Jag börjar med ett citat ifrån en av mina favoritförfattare, Terry Pratchett. I boken Carpe Jugulum diskturerar Granny Weatherwax och Mightily Oats synd, och Granny säger något som för mig har blivit en stor sanning.

“It’s not as simple as that. It’s not a black-and-white issue. There are so many shades of gray.”
“There’s no grays, only white that’s got grubby. I’m surprised you don’t know that. And sin, young man, is when you treat people as things. Including yourself. That’s what sin is.”
“It’s a lot more complicated than that-”
“No. It ain’t. When people say things are more complicated than that, they means they’re getting worried that they won’t like the truth. People as things, that’s where it starts.”
“Oh, I’m sure there are worse crimes-”
“But they starts with thinking about people as things…”

Objektifiering handlar om att behandla människor som ting.

Thomas Wiborgh på loading.se har i sin blogg bemött Tove Bengtssons artikel om MSIs behandling av booth babes, eller snarare den jakt på booth babes som MSI introducerade på Facebook.

Wiborghs text går i grova drag ut på att objektifiering inte är något som nödvändigtvis är dåligt, att det kan vara underhållande, lekfullt och tillfälligt. Jag håller inte med och jag tänker berätta varför.

Det första påståendet Wiborg kommer med – som jag inte kommer att emotsäga, för jag har inga direkta källor – är att debatten har varit ensidig:

Den mediala diskussionen som följde var på många sätt undermålig, svartvit, förenklad, som den sortens diskussioner ofta är.

Jag godtar däremot inte ett sådant påstående rakt av. Om jag som skribent vill lägga fram ett argument för att en debatt är undermålig så kommer jag med källor till artiklar och blogginlägg som stöttar mitt påstående. I Wiborghs blogg finns bara en artikel till stöd för hans uttalande, och det är Tove Bengtssons artikel ifrån SvD. Ur ett retoriskt perspektiv – oavsett om det är ett avsiktligt grepp eller inte – betyder det att debatten Wiborgh syftar på när han skriver undermålig, svartvit och förenklad i själva verket utgörs av Bengtssons artikel. Det undergräver effektivt läsarens tilltro till Bengtsson. Det är som sagt möjligt att det är omedvetet, men det är inte snyggt. Jag vill poängtera just den retoriken, eftersom det annars kan vara otydligt att texten gör just detta – undergräver en emotstående artikel som författaren valt som utgångspunkt.

Jag vill också poängtera att Wiborgh har ett par argument för sin sak som är intressanta och som borde tittas närmare på. Ålderssammansättningen på Dreamhack är ett sådant. Är det etiskt försvarbart att sälja spel och hårdvara till unga män med sex som försäljningsmetod? Det är en fråga som borde få större utrymme. Samtidigt kan jag inte förstå hur den frågan går att frikoppla från den övergripande frågeställningen – det vill säga om det är okej att sälja föremål med sex överhuvudtaget.

Att människor är mångdimensionella är också en mycket god poäng. Tyvärr är de flesta människor i ytliga sammanhang benägna att döma efter yta och där kommer problematiken med objektifiering in. Jag återkommer till det.*

I bloggposten tar Wiborgh också upp masker och skiftande roller. Att vi alla har olika masker som vi använder beroende på om det är privata eller professionella sammanhang. Vad texten inte tar upp, eller kanske snarare inte tar hänsyn till, är hur dessa roller och masker blir bemötta, samt hur det bemötandet påverkar oss. Det handlar inte om en envägskommunikation, samhälle och människor emellan. Det är en i allra högsta grad interagerande process.

Jag citerar Rollspel i teori och praktik av Björn Nilsson och Anna-Karin Waldemarsson, utgiven av Studentlitteratur:

Våra sociala roller liknar teaterroller på det sättet att vissa beteenden, tankar och känslor hör till rollerna, men de är internaliserade (dvs våra egna) i mycket högre grad. Det är ett “inre förhållande” mellan människa och roll. Till olika sociala roller hör en rad förväntningar på vad som passar och hör till. De förväntningarna kommer inte ifrån ett pjäsmanus utan från andra. Vi tar till oss dessa förväntningar och vissa av dem gör vi till våra egna. Förväntningarna avgränsar och bestämmer de roller vi får.

Ingen av oss utformar vårt liv helt och hållet på egen hand. Vi möter och tar till oss mer eller mindre färdiga roller. De är s a s både kartan och verkligheten […]

Det sociala spelet griper in i objektifieringen. Vi kan inte, oavsett hur medvetna vi är eller hur mycket vi än försöker, helt komma ifrån våra egna fördomar, eller hur andras fördomar påverkar oss.

Vi är mycket snabbare på att koppla samman idéer som vi redan uppfattar som relaterade än för oss obekanta idéer

– Malcolm Gladwell, Blink

Att uppmuntra tanken på att kvinnor inte hör hemma inom spelkulturen annat än som objekt är problematisk. Det är en tanke som redan är starkt förekommande, och det hjälper inte jämställdheten i någon högre grad att förstärka den fördomen.

Det kan verka hopplöst, eller hur? Men poängen att ta med sig här är att om vi får positiva förebilder så har vi lättare för att förändra oss. Det går att bryta mot en norm, och det har vi bevisat gång på gång, inte minst i slutet på 1700-talet när diskussioner runt mänskliga rättigheter satte igång en rörelse som senare orsakade att slaveriet avskaffades. Utan John Stuart Mill och Mary Wollstonecraft skulle kvinnor fortfarande inte bli betraktade som mer än barn, och det är tveksamt om vi hade fått rösta. Men den här förändringen tar tid, och det betyder att diskussionerna kommer att dyka upp, gång på gång, och samma argument kommer att höras om och om igen. Jag ger mig inte. Och det hoppas jag att Bengtsson inte heller gör.

För att återgå till det jag skrev om för ett par stycken sedan. På senare tid har undersökningar också visat att det vi projicerar på varandra ger avtryck, och att det Wiborgh beskriver som något underhållande, lekfullt och tillfälligt är något som kan vara skadligt för de kvinnor det drabbar. För dem är det inte vare sig lekfullt, underhållande eller tillfälligt.

Det finns en rad undersökningar om det här, jag har listat artiklar om några av dem i källförteckningen nedan, och jag citerar en blogg här:

Tamar Saguy […] has shown that women become more silent if they think that men are focusing on their bodies. […] Men had no such problem. Nor, for that matter, did women if they thought they were being inspected by another woman.

Bara för att jag väljer att inte spela en viss roll så betyder inte det att alla andra inte ser mig i (och bedömer mig efter) den rollen. Men det är mer komplicerat än så. Det är inte bara bemötandet som påverkar oss. Vi beter oss nämligen på de sätt som belönar oss, inte bara i spel, utan även i verkligheten – kvinnor har en lång historia av att vara objekt, mjuka, fogliga, vackra och tysta. Som Nina Björk skriver i Under det rosa täcket:

När en kvinna tänker på sig själv tänker hon på sin kropp och i förlängningen på den man som begär henne/ den. Inte ens den kvinna som uppmanas att vara “generös” mot sig själv, att “bry sig om” sig själv får glömma vem denna “hon själv” är: mannens objekt.

Så när Wiborgh skriver att objektifiering är att ta ifrån en människa allt hen är utom henoms kropp så har han rätt. Men att den objektifieringen är valbar är ett argument som går emot forskningen som har gjorts på området. Likaså är det inte en företeelse som går att bemöta med en klackspark, utan något som kan ha negativa konsekvenser för den som utsätts för den. Vackra kvinnor objektifieras hela tiden. Kvinnor som enligt idealet är “fula” straffas socialt för att de inte kan uppfylla kraven på en vacker kropp. Jag säger inte att män inte drabbas av normer och ideal, men objektifiering är ett område som (bevisligen) drabbar kvinnorna hårdare än männen.

Argumentet att “motobjektifiera” håller inte heller. Det är en skadlig företeelse, en som orsakar problem och något jag aldrig skulle önska någon, så att säga att booth hunks är ett bra svar på booth babes är i mina ögon ingen lösning på ett problem, det är att utöka det ytterligare.

Undoubtedly, the sexualized portrayal of women in the media has significantly negative outcomes. These negative outcomes are not only affecting adult women but also young girls. Females are buying cosmetics and beauty products at increasingly younger ages. Recently, researchers have begun exploring self-surveillance, body shame, and disordered eating tendencies in preadolescent females and found that girls as young as seven are showing signs of disordered eating and self-surveillance

The Objectification and Dismemberment of Women in the Media – Kacey D Greening

Jag förstår att Wiborgh kan ta ett steg åt sidan och inte bry sig om objektifieringen som pågår. När han säger att han tillhör de priviligierade så har han rätt. Han slipper med största sannolikhet leva upp till kroppsidealen och också bestraffningen som utgår om man som kvinna rör sig i en mansdominerad subkultur. Fat, Ugly or Slutty är bara att skrapa på ytan, och ja, de här fenomenen är sammanlänkade.

För att gå vidare till den jämförelse som Wiborgh gör med cosplaykulturen en smula – det finns precis samma utseendehets bland cosplayare som det finns i resten av samhället. Skillnaden mellan booth babes och cosplayare är att ett företag står bakom kvinnosynen. Båda fenomenen utnyttjar samma bekräftelsebehov som vi alla har, män och kvinnor, att bli sedda och uppskattade för de vi är. Skillnaden är att män kan bli uppskattade för dem de är, medan kvinnor uppskattas för sina kroppar. I grova drag. Bägge företeelserna, cosplay och booth babes, bestraffar dem som inte lever upp till kraven. Inom cosplay är kritiken ofta hätsk mot de som faller utanför de godtagbara kroppsformerna.

Att inte protestera mot en företeelse som förstärker synen på kvinnor som snygga objekt att se på inom spelkulturen är att förstärka synen på kvinnor som icke-gamers. Jag tänker fortsätta protestera, och fortsätta argumentera, och det hoppas jag att Bengtsson med flera också gör.

EDIT: Mats Nylund på FZ skriver också om det här. Fast på ett mer komprimerat sätt. Och mer lättsmält 🙂
EDIT 2: Elin Ekberg har skrivit ett långt inlägg på loading.se som också är ett intressant inlägg i debatten, även om jag inte håller med på alla punkter.
EDIT 3: Thomas Wiborgh har gått i svaromål igen på loading.se . Där håller jag heller inte med på alla punkter.
EDIT 4: Malin på Svampriket har kickat butt med visuella hjälpmedel. Och gissa? Jag håller inte med om allt hon skriver heller. Så det så.
EDIT 5: Skepchick berättar om de skadliga effekterna av objektifiering, och vidare Doktor Åsa berättar varför vetenskap inte är en åsikt – något som verkar ha blivit bortglömt även i den här diskussionen.

______________________________________________
* Blink av Malcolm Gladwell går in på ögonblicksbedömningar och hur vi människor förhåller oss till varandra. Det gör även Better Game Characters by Design av Katherine Isbister, När du gör som jag vill av Henrik Fexeus med flera, med flera.

Källor:
Blink – Malcolm Gladwell
Better Game Characters by Design – Katherine Isbister
Under det rosa täcket – Nina Björk
Rollspel i teori och praktik – Björn Nilsson, Anna-Karin Waldemarsson
Boothbabes och jag – Thomas Wiborgh
Skrämmande rutten kvinnosyn – Tove Bengtsson
Carpe Jugulum – Terry Pratchett
How Sexual Objectification Silences Women – Ed Yong
The Objectification and Dismemberment of Women in the Media – Kacey D Greening
Admire Her Body, Hamper Her Brain – Tom Jacobs

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,