Efter ett tips på RadioGamer av Xboxflickan, så köpte jag så klart bums Rovios Angry Birds så fort jag kom hem från tisdagens eskapader i RadioGamer studion (syns det hur illa jag tycker om att bli fotograferad? Tänkte väl det).

Bara introduktionen till spelet är så ljuvlig att det är svårt att låta bli att le. Jag och sambon satt tillsammans och fnissade högt åt både fåglarna och grisarna. För Angelica hade så klart rätt – det handlar verkligen om jävligt arga fåglar och gröna små grisar!

Gameplayet är ballistik kombinerat med fysik, och även om spelet är grymt lätt att lära sig så är det rätt knepigt att hitta rätt vinklar för fågelavfyrandet, och det krävs en hel del tanke för att inte stänga in någon av grisarna så att de blir helt skyddade på något område.

Till en början har man bara de röda standardfåglarna, men efter en rad banor får man även specialfåglar som kan användas på andra sätt än bara demoleringskulor. Det finns fåglar som splittas, exploderande fåglar och speedade fåglar, och säkert många fler. Mina exkursioner i Angry Bird-världen har bara tagit mig drygt halvvägs in. jag kan tycka att spelet är något begränsat, men som Angelica avslöjade i RadioGamer så kommer det fler banor till spelet inom kort.

Nackdelen med spelet är en fysik som känns liiite off. Jag misstänker att olika material har olika hårdhet och olika tyngd, men det är ändå lite ologiskt att en gris kan hamna under en bjälke utan att mosas, även om det så klart inte förstör spelmekaniken. Det kanske bara är det att jag inte fått in en riktig fullträff någonstans, men jag saknar verkligen att kunna kollapsa strukturer som grisarna är instängda i genom att underminera dem. Det känns inte som att det nått hela vägen fram ur den aspekten.

Grafiken är helt briljant och jag har svårt att inte bara kasta mig ner på marken och dyrka den person som fixade animationerna. När jag misslyckas på en bana och grisarna som är kvar hånflinar åt mig… Oh boy, snacka om risk för ragequit. Lyckligtvis är grisarna så söta att jag inte får för mig att kasta min iPhone i väggen. Ljudet är sött men repetitivt, och användargränssnittet hade förmodligen mått bra av en “next”-knapp som poppar upp liite snabbare, så att jag slipper att vänta på nästa level. Nu går det förvisso att gå in i menyn och göra det, men… tap på skärmen kanske? Tydligt och bra är bättre än dolt bakom ett lager interaktion.

Jag får väl säga att trots hypen och trots de olidligt gulliga animationerna så räcker inte gameplayet heeela vägen fram för att jag skall vara helt nöjd med spelet. Det är ett kul spel, men det är inte en knockout. För det är spelet alldeles för repetitivt, och som sagt, fysiken känns lite för trög för min smak.

Fyra gröna minigrisar av fem möjliga

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,