Mass Effect: Retribution tar vid strax efter händelserna i Mass Effect 2. Cerberus med the Illusive Man i spetsen har fått upp ögonen på riktigt för Reapers, och inser (och det här är lite kul faktiskt) att Shepard inte är rätt person att leda dem in i framtiden. Mest på grund av att Shepard i boken inte riktigt gillar Cerberus. Det gör faktiskt inte jag heller, av någon underlig anledning.

Mass Effect Retribution – nu med naniter

Så här tredje boken in sätter jag också fingret på vad det är som stör mig med böckerna överlag. Det finns bara svart och vitt. Det finns inga personer som beter sig i någon form av gråskala. Antingen är de onda (och då är de ONDA) eller så är de goda (och då, på precis samma sätt, är de GODA). Jag tror det är den där skarpa linjen som gör det så oerhört svårt för mig att köpa Karpyshyns berättelser. De är för platta helt enkelt. En vanlig människa, vem som helst, har ett helt register av gråskalor, utöver det svarta och vita. Saren hade kunnat bli intressant i Revelation om han bara hade varit lite mindre ond och kanske räddat en eller två personer på vägen. Cerberusagenten som kommer närmast mänsklig i Ascension är Paul Grayson och hans oerhörda kärlek till sin dotter Gillian, men han blir för god för snabbt. Kahlee Sanders och David Anderson saknar dimensioner utöver “being a good guy here, please move aside, good guy comin’ thru'”.

I vilket fall som helst. Cerberus har fått upp spåret på Grayson och lyckas ta honom tillfånga för att – nu när han är good guy – utföra vidriga experiment på honom. Kom ihåg att det här är Cerberus. ONDA, right? Innan Paul går åt skogen, så att säga, så hinner han skicka ett paket med information om Cerberus till Kahlee Sanders – som han så klart blivit förälskad i nu när han och hon är på samma sida (den GODA sidan), och Kahlee dras in i ännu en actionbetonad explosion av både sannolika och osannolika händelser. Kahlee lyckas dessutom kontakta David Anderson som i ren protest mot politiken säger upp sig och ser till att skaffa Kahlee en insatsstyrka mot Cerberus så att de kan rädda Grayson. Och där klipper jag, för jag vill inte avslöja för mycket.

Om Ascension började närma sig någon slags kvalitet på berättande så är Retribution lite väl over the top för min smak. Ondingarna är så onda, så onda och godingarna är så goda, så goda att det är som att titta på ett träsnitt. Det finns inga nyanser. Motivet är himla fint, men detaljerna, alla de detaljer som åtminstone jag gillar med böcker, saknas. Återigen så är det en schysst story, mycket action, en otroligt trevlig inblick i Aria T’Loaks organisation på Omega, ett nytt sätt att se de här olika platserna, men det är så otroligt ytligt. Det finns inget djup någonstans, och om det inte finns ett djup är det mycket svårt att bry sig om personerna som porträtteras.

Jag är inte besviken, det kan jag inte säga. Efter att ha läst Resident Evil-böckerna i någon slags allmän zombiehunger så visste jag på ett ungefär vad jag hade att vänta mig. Underhållande, mycket action, snabbläst.

Det som slår mig som mest underhållande är dock att det går fortare att ta sig igenom tre böcker än att spela igenom Mass Effect.

Två Mass Effect-reläer av fem möjliga.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Drew Karpyshyn, Mass Effect: Retribution, Mass Effect, Bok, Recension