För länge sedan hade jag en site som hette devilkitten.se, som numera är maskföda. Det material jag samlade där var enbart rollspelsinriktat, och jag hade mängder med text där. Jag har fortfarande kvar hela siten, men jag har ingenstans att publicera (än) så jag tänker lägga upp lite av materialet här så länge under kategorin rollspel och taggarna som passar innehållet.

Först ut är en varelse till Götterdämmerung. Själsätaren.

Själsätare

Tack till Johan Englund som hjälpt mig med balansering och egenskapsbeskrivning.

Beskrivning

Det sägs att själsätare en gång var människor, som genom mörk magi och pakter med de allra mäktigaste av demoner lät sig förvandlas till varelser mellan liv och död, som livnär sig på andra människors livskraft. Åter andra påstår att det är en varelse skild från människan, ett rovdjur som står högre än människan, men det finns ingen som kommit nära nog att företa en undersökning.

De ser ut precis som människor. De har en tendens till att vara långa och seniga varelser, eftersom de håller sig på en ganska luftig diet. De kan kännas igen på deras motvilja mot religiösa ramsor och symboler. Att framsvärja en bön i närheten av en själsätare ger alltid ätaren en våldsam huvudvärk, och man kan även skönja en utmärglande effekt, då böner är ett av sätten att svälta kreaturet på. Själsätare har också förhårdnade klolika naglar som inte kan passera för mänskliga. Ofta kan man se åldern på naglarna, då de under åren antar en allt mer svärtad och böjd form.

Beteende

Med åren kräver deras kroppar allt större intag av livskraft för att hålla döden borta. De allra äldsta av arten rör sig i städer och på landsbygd på precis samma sätt som människor. De är ute efter ungefär samma saker, trygghet och uppfyllande av behov. Dessvärre ingår i ett av deras behov – matinskaffandet – en tämligen otrevlig ingrediens, nämligen uppskrämmandet och förtärandet av en människa. Själsätare är av rent psykologiska anledningar mycket sadistiska och överlägsna. De måste distansiera sig från det faktum att de livnär sig på varelser som förvisso inte är på samma sätt som en själsätare, men de ser ut precis som dem. Därför måste ätaren objektifiera sin föda.

Några av dem följer i fotspåren på de många krigens härar som asätare och slukar med nöje det stora antal skadade och sjuka som förknippas med de oändliga krigen.

Det förekommer på mentalinstitutioner runt om i världen “defekta” själsätare, som på grund av en psykologisk svaghet, empati, blivit galna av sin hunger. Själsätare är därför benägna att resa runt mycket, och man kan återfinna dem inom yrken som handelsman, fältskär och knivslipare. En del av dem har slagit sig ner i större städer och livnär sig på patrask och löskefolk som inte har några sociala skyddsnät. Ett exempel på en sådan själsätare är Gentlemannen.

Hemvist
Själsätare återfinner man där det finns människor att konsumera.
Klassificering
Typ: Best 

Skräckfaktor: 5 – 15
Grundegenskaper
STY: 12 FYS: 20 SMI: 14
STO: 10 INT: 15 PER: 15
KON: 18 PSY: 16
IM: -2
Vikt: ca 60 kg
Längd: ca 170 cm
KP/ SPI: 30
KP/2: 16
LG: 7 sp/dag
SB: 1T2
BÄR: 12
Förf: 12 m/SR
FkM: +10%
Hand: Vänster
Soc: Överklass

Färdigheter
Enhandseldvapen CL 50%
Iakttaga CL 50%
Smala klingor CL 60%
Etikett CL 40%
2 x Språk CL 60%
Läsa/Skriva CL 45%
Rida CL 35%
Lönndom CL 50%

Attacker/Pareringar
Attack: CL Skada BS Pareringar/SR
Näve/klor 60% SB + 1T2 >4/5 2
Spark 40% SB + 1T2 – –

Egenskaper/ Förmågor

Livskraft: En själaätare förlorar 1 KP per var femtionde år de existerat som själaätare, och per dag. En själaätare som varit själaätare i 101 år förlorar 3 KP per dag som de måste ersätta genom att suga livskraft ur människor. Skulle en själaätare tvingas ned på noll KP av denna anledning så blir de inte medvetslösa utan förlorar permanent 2 STY, FYS, SMI, INT, PER, KON och PSY per dag de har noll KP eller lägre. Böner och religiösa ramsor fungerar också som en svältande influens på själsätaren. För varje timme de utsätts för böner eller exorcism förlorar de 1 KP.
Förhårdade naglar: Själsätare har ofta förhårdade och mer spetsiga klolika naglar än vad människor har.
Hypnotisk kontroll: Själsätaren kan genom ögonkontakt hypnotiskt ge en person mentala order, som att få personen att lyda, utföra handlingar eller att glömma vad som skett den senaste timmen. Personen har inga minnen av de handlingar själaätaren beordrat dem att utföra, så länge själsätaren inte själv önskar det. Själaätare gör ett GE-slag mot 5xPSY medan offret gör ett GE-slag mot 3xPSY. Om personens differens mellan slag och 3xPSY är större än själaätarens differens mellan dennes slag och 5xPSY så lyckas personen motstå själsätarens hypnotiska kontroll.
Suga Livskraft: Själsätarens förmåga fungerar på samma sätt som “suga livskraft” för demoner. Se “Lex Libris” s. 83 för en beskrivning.

Gentlemannen

Född: 1503 Död:?
Gentlemannen tillhör arten själsätare, och som sådan har han överlevt mycket länge. Gentlemannen är en del av Stockholm och Stockholms historia, eftersom han bott i staden mycket, mycket länge. Hans hypnotiska förmågor har hållit honom dold för myndigheterna, men tid efter annan dyker det upp ett lik ingen kan förklara, eller en person vars tidigare mentala stabilitet är som bortblåst.
Kunskap: Gentlemannnen kan det mesta om Stockholms bakgator, torg och kriminella element. Han har tidvis förlitat sig på att sälja de smycken och personliga artefakter hans offer har burit på sig, vilket har gjort honom väl bekant med Stockholms undre värld. Gentlemannens förmåga att lokalisera andra övernaturliga varelser har också stått honom väl i gagn eftersom han då kunnat avstyra undersökningar som leder mot honom till andra kritter som också jagar på Stockholms gator.
Motivation: Som så många andra varelser drivs Gentlemannen av mycket grundläggande behov. Föda, tak över huvudet, social samvaro… Hans val av Stockholm som jaktort är motiverad av hans fasta övertygelse att det någonstans i staden finns en till som är som han. Han hoppas naturligtvis på samvaro. Kanske till och med familj. Trots sin brist på empati mot människor, så är Gentlemannen en ensam varelse. Men i vardagen drivs han av hunger.
Beteende: Träffar man Gentlemannen på stadens gator då han inte jagar är han en belevad och ganska slätstruken figur. Han är intelligent och vass i sina kommentarer, men oftast håller han sig tyst i bakgrunden och lyssnar. Träffar man honom då han är på jakt, och man råkar vara ett lämpligt byte, gör man bäst i att springa så fort man kan. Sadism och tortyr är normala inslag i Gentlemannens jaktritual.
Utseende: Lång och smal med välformade händer och ett örnlikt ansikte. Gentlemannen är ganska likgiltig, utseendemässigt.
Omgivning: Gentlemannen rör sig och bor i Stockholms finare delar, men han är inte främmande för att ge sig in i slummen. Han återfinns dock nästan aldrig i “mellanklassens” Stockholm.

Aftonvard i Stockholm

I den tilltagande aftonen sjönk stadsljuden långsamt ned, som vågor på ett stillnande hav. Mummel kunde fortfarande höras i skrymslen och vrår, men gatorna blev tommare och tommare i den framkrypande natten. Kvällsluftens fuktiga kyla lade dagg över tak och bakgårdar, och de som tidigare funnit sig väl klädda, skyndade nu huttrande hemåt.

På en bakgård i Stockholm stod en lång herre med hatten i handen. Hans rock var fläckad av tunga vätskor, och det siden som tidigare varit nytt var nu obrukbart. Nåväl. Mannen hade blivit rikligt kompenserad för den förlusten. På marken framför honom låg kärlet som tidigare gjort sådant motstånd mot hans närmanden. Nu var det tyst och stilla. Andningen hade äntligen avstannat. Bröstkorgen var stilla, och flugorna hade redan börjat röra sig över liket. På gården fanns tydliga bevis på att en kamp ägt rum. Röd-svarta fläckar syntes i det grågröna gräset och på grusgången invid det stinkande avträdet. Mannen sträckte lite på sig. Att köttsäckarna kunde leva i sådan misär och ändå kämpa så hårt för fortsatt levnad. Nåväl. Det var inte hans sak, han existerade bara för jakten. Det här objektet hade satt upp en hård kamp, och hans händer var täckta av kroppsvätskor och organrester.

Han satte försiktigt hatten tillrätta på huvudet och plockade långsamt och omständigt fram sin broderade näsduk. Med vana rörelser torkade han varsamt bort den tjocka smörja som täckte händerna. De sista kvarvarande fläckarna sög han njutningsfullt i sig, för även om det inte var hans huvudsakliga föda, så smakade köttet och blodet fortfarande av den skräck han frammanat. Utsökt.

Från ett fönster tittade någon ner mot bakgården, ett förvånat utrop. Han tittade upp och fann ögonen på betraktaren. En stunds tysthet följde. Det här var ingen lämplig föda. Alldeles för fläckad av levernet i kvarteret, och dessutom stupfull. Betraktaren drog tillbaka huvudet med ett ryck, slog huvudet i fönsterkarmen och sträckte snabbt ut en darrande arm för att stänga och låsa om sig. Säckarna var så vidskepliga. Han kunde höra nedifrån hur kvinnan reciterade nästan glömda böner. Hans huvud värkte. Det här dög inte. Det var dags att ge sig av.

Med ett sista borstande mot de värsta fläckarna på rocken gick mannen mot porten. Rak och stolt hållning som hämtad från hovet och långa steg mot Stockholms innerstad. Fortfarande på jakt efter föda.