Blizzard har alltid varit mitt hjärta nära, mest för att de förstår poängen med att göra spel både till Mac och PC. Att StarCraft – den första versionen – inte släpptes till Mac till att börja med var faktiskt en av få anledningar till att jag skaffade mig en PC. Anarchy Online, Asheron’s Call 2 och en rad andra spel var de övriga anledningarna. Men datorer blir gamla, snabbt. Undantaget är min trofasta gamla MacBookPro, som varit med mig sedan… mitten på 2000-talet. Den är fem – sex år gammal, och det GÅR faktiskt att spela StarCraft II på den. Det går, men det är lite småhackigt och framförallt är skärmen rätt liten.
Nu har jag alltså, efter fem – sex års motstånd, skaffat mig en iMac. Det är iPadens fel. Jag behöver inte längre en släpbar dator, jag har ju en mobil variant av det jag behöver redan i iPaden. Men syftet med den här bloggposten var alltså inte att hypea Mac, även om det spelar in. Syftet var att prata om StarCraft II och om varför det är först nu, ett år efter att spelet släppts, som jag verkligen känt att jag vill spela det. En anledning är så klart att det inte hackar längre. Även om avbrotten var få och kom sällan så var det ändå när den sista attacken sköljde över min bas som jag upplevde hackeriet. Numera – inte en viskning av tröghet. En annan anledning är att jag känner det årliga suget efter StarCraft. Vintertider har alltid varit StarCrafttider för mig. Och när kylan kommer krypande kommer också längtan efter ett riktigt bra RTS knatande.
Jag spelar kampanjen i StarCraft II. Jag är inte intresserad av att bli stressad av de eländes supermotspelarna som finns online. Jag nöjer mig med att se Jim Raynor “bemoan his outcast state” som den stoiske hjälten han är. Jag måste dock säga att under min andra genomspelning (denna) där jag kommit längre, så känner jag inte att jag har samma överseende med allt sexistiskt skit som ligger i SC IIs hörn. Det är en hel del. Men jag gillar själaplågan. Jag gillar att Raynor lider av att Kerrigan är Queen of Blades och att hon är ute efter honom. Jag gillar det inte för att det är Raynor som lider, utan för att det på något sätt blir en dimension till i spelet.
Tychus är en stor sexistisk skithög (han är både stor fysiskt och stor i sin sexism), och Ariel Hanson är den swoonande forskarbruden som utmålas som – tja, typ Eowyn till Ringarnas Herres Aragorn. Hon sägs (förvisso mest av Tychus) att avguda Raynor, men Raynor är så klart mest intresserad av Sarah Kerrigan. Det är världens såpa. Det hjälper dessutom inte att Gabriel Tosh får personifiera typ varenda stereotyp som finns om Haitier. Det finns så många problem med StarCraft II ur ett politiskt perspektiv att jag inte ens orkar börja nysta i det. Vad gör den holografiska och avklädda dansande nattalven i Cantinan? Bara en sådan sak. Och varför är de enda trupperna jag stött på hittills som är kvinnor Medics? Huh? Skitdåligt.
Trots det kan jag inte annat än njuta av skådespelet. Inte själva skådespeleriet, men liksom, hey? Det är ett nytt StarCraft (nåja, nytt och nytt) och jag får återse Raynor, Kerrigan och Mengsk igen. Inte för att jag VILL återse just Mengsk, men jag får den här varma känslan i bröstkorgen när jag spelar. Jag har trots allt tillbringat många, många, många timmar framför skärmen med StarCraft, och BroodWars som jag nästan spelat sönder av ren kärlek till genren. Om StarCraft var en bok hade min utgåva av den varit sönderläst för länge sedan. Ni vet en sådan där försiktigt tejpad, vikt och sladdrig bok som nästan ramlar sönder när man öppnar den för att den har lästs så många gånger att bläcket börjat blekna av slitaget.
Och det är bara kampanjen jag pratar om. Det är en av StarCrafts och StarCraft IIs storheter. Att det går att spela samma scenario om och om och om igen och det kommer inte att se likadant ut på skärmen. En annan av StarCrafts stora styrkor är lärokurvan. Det är precis nog med det som introduceras per omgång, eller per spel om man så vill. En trupptyp i taget, försiktig introduktion av uppgraderingar och forskning, ett steg i taget och det blir _aldrig_ svårt. Ja, det blir svårt att spela spelet, men det beror på att det är ett RTS, och att man måste tänka när man spelar. I alla fall måste jag det, och att utfallet är direkt beroende av hur jag använder mina resurser och mina trupper, och vilka trupper jag använder i vilka sammanhang. Avvägning och balansering är så galant att jag ramlar baklänges av förtjusning.
Jag gillar StarCraft II. Numera. Kanske beroende på att jag har en bättre skärm och ser vad som händer på slagfältet, det gjorde en drastisk skillnad. Kanske för att jag i det här fallet är villig att åsidosätta min aversion emot kassa framställningar av spelarpersoner i minoritet (i det här fallet färgade och kvinnor). Kanske för att vintern smyger sig på och för att jag känner suget efter StarCraft igen. Jag tror inte att tvåan kommer att bli en lika sönderläst bok som StarCraft – den eminenta Sarah Kerrigan saknas ju – men det lär bli ett spel jag plockar fram åtminstone en gång om året. Runt jul, så där.
Läs även andra bloggares åsikter om StarCraft II, recension, iMac, spel
2011-11-15 at 09:47
Nice 🙂 Angående multiplayer-läget så är det designat så att man ska få spela mot såna på ungefär samma skill-nivå som en själv, så det är kanske inte riktigt så illa som du tror. Dessutom är 3v3 och 4v4 mycket mer casual, så det kan vara värt att testa. Men jag skulle nog rekommendera att köra nån match mot datorn först. Tränar du så att du klarar en hard-motståndare så är du lätt redo för att testa att spela online. Har du några kompis att spela med så blir det jätteroligt att köra typ 4v4 online. Givet förstås att du överhuvudtaget är intresserad av versus-play. 🙂
2011-11-15 at 13:09
Jag är inte så intresserad. Inte nog med att jag är i genomsnitt kass på att spela (även om jag gillar det), jag är även allergisk mot onlinespelande rent generellt. Det skall mycket till innan jag spelar mot folk jag inte känner. Det händer typ inte. Däremot spelar jag gärna mot kompisar och dylikt.