vad det är med regler men de får mig alltid att bli glad. Ja, vissa regler alltså, inte alla. Just i det här fallet blir jag glad.

Ninjago är ett enkelt spel som i princip går ut på att ställa en legofigur på en platta med lite tyngd i som man sedan skall snurra. Till saken hör att legofiguren har ett vapen i handen. Den som först lyckas få sin motståndares legofigur att ramla av plattan vinner rundan. Som räknemetod har varje legofigur tre olika vapen. När en person vinner så tar hon eller han ett vapen ifrån sin motståndare. Den som först tagit alla vapen vinner omgången. Varje legofigur – ninja – har dessutom fyra kort som kan användas för att påverka hur striden går.

Det är löjligt lätt och samtidigt rätt knepigt att få de båda figurerna att faktiskt träffa varandra, och ännu knepigare att välta av motståndaren av spinnplattan. Spelet spelas i en arena så figurerna kan inte smita sin väg allt för långt, men det tar ett par omgångar innan någon av figurerna ens har vält. Efter ett tag infinner sig dock den rätta knycken och jag kan nöjt konstatera att den blå ninjan vinner över skelettet. Sedan dröjde det inte länge innan det här hände.

Yoda vann, för övrigt.

Underligt nog vann kaninen.

Valkyrian vann.

Ninjago är kul. Det är oförskämt enkelt och korten som följer med varje ninja gör spelet lite mer oförutsägbart och taktiskt. Att jag kan slåss med en kanin som håller en morot gör det så klart bättre, men det är inget jag förväntar mig kommer att ta över konventen i Sverige riktigt än. Och OM någon mot all förmodan anordnar en Ninjagoturnering så kommer jag, moroten och kanin-ninjan (Kaninja!) att närvara.

Tre ninjor av fem möjliga.