Vi måste kunna diskutera innehåll i spel utan att det ses som en attack på spelet eller på de som spelar det.
Häromdagen kom GTA V ut i handeln, och jag har själv börjat spela det. Ungefär samtidigt dök recensionerna upp för spelet, och med dem även rosenrasande spelfans som inte kan acceptera ens ett uns av kritik.
Thomas Arnroth länkade till en mycket nyanserad och positiv recension där spelet fick 9/10 och en glödande positiv mottagning. Men recensenten använde ordet “misogynistic” och resultatet lät inte vänta på sig. Mindre än ett par timmar efter att artikeln publicerats fanns det 14000 kommentarer och många av dem ondgjorde sig över recensentens bruk av ordet “misogyn”. Man ondgjorde sig också självklart över att recensenten var en kvinna och att kvinnor inte klarar av den typen av bedömningar.
I en övrigt positiv recension hängde folk alltså upp sig på att recensenten påtalade att GTA V har en problematisk kvinnosyn. Den delen av recensionen utgjorde ett par meningar och recensionen var på ett par sidor, så jag måste fråga – vad är problemet? Jag behöver egentligen inget svar, eftersom jag själv fått samma mottagning men i table-top RPG sammanhang där jag med jämna mellanrum blir påhoppad för att jag påtalar sexism i spel. Dessutom verkar de tillfällen då jag uttalar mig om kvinnosyn eller manssyn i spel etsa sig fast i minnet hos de som klagar. Jag får ofta höra att jag alltid skriver om jämställdhet, medan det i själva verket är något jag tar upp i mindre än en femtedel av min produktion. För er som undrar har jag skrivit runt 250 recensioner för speltidningen Fenix. Här på discordia är inläggen fler, men å andra sidan får jag fler läsare när jag skriver om jämställdhet i spel, så jag antar att det antingen finns en stor publik som tyst irriterar sig på mig, eller, som jag själv föredrar att tänka, att det finns ett stort sug efter spelanalyser som innehåller mer än “grym grafikmotor!”. Jag hårdrar så klart.
Att påtala sexism och misogyni är alltså något som sticker enormt i ögonen på gamers, oavsett om de är rollspelare eller datorspelare. Det är samma problematik som jag har diskuterat många gånger på den här bloggen. Oförmågan att hantera kritik som baserar sig på spelens innehåll.
Det som är viktigt att förstå är att spel är kulturbärare, precis som TV-program och böcker, biofilmer och konst, eller som religioner och religiösa traditioner. De är alla en reflektion av samhällets normer, och de normerna i sig förstärks eller försvagas av kulturbärarna. Att inte medge det, att fortsätta påstå att spel bara är spel och inte har någon påverkan på omvärlden är att dels förneka den styrka som finns i spel och dels att förminska spelens betydelse.
Jag vet inte hur många gånger jag har påpekat att om vi vill se spel som en del av något annat än popkulturens bottenslam, så måste vi också hitta ett vokabulär för spelen, en kritisk hållning som inte färgas av en förblindad kärlek.För min del har det vokabuläret fokuserat mycket på hur kvinnor behandlas och existerar i spel därför att det är en analys som jag upplever har saknats i mångt och mycket tidigare.
I ärlighetens namn kan jag lika gärna kritisera GTA V för ett dåligt och oläsbart gränssnitt som för den misslyckade jämställdhets- och mångfaldssatiren. Det är näst intill omöjligt att läsa texten på skärmen och det är uppenbart att utvecklarna suttit med högupplösta skärmar när de utvecklat och glömt low end TV-apparaterna. Men jag tvivlar på något sätt på att min kritik av gränssnittet skulle springa in i ens hälften så mycket kommentarer som om jag satte mig ner för att dissikera kvinnoporträtten i spelet.
Många av dagens spel har med rätta fått hård kritik för sin kvinnosyn, men det är knappast något nytt. Innan datorspelen fanns rollspelen och i vissa rollspel fanns och finns en kvinnosyn som är än värre än den i datorspelen. Ordet för slavkvinna och boskap är till exempel utbytbart i en modul till Tekumel. Det finns åtskilliga beskrivningar av hur kvinnor utnyttjats. Gary Alan Fine skriver i sin bok om den normalisering som förekommer runt våldtäkt och att betala för sex i spel och spelkampanjer. Fines bok är ifrån 80-talet, och mycket har förändrats. Samtidigt måste jag funderar i banorna om det verkligen har det, med tanke på att “normalt” sex inte förekommer i så många datorspel. Istället handlar det om att köpa eller tilltvinga sig sex.
Det är för mig märkligt att det i ett spel som har alla möjligheter i världen (bokstavligt talat, vi skapar ju världen själva) att vi måste repetera den syn på kvinnor som förekommer även i vår värld. Spel kan handla om precis vad som helst. Att repetera gamla mönster kan vara intressant om vi medvetet någonstans bryter mot mönstren eller använder dem som en kommentar på vår samtid, men för det mesta händer inte ens det. GTA V är satiriskt till stor del och driver med både sig själv, populärkultur och samhällsnormer. Tyvärr fungerar inte ironin när det kommer till jämlikhet och kvinnosyn i GTA V, eftersom åtminstone jag får intrycket av att objektifierandet av kvinnor inte görs med glimten i ögat. Det finns inga försonande drag. Det handlar om samma behandling som vi alltid fått utstå i datorspel, med den skillnaden att jag på radion kan höra kvinnor tjata om jämställdhet och feminism samtidigt som de framstår som både tjatiga och okunniga. Männen beter sig som de alltid gjort och pratar på utan att ta hänsyn till kvinnorna och det är knappast en satirisk tolkning av det faktum att kvinnor saknar makt, snarare förstärker det intrycket av att kvinnor borde hålla käften och gilla läget.
Att då inte kunna påpeka att ett i övrigt briljant spel brister när det kommer till en aspekt det till och med försöker driva med är bara tragiskt, särskilt när reaktionerna trotsar alla proportioner. Är det inte dags att vi äntligen kan poängtera en brist utan att det för den skull skall tas som ett angrepp på hela spelet? Särskilt när konsumenterna redan har tagit ställning för spelet. Det har sålt mer än något annat datorspel, och ändå känner sig spelarna så osäkra att de måste attackera dess kritiker.
Innan vi som kulturell företeelse kan kalla oss mogna måste vi kunna acceptera att spel kan kritiseras inte bara baserat på mekanik och grafikmotorer, utan även på innehåll. Det är också dags att växa upp och inse att det ör okej att alla inte älskar samma sak, utan att det för den skull förminskar värdet av din egen upplevelse.
2013-09-23 at 16:39
Det är rätt bisarrt det där, med folk som liksom inte kan ta att någon inte älskar spelet de älskar.
Eller ännu dummare, inte kan greppa att man kan älska ett spel OCH tycka att det finns element i det som är problematiska. Jag menar, jag upplever fokuset Mirandas rumpa får i ME2 som ytterst problematiskt, men jag tycker fortfarande ME2 är ett hejdundrans bra spel på jättemåmnga sätt.
Det är som att vissa inte klarar av mer komplexa förhållningssätt än “älskar” eller “hatar”. Att det inte finns plats för mer detaljrikedom än så. Deras fantasi har alltså ganska låg upplösning…
2013-09-23 at 17:57
Tänk vad underbart det vore att leva så binärt? Antingen har någon rätt eller fel, inga gråskalor, inga tveksamheter. Älska/ hata. Inget däremellan.
2013-09-23 at 18:01
Jag vet inte, det verkar fucking exhausting tycker jag. Att liksom hata allt man tycker är det minsta dåligt, med kraften hos tusen solar. Att explodera i ett moln av invektiv så snart någon dristar sig säga något. Jag kan inte låta bli att tänka att det måste krävas väldigt mycket energi för att driva sådant hat. Och att de som lever så antagligen inte mår så bra i allmänhet…
2013-09-23 at 18:05
Jag tycker det verkar lätt. Att slippa bry sig om att tänka på mer än en reaktion liksom. Antingen hatar man eller så älskar man. Svaren är redan uttänkta. Det skulle till och med gå att skriva en kommentarsbot som bara spottar ur sig lite hat och invektiv. Det enda man behöver göra är att stoppa in det man hatar, ange om det är en person eller en företeelse och off you go.
Det gäller att rationalisera.
2013-09-24 at 01:52
Så misandri är en grej som tas upp för sällan.
Problemet med binärt hata och älska är att det oftast paras ihop med subjektiva tankar som inte betyder ett skit.
“Jag hatar gamedesigen”, “Jag älskar den”. Pratar man inte rent teknisk så kan man inte annat än att samsas. “Kvinnor behandlas på ett dåligt sätt”, “Män behandlas lika dåligt”. Andelen mellan hatet mot de olika könen kanske skiljer sig åt liksom magnituden men det är oftast också ett problem av typen subjektivitet.
Det är fiktion, ser man bortom könet så är det “bara” hat mot människor. Lättare att hantera det så.
2013-09-24 at 02:19
Heja dig. Själv har jag inte ett minsta intresse av GTA och det är nästan så det känns som jag itne ens får säga det.
2013-09-24 at 02:37
David – kan du förtydliga din argumentation? Vad är det du försöker säga?
Johanna – det är sant att det är mycket motstånd mot att inte tycka om GTA V. Men alla har rätt till sin åsikt, i synnerhet om ett spel.
2013-09-24 at 12:27
Jag har inte spelat just GTA IV, men jag väntar tills den kommer till datorn. När jag var liten spelade jag GTA serien ganska mycket utan att veta vad som egentligen hände i spelet då jag kunde inte engelska. Nu i våras köpte jag hela serien på steams rea, och blev förälskad. Den samhällskritiska humorn gjorde spelet så fantastiskt roligt att spela. Men andra sidan så får man aldrig se kvinnor så mycket i spelet. Rockstar gör en satir utav machokulturen med kriminella gäng och maffior, i dem kretsarna så finns det väldigt få kvinnor. Det är väl när man spelar som Tony i trean och i liberty city stories som man ser en av maffia ledarnas mamma som styr över sin son. I china town wars så har man den första kvinnliga personen som hjälper en, men hon försvinner ganska snabbt i spelets början. Det skulle vara intressant att ha en kvinnlig huvudkaraktär, men vilket gäng gör man då satir över? Det är inte omöjligt men det måste fortfarande följa den röda tråden som finns i GTA spelen.
2013-09-24 at 12:58
Många bra poänger här Åsa. Inspirerade mig till en alldeles egen liten lunchrant (vägrar kalla detta en textvägg!). -:)
Jag tror ännu att spel skulle kunna vara fantastiska skapelser, fyllda med vitalitet. Men de behöver inte vara sanna för den sakens skull. Spel liksom konsten skulle kunna handla om att skapa och förändra verkligheten eller åtminstone ta ifrån oss vår säkerhet för ett ögonblick. Utifrån det senare perspektivet är förstås GTA V ett misslyckande då Rockstar bara lyckas upprepa ett innehåll i kulturen utan viljan att förändra någonting; snarare förstärker man bara ett innehåll som väldigt få människor egentligen vill ha eller ens vet varifrån det kommer. Om någon fortfarande undrar om spel som GTA V är konst så är svaret enkelt: Nej, spelet är inte konst utan denna vilja att skapa och förändra verkligheten. GTA V är ett bricolage av saker och ting som råkade finnas tillgängliga i huvuden på folk i studion och i deras elektroniska verktyg. Att försöka hitta något förmildrande i GTA V utifrån detta perspektiv är ett hopplöst uppdrag; lite som den där mullvaden som gräver gångar i jakten på solen. Ibland når han ytan och när han väl blickar mot solen blir han blind.
Det jag däremot tror många som spelar GTA vill ha är den öppna kartan och den frihet spelet ger illusionen av att ge. Även här skulle man kunna ha gjort det bättre. Om vi ser spelaren som en flanör, en passionerad åskådare, så är det med en ofantlig glädje man bygger sitt bo mitt i hjärtat av mångfalden som en stad består av. Att vara borta men ändå på alla sätt känna sig som hemma! Att få se världen, att få vara i centrum av den men ändå förbli gömd från den! Men varför vill man egentligen flanera omkring i den mänskliga öken som Los Santos utgör? Kanske är staden ett tecken på sanningen i vad Frank Lloyd Wright en gång skrev om Los Angeles: “Tip the world on its side and everything loose will land in Los Angeles.” (1925). Och människorna jag möter i GTA V har jag mött förut: “I have all the characteristics of a human being: flesh, blood, skin, hair … but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust.” (American Psycho (2000))
Om jag fick bestämma skulle spelens andra roll vara att skapa myter (berättelser). Men dess första roll skulle vara att förstöra dem.
Ett av problemen med spelandet är att det liknar resandet. När vi reser tenderar vi att acceptera nästan vad som helst – indignationen stannar hemma. Man tittar, lyssnar, entusiasmen väcks av de hemskaste saker därför att de är nya. Goda resenärer är hjärtlösa.
2013-09-25 at 13:17
Jo, från min sida sett (spelar inte) verkar det ju helt klart vara antydan till en feministisk analys som är störande för dessa element. För om det är ok att kritisera teknik men inte hållning, och då hållning just i denna fråga, så är det inte kritik i sig som är problemet. Det är kravet på likaberättigande och lika behandling.
Min slutsats blir att den stora majoriteten av GTA V spelare står bakom och gillar hur detta spel framhäver kvinnor.
Det bör då vara ok att föra debatten till en annan nivå; nämligen om det är ok och accepteras av dem som utmålas som objekt. Har de någon rätt och isåfall vilken?
Själv ser jag det som en etisk fråga och mindre en fråga om yttrandefrihet. Det gör troligen inte de upprörda spelarna. Är det då så att de inte har förmåga att uppskatta ett icke sexistiskt spel? Min slutsats; De behöver terapi. (och jag ska INTE börja spela GTA V. Oavsett hur bra det är i övrigt. Uppmanar härmed till girlcott för icke-sexism!)
2013-09-27 at 11:01
Läser en viss debattartikel idag med stort nöje. 🙂 Jag blev så glad att jag hoppade runt ett tag kring skrivbordet. Ni är mina hjältinnor idag – stå på er. Ni är inte ensamma därute.