Att spelfeminism är något annat än den i mitt tycke ganska rationella åsikten att kvinnor och kvinnors berättelse bör ha samma möjligheter att påverka spelutbudet som mäns och pojkars och att vi protesterar när kvinnors kroppar används som ett köpargument är något som ofta dyker upp i kommentarer och liknande. I första hand handlar det om att (oftast män) anser att allt som tas upp för samtal och diskussion handlar om att feministerna (oftast kvinnor) känner sig “kränkta”. Lustigt nog är det aldrig de som protesterar – med få undantag – som känner sig kränkta. Istället är det de som argumenterar emot protesterna som använder ordet kränkt. Ibland smyger sig ett “politiskt korrekt” in i bilden också. Både den förmodade kränktheten och den förmodade politiskt korrektheten är avsedda att utmåla spelfeministerna som moraltanter och -gubbar som hör hemma i en svunnen tid. Kanske till och med i den viktorianska eran. Eftersom argumentationen oftare än inte kopplas samman med objektifiering och i längden sex. Jag anser inte att objektifiering är sexuellt. Jag anser att det handlar om åskådarmakt. Men vi kan lämna den diskussionen därhän, den är mindre viktig i det här sammanhanget.

Kvinnorna i Gears. Med gear.

Sedan jag började med spelutveckling för tolv år sedan har mycket hänt i debatten men mycket lite på kontoren och i spelen. Om kvinnorna i Gears of War 3 är en framgång att hurra över är samlarmanin i The Witcher och Mafia det inte. Inte heller är Dead Islands utvecklingsteams smygsexism (som jag för övrigt är tveksam till att de ens insåg var sexism) ett steg framåt. Lovefilms “ironiska” stereotypiserande av kvinnor som tråkiga ragator är snarare ett steg tillbaka, liksom den aversion eller kanske omedvetenhet som finns inom utvecklingsmiljöer mot kvinnliga spelarpersoner, och det absoluta oförståendet som jag personligen möts av varje gång jag säger att jag inte kan identifiera mig med mina spelarpersoner, varför BioWares spel har blivit det enda säkra kortet för mig.

Ibland är det en kamp enbart att plocka upp pennan och skriva vad jag tycker, oavsett hur mycket fakta jag omger mitt resonemang med, och det är enbart på grund av det klimat som bemöter mig i kommentarer, twitter och mail.

Allt detta för att jag vågar påstå att det har betydelse hur kvinnor porträtteras i spel, om de överhuvudtaget får plats. Och jag gör det inte för att jag känner mig kränkt av ett spel. Det är snarare så att jag känner mig utesluten ifrån de spel som finns, eller kanske snarare att speltillverkaren inte ser mig som målgrupp. Jag återkommer till det lite senare. Och om jag – som trots allt spelar en rad olika spel, köper en rad olika spel och sedan lägger dem på hyllan – känner mig utesluten så är jag rätt övertygad om att även andra känner sig uteslutna av samma orsaker, eller åtminstone liknande orsaker. Män med andra läggningar än heterosexualitet till exempel*. Och män som är heterosexuella, men som inte uppskattar den återkommande klichén om den ensamma hjälten**. Eller kvinnor som är heterosexuella och som får se sina könsmässiga representationer i spelet – kvinnornas kroppar i första hand – smetas upp över skärmen som något snyggt att titta på***. Eller kvinnor som inte är heterosexuella som får se sin sexualitet som något som män antas tända på****.

Ivy i Soul Calibur V. Redan i SC hade hon stora bröst. Nu är det bara löjligt.

Ett argument till varför kvinnors berättelser inte får lika mycket utrymme, eller till varför kvinnor i spel inte får lika mycket utrymme är för att det inte tilltalar målgruppen. En förmodad målgrupp som sägs vara män mellan 15 – 25 år och som gillar manliga män och sexiga kvinnokroppar, våld och vapen. Min teori är att det inte finns så mycket research gjord på kvinnor överhuvudtaget. De fokustestargrupper jag varit i kontakt med har knappt tänkt tanken. För mig blir då frågan att om tanken inte ens tänkts, hur kan man då vara säker på att så är fallet? Det är möjligt att det finns en enorm målgrupp som bara väntar på att bli upptäckt därute, men att det aldrig ens övervägs. Facebook- och sociala spel börjar vrida på konceptet men även där finns det tankehinder i vägen för utvecklingen. I första hand handlar det om att kvinnor inte skulle uppskatta en djup mekanik. I call bullshit, inte minst på grund av den undersökning som gjorts av Jesper Juul i hans bok The Casual Revolution, men också med tanke på de ingående studier som gjorts på The Sims, där komplexiteten är slående, men ämnet är annorlunda.

Ett annat argument är att vi lever i en kultur där män har företräde, män utvecklar spelen och män bestämmer innehållet. I en bransch där kvinnor knappt rekryteras eller utbildas finns det mycket liten medvetenhet om hur spelen framstår för dem som inte tillhör den privilegierade inre kretsen. Innan vi ens kommer in på det där med att tjejer minsann kan utveckla sina egna spel om det nu är så viktigt vill jag relatera ett par faktorer som spelar in här, no pun intended. Rekryteringsförfarandet inom spelbranschen handlar till större delen om kontakter. Jag har fått ett jobb (av sju) genom att söka det utan kontakter. 85 – 90% av alla som jobbar inom spelbranschen är män. Män rekryterar hellre män (på samma sätt som kvinnor hellre rekryterar kvinnor) till jobb. Det finns dessutom en inbyggd misstro i branschen när det kommer till kvinnors kompetens att utveckla spel, vilket innebär att männen får jobben, inte kvinnorna. Rekryterarna har inte nödvändigtvis varit professionella HR-personer heller. Och även när rekryterarna är HR-personer så är det slående få kvinnor som söker sig till spelutvecklarföretag, och jag är inte förvånad. Smygsexismen som uppvisas i Dead Islands utvecklingsteam är bara toppen av isberget. Ärligt talat, vem av er skulle självmant vistas i en arbetsmiljö som kändes hotfull eller åtminstone nedlåtande emot er, inte baserat på kompetens, men på kön? Jag har på fullt allvar arbetat på en studio där en person fått sitt arbete inte på grund av kompetens, utan på grund av utseende. Och ja, det var en kvinna. Jag har också arbetat på en studio där mina medarbetare påpekade att det enda de hatade mer än speldesigners var QA-testare. Jag var speldesigner.

Att starta ett eget företag kräver ofta riskkapital. Riskkapitalister är inte särskilt benägna att ge pengar till företag som inte leds av män. Det är med andra ord svårt för kvinnor att hitta pengar att utveckla spel. På samma sätt som riskkapitalister är rädda för att investera i kvinnor är förläggare tveksamma till att kliva utanför sin egen comfort zone. Det innebär att även om idéerna finns, så är det svårt att få finansiering till dem, och även om finansieringen fanns så är det inte alla män som startar företag. Ändå förväntas alla kvinnor som ifrågasätter de rådande förhållandena att orka göra det. Logiken är påfallande trasig, i alla fall i mina ögon. Ansvaret faller inte automatiskt på den som lyfter och/ eller debatterar problematik. Det ansvaret bör tas av de som har faktisk möjlighet att förändra situationen till det bättre.

Spelfeminism är inte att känna sig kränkt. Det är att önska en större bredd på spel, en bredd som inkluderar även de som inte inkluderas i dagens spel. Det handlar om att se möjligheter i en obruten marknad. Inte om att begränsa den målgrupp som redan finns. Men vi inkräktar på en identitet och en etablerad kultur genom att ställa krav. För att parafrasera Karin Boye. Ja visst gör det ont när kroppar brister.

_____________________________________________________________
* Anders och Male Hawke getting into one hot kiss! Att det går att göra i ett spel – MIND BOGGLING och ack så upplyftande. Men det här är bara ETT spel och det finns förmodligen fler homosexuella/ bisexuella män som gillar att spela men som inte gillar Dragon Age 2 specifikt.

** Åh, Geralt. Du är så manlig. SÅ manlig. Sorry alla som gillar Geralt och The Witcher, men han är verkligen urtypen för den maskulina hjälten. Det säger inget om spelmekaniken, mer om snubben som skrev boken som spelet är baserat på. Notera också att kvinnan i inledningen porträtteras som ett monster. Så kvinnor är inte ens mänskliga. Wow, vilken analys jag skulle kunna göra bara av den inledande scenen.

*** Googla på Gaming ass jiggle. Jag skämtar inte. Det finns 74.000 sökresultat, och de flesta porträtterar Ivy’s nakna rumpa. Googlar man gaming boob jiggle får man 333.000 resultat, men alla är inte spelrelaterade. Jag antar att ni fattar ändå. Jag har sett mycket energi läggas på kvinnors studsande rumpor och bröst. Jag har ännu inte sett samma energi läggas på mäns studsande rumpor och penisar. Just sayin’.

**** God of War, I’m looking at you! Tyvärr finns inte den scenen kvar på YouTube, men om ni minns så handlade det om Kratos, den store stygge mannen, som var den enda som kunde tillfredsställa Afrodite. Och Afrodites sängkamrater – två kvinnor – blir så till sig i trasorna att de måste ha sex med varandra bums när Kratos kryper i säng med Afrodite.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om spelfeminism, feminism, spel, spelkultur