Det här är något av en experimentiell text. Jag pratar om vad det innebär att vara kvinna i ett mansdominerat utrymme och den problematik det ibland – men inte alltid – för med sig.

”Det sanna vittnet är det som inte kan vittna”, skriver Horace Engdahl i Shosana Felmans anda i en essä som han kallat just ”Philomela’s tounge”. När Engdahl överger det postmoderna teoribildningens ­idiom och tar ett mer vardagligt språk till hjälp för att förtydliga problemet kommer det emellertid att handla mindre om kvinnans oförmåga att tala än om den kulturellt betingade oförmågan att lyssna på och förstå hennes tal. ”Hur får en kvinna en manlig publik att förstå vad hennes kropp har varit utsatt för i en kultur som inte tar kvinnors mänskliga rättigheter på allvar?” frågar han sig och tillägger: ”Det verkar så trivialt, de förstår inte vad hon menar.”

– Lisbeth Larsson, Konsten att tysta en kvinna, DN

Det Lisbeth Larsson, och Horace Engdahl, pratar om är problematiken som finns i att få män att lyssna på våra berättelser. Det handlar om hur vi blir framställda inom spelvärlden och det handlar om hur den framställningen i sig bidrar till att vi inte blir lyssnade på, eftersom det vi protesterar emot är så normaliserat och så integrerat i vårt samhälle, vår kultur, att det är svårt att gå utanför upplevelsen för att analysera den.

Det jag har att säga är relaterat till den eviga uppmaningen “don’t feed the trolls“, men när distinktionen mellan troll och kommentator blir luddig, och när det väller ut så mycket hat över internet att det sipprar in i verkligheten (som – vill jag påstå – är minst lika verklig på internet, vi intalar oss bara att bara för att det händer online så har det ingen effekt*), så måste vi vid något tillfälle sätta ner foten och säga “hit, men inte längre”.

Men jag måste gå tillbaka lite i tiden, för den här blogposten började som en senkommen kommentar på Dickwolves incidenten.

Penny Arcade - the Sixth Slave

Penny Arcade - The Sixth Slave

Den här incidenten ledde till en lång diskussion online, om huruvida Penny Arcade borde be om ursäkt eller inte. Det hela eskalerade till oanade proportioner. Ett kort och koncist blogginlägg på Shakesville som i princip sade “grabbar, det där är faktiskt inte så kul” ledde till en enorm debatt, där Mike och Jerry (Penny Arcades skapare) grävde sig allt djupare ner i sin ståndpunkt att man måste kunna skämta om allt.

a slave being raped is a real thing that happens in the world every day. I don’t find this “joke” funny because, unlike characters cartoonishly killing each other repeatedly and coming back to life, just as in video games, rape isn’t a central feature of (most) games—at least in the actual gameplay, totally aside from the language used by players.

– Shakesville, Rape is hilarious, part 53 in an ongoing series

Svaret på Shakesvillebloggen var det här inlägget i debatten, som i allra högsta grad trivialiserar en persons upplevelse.

Penny Arcade - Breaking it Down

Penny Arcade - Breaking it Down

Sedan var bollen i rullning. Jag damp ner i diskussionen när Courtney Stanton bloggade om det på Here’s a Thing.

I’m going to…not so much *make* this personal as *point out* the personal connection (I can’t really make this not personal)…as a rape survivor, the Dickwolves tshirt is disgusting as all hell to me. The idea of being in a room full of mostly men (if the demographic holds true to last year, anyway), where some of those men are wearing it, feels like a threat against me. (Which, given the shirt basically says, “Team Rapist!” on it, doesn’t seem too far-fetched). Penny Arcade has gone out of their way to make sure that the floor of PAX East is no longer a safe space for me.

– Courtney Stanton, Here is a thought: Why I’m Not Speaking at PAX East 2011

Det var här jag slogs av den massiva mängd berättelser om hur kvinnor tas emot på konvent. Jag har själv varit med och anordnat en uppsjö av konvent, främst rollspelskonvent, som även de är mansdominerade i hög grad. Jag har aldrig sett den kvinnofientliga sidan av svenska konvent. Det kan bero på att jag hjälpte till att anordna. Jag tvivlar på att man tafsar på en konventsgeneral, eller för den delen rollspelsansvarig**. Det betyder inte att problematiken inte finns. Bara att jag inte har sett den. Med tanke på den överväldigande mängd berättelser jag hittade när jag började Googla, så är det vanligt förekommande, åtminstone i USA, där konventen är större än i Sverige och där Booth Babe traditionen lever och frodas. Jag säger bara E3***.

Vilket för mig till Dante’s Inferno-tävlingen på San Diego Comic Con, där:

Contests like the Dante’s Inferno “Sin to Win” promotion invites contestants to go beyond social boundaries by committing “acts of lust” with any booth babe. It puts not only EA employees workers at risk but also the employees of other companies. Furthermore, it leaves the door open for this type of inappropriate behaviour towards regular attendees, who may not have the same protection or power as those with exhibitor badges. As the link round-up post concludes, “It encourages behaviour that makes cons unsafe for women.”

– Regina, Convention Sexual Harassment and #EAFail,
Acid for Blood

Det här är alltså ett av världens största spelförlag som bestämmer sig för att göra en tävling, där tävlingsmomentet består av att utföra “syndfulla handlingar” för att vinna två Booth Babes. Om era hakor inte ligger på golvet nu, så vet jag inte vad jag skall skriva riktigt. Det här är den spelkultur som förlagen uppmuntrar till. Som gör att seriestrippar om Dickwolves är något kul och inte ganska motbjudande, och som dessutom skapar en miljö där sexuella trakasserier, objektifiering och våld mot kvinnor (kom igen, de är ju bara objekt) blir något roligt. Och alla röster som höjer sig från kvinnorna som måste genomlida den här strömmen av kvinnoförakt förblir ohörda, eller tystade. Philomena som får sin tunga avskuren.

Ett annat ganska vidrigt exempel på konventskulturen i USA är Open Source Boob Project. Open Source Boob Project var ett skämt som enligt uppgift gick ut på att röra vid kvinnors bröst, eller kanske fråga om man fick röra vid kvinnors bröst. Tyvärr kan jag inte läsa om det, eftersom jag inte har tillgång till orginalposten, men jag har tillgång till ojouchans berättelse:

The idea of a celebrity in your particular fandom coming up to you and asking to touch your breasts, hair, butt, what have you will generally be appealing to you. Why? So you can be apart of their world for a brief moment. So you can essentially hang with the cool kids.

This does not mean they have sexually liberated women. Not by a long shot. This means that they’ve convinced women that this was okay. God forbid you think its not however, because then no one will want to play with you.

– Ojouchan, You Can Not HAZ!, Livejournal

Jag kan fortsätta. Jag har, faktiskt, en lång lista med deprimerande länkar**** och ju mer jag gräver, desto mer hittar jag. Men – säger vän av ordning – det är ju USA! Det är ju inte Sverige! Det är ju inte ALLS på det viset HÄR, vi är så fritänkande och jämställda.

Och eftersom vi är, som Philomela, kvinnor med en utskuren tunga, så är det ingen som förstår oss när vi talar, när vi protesterar. När vi berättar om den erfarenhet som vi har och de övergrepp som vi blir utsatta för, eftersom publiken inte kan internalisera vår berättelse.

Opassande har pratat om det vid ett par tillfällen, med en mer allmän diskussion, som handlar om den övergripande oviljan att faktiskt diskutera snarare än att “äga” meddebattören. Eller som det blir i de här sammanhangen, motståndaren.

På internet kan man hitta ett gäng anledningar till varför det är fruktlöst att diskutera olika saker. Bland annat hittade jag en niosidig pdf-fil och en topp-tio-lista med ämnen som garanterat inte ändrar folks åsikter. Det grundläggande i att anse en diskussion poänglös verkar vara att de som har en motstående åsikt inte ändrar den.

– Opassande, När alla andra är dumma i huvudet utom jag

Då återstår frågan – det jag egentligen ville komma fram till – hur kan vi få någon att lyssna på vår berättelse, när vi inte kan kommunicera så att motparten förstår? Och när motparten är mer intresserad av att “vinna” diskussionen, snarare än att lyssna på meddebattören?

Det är nu jag kopplar tillbaka till inledningen av min post. Efter att ha svarat på kommentarerna i DN var det många som undrade hur jag orkade, hur jag kunde fortsätta svara och varför – underligt nog – jag angrep männen!

Det här är anledningen. Om vi håller käften, om vi låter bli att “mata trollen”, då får vi ta skiten. Om vi inte säger ifrån så är det absolut INGEN som lyssnar på oss.

Of course I realise that by posting this piece I’m no doubt giving them enough ammunition to start the whole sick cycle off again, but so be it. Because while there’s probably sweet fuck all I can do about that site, I’m not prepared to just sit here and quietly take that kind of crap either. I’ve done that for a month now, and that’s long efuckingnuff for me to keep quiet about anything.

Too Much to Say for Myself

Om vi inte säger emot, utan tysta går undan och INTE ORKAR bemöta allt skit som faktiskt rinner ur gränsfallstrollen, så “vinner” gränsfallstrollen. Och sexismen blir normaliserad. Och vi ser inte längre utlottandet av personer som ett problem. Och vi accepterar att vi skall ställa upp på lekar som går ut på att någon vill röra vid våra bröst, eftersom det är allt vi till slut blir.

Katarina Wennstam sade det väl när hon talade i fokus.

Jag börjar bli tystare. Fogligare. Försiktigare. Jag orkar inte något annat. Jag är så fruktansvärt, in i märgen trött. Någon måste säga det rakt ut, men kommentarsfälten på internet håller på att bli en mycket effektiv munkavle på allt fler viktiga röster. Vi måste prata om det eftersom störtfloden av avsky, förakt, hån och mobbning är något vi faktiskt redan börjat vänja oss vid.

– Katarina Wennstam, När mobbarna vinner, Fokus

Mata trollen. Mata trollen tills de spricker.

_________________________________________________________
* Japp, you got me. Det är en generalisering.
** Om inte annat hade jag makten att kasta ut fridstörare från konventet. Den enda incidenten jag har varit med om var på SydCon där en Paintballförenings medlemmar hade anlitat en av sina flickvänner att gå runt med minimal kjol och tight linne med texten “konventshora” i förhoppningen om att få medlemmar till sin förening. Grabbarna jag pratade med var “ja, jo, vi borde kanske säga ifrån om att det inte är så fräscht”. Den som slutligen satte ner foten var yours truly. Kalla mig pryd.
*** Det kan hända att på konvent där lättklädda kvinnor används som lockbete för en manlig publik sätter fram gränserna för vad som är “tillåtet”. Kulturen på konvent påverkas av vad du ser, precis som allt annat.
****
Jim Chines – Editorial Boob
Badgerbag – A couple of specific incidents from cons
Ars Technica – EA puts sexual bounty on the heads of its own booth babes
Skepchick – About Mythbusters, robot eyes, feminism, and jokes
Skepchick – Photography and sexism in the skeptical movement
Flying Blogspot – Resistance Is Useful: An Essay
Livejournal – Keycon
Borderhouse – SF4 Champion BurnYourBra on Racism and Sexism in the Tournament Community
Borderhouse – On Mighty Thews: Avoiding Sexist Art

Borderhouse – Google Results – misogynist language used on major gaming sites
Makezine – What Does it Mean to be a Woman Hackerspace Member?
Borderhouse – You Can’t Fight Sexism With Sexism
Geek Feminism – Sexual harassment discussion in the atheist and skeptical communities
Borderhouse – Don’t Touch Me: Harassment at San Diego Comic Con

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

..är det sista bidraget som kom in, tillhörande Gnomvid! Grattis Gnomvid. Jag mailar dig om din adress, och sedan får du ett exemplar av Kagematsu på posten.
BV_20KTP_header00
God natt New York är det tjugoåttonde äventyret jag skriver i 20.000-teckenprojektet och är gjort för Doctor Who RPG. “Barcelona!” utropade Doktorn plötsligt. “Vi åkte ju aldrig dit, och jag lovade!” Rose tittade upp ifrån Tardiskontrollerna och kapten Jack log sitt breda leende. “Vet du, jag träffade en...” “Inte nu”…