Eftersom jag sagt A på twitter om Batman: Arkham City, måste jag säga B här på bloggen. Känner jag. Jag kräver det av mig själv, nästan.

För att jag skall bli engagerad i spel krävs att premissen är tillräckligt intressant eller icke-existerande. Motsägelsefullt, eller hur? Okej vi tar ett exempel från Batman: Arkham City och från mitt favorite game of all times, Half-Life (på den tiden när jag gillade att spela FPS).

Introscenen Batman:
Jag är Bruce Wayne. Jag håller på att vakna upp ur något slags avsvimmat tillstånd och pratar med en fiende som jag inte kan se. Det hela bryts och plötsligt är jag Catwoman i någon slags “come hither” variant av Catwomans dräkt. (Okej, okej hon har alltid varit skin tight, men… det är något knas med Selina i Arkham City). Båda introsekvenserna avbryts med att jag är hjälplös. I don’t like it. Hur många gånger kan man använda “slå i huvudet/ pistol mot huvudet” grejen egentligen? I en introsekvens? Vad jag minns, åtminstone tre. Det är som minnesförlust i en såpa! Det är inte engagerande!

Introscenen Half-Life:
Ni fattar varför jag tog den va? Gordon Freeman på väg till jobbet. Jag kan inte göra så mycket på vägen, men jag kan se en hel del grejer omkring mig. Jag får reda på att jag jobbar på en mysko fabrik/ forskningsstation av något slag, jag får reda på att jag heter Gordon och att jag är sen till jobbet. OCH jag blir aldrig fråntagen min handlingsfrihet, även om den inte är särskilt stor. Jag blir – till skillnad från Batman där jag blir förbannad och fråntagen kontrollen – nyfiken! Vad fan händer här egentligen? Vem är jag? Vad gör jag här?

Gameplay melee combat. Buttonmashing. Jag gillar det. Ibland. I Soul Calibur, så låt oss jämföra de två, shall we? Ja jag vet det är orättvist att blanda och ge, men livet är inte rättvist.

Melee Combat Batman:
Buttonmashing kan vara kul. Men då måste jag få en belöning för det. I Batman: Arkham City får jag obskyra poäng som inte är kopplade till något utom… statistik? Finishing moves i slow motion är allt jag ser. Eftersom jag inte ser mina fienders hälsa får jag heller ingen återkoppling till den när jag slår ihjäl dem. Jag vet helt enkelt inte när striden är slut eller när den förväntas vara slut och när jag avslutar den hinner jag ändå inte fatta att den är slut förrän ögonblicket kommit och gått. Försonande drag: Varningen över fiendernas huvud när de skall till att slåss och counter move.

Melee Combat Soul Calibur:
Du klarar dig exceptionellt bra med att bara trycka vilt på knappar. MEN om du lär dig combos (och jag säger inte att det är lätt) så får du den ytterligare charmen med att kunna förutsäga vilka moves som din motståndare kommer att göra och vilka moves du själv kan parera med. Du får en omedelbar återkoppling till vad du gör med knapparna till vad som händer på skärmen. Och tro mig, det finns inget så tillfredsställande som att ta ner Taki med Cervantes eller Ivy när jag vet precis hur det skall göras och utför movet. Ingen slump, inget förutbestämt. Det som händer på skärmen har jag åstadkommit med knapparna. Omedelbar koppling. Jag vet också exakt hur mycket liv mina motståndare har kvar och vad som krävs för att ta ner dem. Om jag är skicklig kan jag till och med avgöra hur mycket liv en attack tar och kan bedöma precis vad jag behöver göra för att klocka min motståndare. Skicklighet, återkoppling, en jävla belöning på slutet.

Spelarpersoner är också viktigt. Jag vill inte ha en karikatyr på hur populärkulturen utmålar en “slampig” kvinna, eller en ladugårdsvägg till man.

Batman Catwoman:
Stereotyp så jag nästan spyr. Rör sig överdrivet, varenda rad av dialog är en sexuell anspelning (än så länge) och så väldigt, väldigt ointressant och ytlig. Harley Quinn är lika illa. Hon poserar till och med för Batman. Det är motbjudande.

Dragon Age Aveline:
Stark kvinna med egen moral, egen bakgrundshistoria, egen vilja, och ett eget liv. Hon har ett kärleksliv som inte inbegriper Hawke. Det enda jag har att anmärka på är hennes jättetuttar, men de döljs ganska snart in i spelet av en helrustning. Som är avpassad efter hennes yrke. Hon är gardeskapten. Släng dig i väggen Batman.

Jag kan fortsätta, men nu skall jag se Captain America.

EDIT: Ja, jag vet att jag är bortskämd. Men jag är också en person som ägnar mycket tid åt annat än spel, som att till exempel skriva böcker, göra egna spel, skriva långa bloggposter som har gedigen research (i alla fall i mina ögon) bakom sig, läsa böcker, artiklar, uppsatser etc etc om spel. Jag är med andra ord en person som inte har tid att slösa på sådant som inte engagerar mig. Att tillbringa tid med att spela utifall att ett spel eventuellt blir intressant efter fem – sex timmars spelande, det gör jag bara inte. Samtidigt som jag kan sitta 200 timmar med ett spel som engagerar mig. Ärligt talat anser jag att vi har för hög toleransnivå. Vi tolererar att tillbringa oerhört mycket tid på något som inte är så där jätteroligt, och eftersom det mänskliga psyket fungerar som det gör så blir saker vi lägger mycket tid på värdefulla eftersom vi lagt så mycket tid på dem, för varför skulle vi annars gjort det? Det verkar ju korkat att sitta och spela i femton timmar och sedan inte gilla det vi lagt den tiden på, eller hur? Likadant ser vi saker vi lagt mycket pengar på som mer värdefulla än något vi inte lagt så mycket pengar på. Vi fungerar på det viset, det mänskliga psyket är sådant. (Läs exempelvis Dan Arielys Predictably Irrational som tar upp en del av de här grejerna.)

Så jag säger – bli mer bortskämda. Sitt inte och spela i femton timmar i förhoppningen om att det kanske blir kul på slutet. Gör något annat istället.

Men om du gillar spelet – skit i vad jag säger. Jag är bara en åsikt bland många. Du har lika stor rätt att gilla något som jag ogillar som jag har rätt att ogilla det du gillar. Det är sådana vi är. Vi kan diskutera varför, lägga fram argument till varför vi gillar eller ogillar något, men så fort jag får för mig att min egen åsikt är den bästa eller den som är “sann”, det är då jag verkligen, verkligen har fel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,