BioWare makes me DO things
Som exempelvis att köpa ett operativsystem (900:-) och ett spel (500:-), samt ett gamecard (200:-), enbart för att spela Star Wars: The Old Republic.
Det tog mig tre timmar igår och tre timmar imorse att installera skiten. Anledningen till att det tog tre timmar imorse var för att jag hade gjort en för liten partition på min iMac. Ja, jag kör alltså Boot Camp. Enbart för ett spel. ENBART för SWTOR. Jag tvivlar på att jag är den person som gjort flest uppoffringar för att kunna få spela just det här spelet, men jag känner mig ändå rätt knasig som utan att tveka (det är inte helt sant, jag väntade tills i slutet på januari när jag hade råd) slänger ut över 1500 spänn på att spela ett MMO.
Det visar sig dessutom att skärmen – min iMac skärm på 27 tum – är så stor att jag får ont i ögonen av att spela längre än ett par timmar. Så den här bloggposten skrivs i en paus. Självklart tittar jag på exakt samma skärm som tidigare, men den är mindre bemängd med quest givers och andra små fnuliga ikoner som jag inte riktigt funderat ut vad de är än.
Än så länge känns det som en lyxversion av KotOR. Jag var tvungen att spela Trooper. TVUNGEN I TELL YOU! Eftersom Jennifer Hale gör rösten till denna eminenta rebellklass. Ja, vad skall jag säga. Tre och en halv timme bara rann iväg, så jag har en känsla av att det kommer att bli en stor tidstjuv fram tills dess att ME3 kommer dragandes.
Jag har förbeställt en deluxe-special-limited-edition-utgåva. Jag har aldrig tidigare i hela mitt gamerliv beställt en deluxe-tjofräs-utgåva.
BioWare makes me do things.
Läs även andra bloggares åsikter om BioWare, spel, SWTOR, Star Wars the Old Republic
Uppdatering: kreativ dagbok
Jag är inte helt nöjd med titeln på det här inlägget, men å andra sidan är det precis det jag håller på med. Jag tänker påpeka att emellan allt nedanstående har jag dessutom läst ett par böcker, men jag har inte direkt recenserat dem som jag kanske borde. De är inte ens värda en recension. Det var fåniga supernatural romance-böcker som jag läser enbart för att slippa tänka. Eller kanske för att slippa tänka på det jag helst inte vill tänka på.
Nåväl, med det sagt så tänkte jag köra en runda och berätta hur det har sett ut sedan sist. Inte lika aktivt, men det är kanske inte så konstigt, med tanke på att jag har jobbat.
Sedan jag skrev sist, den 12/1, har följande hänt på den skapande fronten:
14/1
Skrev recension av The Lord of the Rings LCG från Fantasy Flight (6000 tecken) för speltidningen Fenix
Skrev blogginlägg på discordia om booth babes. Det publicerades dock inte förrän efter midnatt.
15/1
Skrev recension av The Beast of Limfjord (2000 tecken), Siege (2000 tecken) och FU (2000 tecken) för speltidningen Fenix.
16/1
Två bloggposter på discordia – Tampas med troll och loading.se
18/1
Bloggpost på discordia – När hålen blir för stora
20/1
Recension av Airship Pirates (4000 tecken) och The One Ring (6000 tecken) för speltidningen Fenix
21/1
Bloggpost på discordia – Ett jävla elände
Travers, ett 20.000-teckenäventyr till Kontinuum
22/1
Började på Askan, ett 20.000-teckenäventyr till FU
Bloggpost på discordia – Guldgnomer? Guldgnom
25/1
The Cult of Man – bloggpost på discordia
26/1
Travers färdigt och publicerat på discordia
Travers – Kontinuum
Travers är sjuttioett på listan och det 37:e äventyret jag skriver i 20.000-teckenprojektet och är gjort för Kontinuum. Tyvärr nådde jag inte riktigt upp till min egenpåtagna ribba den här gången. Äventyret är bara 18.502 tecken långt. Dåligt, jag vet, men å andra sidan är det ett kort rollspel.
Säkerhetsvakterna som patrullerade området var de första som såg den spektakulära synen. Ett hål, rätt in i 1700-talet. På andra sidan syntes förskräckta människor som korsade sig och flydde fenomenet. Några modiga själar vågade sig kvar och stod och pekade in mot hålet, munnarna öppnade. Eftersom inget ljud hördes genom den dimmiga ridån såg de ut som andlösa fiskar när de pratade med varandra.
Men det var inte det skimrande hålet som öppnade sig in i en annan tidsålder som var det mest häpnadsväckande. Det mest förbryllande i scenen var de kyltankar som stod och tinade utanför hålet. Tankarna innehöll människor.
Läs även andra bloggares åsikter om 20.000-teckenprojektet, Äventyr, Spel, rollspel, Kontinuum, Travers
The Cult of Man
Det här är en avsiktligt provocerande bloggpost. Är du känslig så kanske du skall sluta läsa nu.
Jag menar det.
Jag kommer att vara raljant. Skyll inte på mig om du känner dig kränkt.
Redo?
I mitt blogginlägg Hey mannen (31/8 -10) pratar jag en del om den idealiserade mansbild som finns inom spel. Hur karaktärsfast en man måste vara, den eviga räddaren, mannen som lurar djävulen, lurar de kvinnliga fägringar som ställs i hans väg när han dundrar iväg mot solnedgången, ivrig att hitta nästa prinsessa att rädda, nästa ondskefulla konspiration att uppdaga och nästa världshotande händelsekedja att avstyra.
Det jag tänkte prata om i det här blogginlägget är den manskult som genomsyrar spelen. Den hyllning till den hegemoniska maskuliniteten som sätter krav på spelaren att alltid klara av allt, att inte tveka inför att döda och att inte låta kjoltygen komma ivägen för att rädda världen och att inte låta kvinnfolket inkräkta på den nästan erotiska homogenitet som uppvisas i många spel. När kvinnor trots allt får vara med är de ett staffage, en bakgrundsbild framför vilken Mannen kan visa sig än mer överlägsen, alternativt är kvinnorna sexuella objekt som skall erövras eller beses, troféer som följer med egenskapen att vara Den Mannen. Mannen som övervinner allt. Mannen som till och med kan samla på kvinnor, lägga dem på hög och belönas för det. Ted Bundy hade älskat att spela spel.
Sex och våld ligger inte så långt ifrån varandra i hjärnan, i alla fall inte enligt en studie som gjorts av David Anderson och Dayu Liu som publicerats i Nature. Förvisso handlar det om möss, men studien kan ändå visa på en möjlig koppling mellan sex och våld även i mänskliga hjärnor. Så spel – de våldsamma, de som är populerade enbart av män – kanske är en uppvisning i sexualitet?
Det är i vilket fall en nästan generande uppvisning av idealmannen. Den känslokalla, stentuffa mannen som utan att blinka kan döda hundratals andra män, han som får jobbet gjort, utan att tänka efter. Ändamålet helgar trots allt medlen. Den här Mannen dyrkas dagligen på spelkonsoller, datorer och handhållna prylar. Det har blivit en teknologisk avgudabild som pojkar och män tillbringar timmar med att hylla och diskutera, avundas och emulera.
Läs även andra bloggares åsikter om mansbild, manskult, spel, spelkultur
Guldgnomer? Guldgnom.
Jag är, tyvärr får jag väl säga, ibland fullkomligt ovetande om vad som pågår runt mig. December och januari har varit omtumlande, och jag har inte riktigt brytt mig om omvärlden förrän nu.
Men nu när jag faktiskt har dragit upp huvudet ur sanden märker jag att det pågår någon slags omröstning på boningen.org där jag är nominerad i två kategorier, och Fenix i form av Tove Gillbring i en.
Rösta på Tove. Hon är en fantastisk människa och förtjänar all positiv feedback som finns här i världen. Tove är helt enkelt bäst.
Läs även andra bloggares åsikter om boningen, rollspel, omröstning, guldgnomen
Ett jävla elände
Inom kort kommer jag att byta tema på discordia igen. Anledningen är att medan Monomalist är vackert och enkelt, så är det också svårt att modifiera så som jag vill ha det. För att lägga till widgets i min sidebar måste jag exempelvis koda in dem, och det ger mig mindre flexibilitet än jag hade önskat. Jag använder trots allt wordpress för att slippa lära mig php. Monomalist har tvingat mig att lära mig lite php, och så kan vi ju inte ha det.
Sanningen att säga finns det mycket jag vill fixa med discordia, som helt enkelt inte fungerar med det här temat. Det betyder inte att jag ger upp de rena linjerna, men det innebär att det under en eller ett par dagar kommer att se ut som ett bombnedslag på discordia.
Kära LOVEFiLM.se
Jag hade gärna tagit del av era tjänster, men nu verkar det som att ni enbart vänder er till män med era spel. Ja, jag menar, det ser ju ut så i vilket fall.
Men älskling, du vet ju att jag ÄLSKAR spel. Menar du att du har hittat en annan? Eller att någon har lobotomerat dig? Hjärntvättat dig med stereotyper?
För ett par dagar sedan – i måndags – mötte jag den här härliga uppsynen i tunnelbanan. Det var i twittertermer oerhört lulzigt. Och igår när jag fick hem Jaws av Peter Benchley låg ett reklamblad från Amazon/ Lovefilm i mitt bokpaket. Hade jag inte sett den fantastiskt sexistiska reklamkampanjen runtom på stan hade jag kanske tagit erbjudandet jag fick. Jag gillar både film och spel. Men jag är inte sugen på att uppmuntra en fortsatt missuppfattning om att kvinnor inte spelar, inte köper spel och blir arga på sina pojkvänner/ partners om de skulle råka göra det. Vidare tycker jag att det är synd om valparna som utnyttjas i ett sådant grymt syfte. Valpen på bilden kanske inte alls stöttar ett sådant påstående! Valpen kanske tycker att det är helt okej att matte spelar spel?
Jag hade en stark lust att ta med mig en spritpenna på tunnelbanan och vandalisera affischerna, men eftersom jag är en laglydig människa så gör jag det med Pixelmator istället. Den här bilden skall jag frammana varje gång jag råkar se reklamen i fortsättningen.
(Ja, jag har jättemycket övning i att rita med en blåtandsmus, syns inte det )
Om det är någon som undrar vad Reclaim the game är så finns det information här.
Läs även andra bloggares åsikter om lovefilm, spelkultur, fördomar, kvinnosyn, reklam
När hålen blir för stora
I Dragon Age 2 är upplägget strukturerat på ett sådant sätt att jag har svårt att se hur det inte skulle bli en uppföljare av spelet, vilket BioWare också bekräftat*.
Jag vill redan nu påpeka att den här bloggposten kommer att innehålla spoilers, så om du vill ha ett icke-spoilat spel är det dags att sluta läsa nu.
Lösa trådar – Flemeth
Flemeth är the Witch of the Wilds, en person som har stort inflytande både över Wardens och Hawkes överlevnad. Flemeth räddar spelaren både i Origins (Tower of Ishal) och i Dragon Age 2 (Korcari Wilds). Hon är en Deus Ex Machina som rycker spelaren ur en säker död – inte en, utan två gånger.
A deus ex machina ( /ˈdeɪ.əs ɛks ˈmɑːkiːnə/ or /ˈdiːəs ɛks ˈmækɨnə/ day-əs eks mah-kee-nə;[1] Latin: “god out of the machine”; plural: dei ex machina) is a plot device whereby a seemingly unsolvable problem is suddenly and abruptly solved with the contrived and unexpected intervention of some new event, character, ability, or object.
Första gången är hennes räddningsakt djupt förankrad i berättelsen (Origins) och på något sätt förståelig. Flemeth ser framtiden. Hon ser att blighten måste stoppas och att Warden är den som kan göra det. Det är fortfarande en osannolik räddning ur en (för rollpersonerna) ohållbar situation, men Flemeth har ett syfte.
I Dragon Age 2 träffar spelaren Flemeth i Korcari Wilds. Hon råkar flyga förbi och vill träffa spelarpersonen för att, som hon säger, ta reda på vem det är som är så mäktig att han eller hon kan fälla en ogre.
Även här är Flemeth medveten om spelarpersonen Hawkes storhet, men hon väljer att vara lätt kryptisk. I utbyte mot räddning ber Flemeth Hawke att leverera en amulett. Amuletten innehåller en del av Flemeth själv. Flemeth räddar Hawke, out of the blue, men det sker ändå en återkoppling på just den biten när Hawke levererar amuletten.
Det andra mötet med Flemeth är det som känns mest oavslutat och det som lämnar trådar fladdrande i vinden.
We stand upon the precipice of change. The world fears the inevitable plummet into the abyss. Watch for that moment… and when it comes, do not hesitate to leap. It is only when you fall that you learn whether you can fly.
Vilken foreshadowing! Och ändå tycker jag inte att jag under spelet får chansen att hoppa, i alla fall inte på det dramatiska sätt Flemeth antyder. Hela Flemeths uppenbarelse i Dragon Age 2 är oförklarlig, i det att det enda hon gör är att skapa frågor, men inte besvara dem. Hennes närvaro är strikt sett onödig ur ett berättelseperspektiv. Jag hoppas på ett ihopknytande av säcken i Dragon Age 3.
Cassandra Penthaghast
Det här är kanske den mest uppenbara och lösaste tråden av dem alla. Cassandra är den som tillsammans med Varric “berättar” historien om Hawke. Cassandras stigande beundran för Hawke (i min story), får henne att framstå som någon som tror på det hon får berättat för sig, samtidigt som hon har en tendens att avslöja Varrics lögner med stor lätthet.
Cassandra är en seeker för chantryt. Hon har fått i uppgift att leta reda på Hawke. Hawke har, när vi träffar Cassandra och Varric, försvunnit, men det vet vare sig Cassandra eller spelaren säkert. När spelet slutar har Cassandra fortfarande inte hittat Hawke och slutet på Dragon Age 2 är en enda stor besvikelse. Där finns nämligen en rad frågor obesvarade, och den största av dem är vad Chantryt tänker göra och vad de egentligen vill ha Hawke till.
Dragon Age 2 avslutas aldrig. Istället hänger det i luften och väntar. Tills dess att jag hörde BioWares planer för DA 3, det vill säga att både Warden och Hawke inte skall vara med, så hade jag en förhoppning om att säcken skulle knytas ihop någonstans. Nu vet jag inte.
____________________________________
* Ett par artiklar om DA 3
PC Gamer
Eurogamer
Läs även andra bloggares åsikter om Dragon Age: Origins, Dragon Age 2, spel, bioware, spoilers, spelberättelse, deus ex machina
Loading.se
Jag har sett att det har diskuterats en del på loading.se med mig. Jag har raderat min användare och har inga intentioner att återvända.
Den största anledningen till att jag inte återvänder är att jag skapade användaren för att svara på en frågeställning Wiborgh hade (istället för att gå i svaromål på min blogg), och för att rätta till ett par missuppfattningar som flöt omkring i kommentarsfältet, det vill säga att jag skulle vara genusvetare eller emot sex.
Jag är oerhört trött på att bli tillskriven åsikter jag inte har, och det händer oftare än inte i diskussioner där genus kommer upp. Jag är också trött på personangrepp, vilket också händer ofta när jag skriver något som kan tolkas som ett brott mot status quo eller en uppmaning till förändring. Precis som jag misstänker att Tove är trött på att bli dissekerad och diskuterad är även jag trött på att bli diskuterad och dissekerad av personer som inbillar sig att de har tolkningsföreträde av mina åsikter. Nu var inte bloggposten om booth babes en representation av enbart mina åsikter, det var även en representation av en rad undersökningar som visar att objektifiering kan leda till skadliga beteenden och tankegångar, alltså inget som jag tagit ur luften, utan verifierbara resultat som forskats fram.
Jag har aldrig, och kommer aldrig, att skuldbelägga de kvinnor som väljer att bli booth babes. Var och en är fri att göra precis vad de vill med sina egna kroppar, utan att riskera bestraffning för det. Det inkluderar att klä sig sexigt. Men det inkluderar också håriga ben, övervikt, undervikt med mera, med mera.
Jag skulle kunna citera de frågeställningar på loading.se som är riktade till mig, men jag är inte särskilt intresserad av att bli kallad motbjudande, snobb, löjlig, moralpredikande pastor, maktmissbrukare, någon som kommer med förnedrande kommentarer, en person som ägnar sig åt härskartekniker, nymoralist etc, vilket är vad delar av kommentatörerna på loading.se gör. Varför skall jag bjuda in till diskussion, eller ens fortsätta en diskussion med personer som inte respekterar mig? Eller är tanken att jag skall hålla tyst och acceptera de bedömningar som görs av min person utan protester? Av människor som inte ens vet vem jag är, eller för den delen vilka åsikter jag har?
Återigen – jag citerar ifrån en tidigare bloggpost som jag skrivit i ämnet:
Det är min fasta övertygelse att kvinnor är fria att göra vad de vill med sina liv, inklusive att på egen hand reducera sig till ett säljredskap, en kropp. Det kan finnas syften och resonemang bakom som jag inte känner till. Därför tänker jag inte problematisera runt kvinnorna som lånar ut sina kroppar till att bli säljobjekt. De skulle inte stå där i bikini om företaget vars namn de har tryckt på arschlet inte betalade dem för det.
Jag tycker heller inte att det är en konstruktiv lösning att klaga på kvinnorna, eftersom det förflyttar ansvaret från företaget till personen, och victim blaming/ shaming, är rent generellt sett korkat. Även om jag är övertygad om att kvinnorna i det här fallet inte är offer. De har bara mycket mindre ansvar för hur tradeshow-golven ser ut än eventföretagen som hyr in dem.
Det borde svara på en del frågeställningar ifrån loading-crowdet. Nu tänker jag släppa det här ämnet, hur smärtsamt det än är att bli angripen för åsikter jag inte ens besitter och avsluta med en uppmaning, inte bara till loading. Behandla era meddebattörer med respekt. Titta på texten och analysera den. Analysera inte vad ni tror texten innebär. Gå inte till personangrepp för att förminska de som inte håller med er. Det – om något – är en härskarteknik.
Läs även andra bloggares åsikter om loading.se, diskussioner
Tampas med troll
Den nya boken av Guilderoy Lockhart.
Fast egentligen heter den Derailing for Dummies.
Nu skall jag ta en paus ifrån den här smeten, för jag är trött, ledsen och uppgiven.
Kommentarer