Jag tycker arbetskraft är ett bra ord. Det är mångtydigt. Det betyder bland annat att ha kraften att arbeta. Men inte bara det. Det handlar också om att vara en resurs.

Jag blev lite förbannad idag. Jag läste en jättebra artikel skriven av Fredrik Wester i GP (länkad av @arnroth) om spelbranschens framtid i Sverige. Men jag blev arg ändå, därför att Wester förbiser en viktig punkt som jag själv är (föga förvånande) djupt engagerad i. Han förbiser hur sexism, homofobi och transfobi med mera påverkar de marginaliserade grupper inom spelutveckling som faktiskt försöker ta sig in, eller stanna kvar, i branschen. Det är människor som har både kultur och anställningsbias emot sig.

Så här skriver han om behovet av kompetent arbetskraft:

Den mest akuta punkten är kompetensförsörjning. I en bransch som växer snabbt och där personal med mer än fem års erfarenhet knappast går att få tag på är det av största vikt att kunna hitta kvalificerad personal. Kompetensförsörjning kan delas in i två delar – arbetskraftsinvandring och utbildning.

Notera att blogginlägget som följer inte är kritik mot just Fredrik Wester eller Paradox. Det är ett inlägg som kommer sig av många års iakttagelser och funderingar runt branschen som den ser ut, och med erfarenhet ifrån sex – sju företag, varav Paradox inte är ett eftersom jag aldrig jobbat där. Det handlar om frustration över att det inte tas ansvar ifrån företagen och att det inte ses som en prioritet att jobba med jämställdhet eller innehåll i spelen eller för den delen kulturen som omger spelen. Jag börjar bli trött på den ansvarslösa attityden från många företag och inte bara de svenska utan även utländska företag.

Jag vet att många utbildningar tar sitt ansvar när det gäller att försöka bredda antalet sökande även med de grupper som annars är marginaliserade inom spelutveckling. Vi är trots allt inte mer än 18% kvinnor inom den svenska spelbranschen. Jag vet också att många utbildningar misslyckas, och att det är många, många kvinnor som slutar därför att kulturen är för rå.

Jag är också tveksam till hur företagen beter sig när det handlar om att anställa kompetens från andra grupper än de redan existerande homogena grupper som branschen idag hämtar de allra flesta av sina anställda, det vill säga vita unga män med en bakgrund inom olika sorters nördkulturer som inte direkt uppmuntrar till mångfald.

Spelbranschen och den tillhörande kulturen har ett problem i det att de som anställs och de som utvecklar spel ofta gör det ur samma perspektiv som de alltid gjort, det vill säga med fokus på andra vita unga män från samma kulturella bakgrund som de alltid haft.

Spelbranschen har problem med jämställdhet och mångfald, och de problemen kommer inte att försvinna av sig själva. Jag känner till åtminstone ett stort svenskt spelföretag som inte har ens en grundläggande jämställdhetsplan. Jag har fått beskrivet för mig av kollegor inom branschen hur kvinnor väljs bort ur urvalsprocessen på andra svenska företag. Det är förvisso andrahandsuppgifter, så ta det med en nypa salt, men jag är uppriktigt oroad för hur spelföretagen sköter anställningar och – när personalen väl är på plats – hur trakasserier och lågmäld sexism följs upp, om den följs upp, om det ens uppmärksammas.

Jag har kvinnliga kollegor som utsatts för trakasserier, men som inte sagt ifrån därför att de är rädda för vilka återverkningar det kan få att säga ifrån. Jag har kvinnliga kollegor som har slutat inom branschen därför att branschen helt enkelt inte vill ha dem där och gör det tydligt med beteenden och genom att helt enkelt inte anställa kvinnor som ställer krav och är “jobbiga”, och där jobbigt i sammanhanget till största delen består av att kräva en dräglig arbetsmiljö. Jag har andra kvinnliga bekanta som istället för att ställa krav på en dräglig arbetsmiljö internaliserar sexismen, utvecklar det som kallas för “skinn på näsan” och beter sig likadant som männen inom branschen, därför att det är det enda sättet de får lov att existera på villkor som inte är helt oresonliga.

Det är ett kretslopp. Branschen gör spel avsedda för unga män ifrån en viss kulturell bakgrund, och de innehåller mansbilder som ställer vissa krav på männen som spelar. Du skall vara stoisk, du skall inte ha känslor, du skall vara en karlakarl. Porträtten av männen kompletteras med porträtten av kvinnor som sexuella objekt, behagfulla och tillgängliga, eller kvinnor som belöningar, lika behagfulla och viljelöst tillrättalagda, eller som McGuffins, objekt som används för att motivera mannen att ge sig ut på äventyr. Andra marginaliserade grupper inom kulturen far minst lika illa. Stereotypiserade homosexuella män och stereotypiserade transexuella personer som används som ett hot mot den manliga huvudpersonens manlighet eller som ett skämt för att lyfta hur manlig mannen i spelet ändå är, och för att skapa en skiljelinje mellan honom och dem.

Den här manliga attityden anammas av kulturen som gör det till en del av den genom att hota och kränka och trakassera de som inte kan leva upp till den manliga mansbild som presenteras i spelen, som kulturen uppfostrar dem till att ha. Tro inte att allt det här är fristående från vartannat. I Thomas Arnroths artikelserie om näthat går han in på det lite grann i och med intervjun han gjort med Sofia B Karlsson som skrivit om fotbollskultur.

Arnroth diskuterar med Karlsson runt normer och mansroller och den kultur som råder på fotbollsläktarna. Karlsson påpekar att det finns väldigt starka regler runt vad man får och inte får göra, och Arnroth frågar om det kan vara på samma sätt inom e-sporten, att mansnormen till och med förstärks av att man inte ses i verkliga livet.

Ja, det kan man misstänka. När man umgås på nätet minskar inte behovet av att visa tydligt att man följer normen, snarare tvärt om, säger Sofia B. Karlsson.

Det som även framgår i artikeln är att många av de män som ställer upp på framförallt fotbollskulturen kanske inte ens vill vara på det viset som kulturen kräver att de är. På samma sätt tror jag att många män inte vill vara på det viset som spelkulturen kräver att de är, men att de inte har så stort val, eftersom kulturen är både rå och hatfylld. Kliver du utanför normerna får du veta det.

Min hypotes är att de här normerna stöttas av det innehåll som förekommer i spelen och jag tror att det kommer att fortsätta vara problematiskt tills dess att företagen och förlagen faktiskt jobbar med mångfald och normer även i innehåll. Men eftersom många inte ens kommit så långt som att jobba med normer på arbetsplatserna tror jag att det kommer att ta lång tid. Och tills dess kommer den huvudsakliga rekryteringsbasen förmodligen att bestå – som idag – av vita unga män som har samma kulturella bakgrund som alla andra som jobbar inom branschen.

Jag inser att det är livsfarligt att skriva så här i Sverige idag. Branschen är oerhört liten i det här landet, och med den här texten gör jag det oerhört tydligt att jag inte accepterar den homosociala kulturen som existerar runt spel. Jag gör mig kort sagt omöjlig. Det har jag gjort länge nu. Jag fick häromdagen frågan hur mycket jag tog för att föreläsa för Kvinna Skaraborg. Svaret blev “ingenting, jag tycker det här är en oerhört viktig fråga”. Jag har fått frågan om jag inte är rädd för att ingen skall anställa mig, så besvärlig som jag är. Jo, det är klart att jag är. Jag har en begränsad framtid inom den svenska spelbranschen, trots att jag uppfyller de krav som Wester ställer i sin artikel. Jag uppfyller dem och överträffar dem. Trots det är det inte så stor efterfrågan på mig, och jag tror till stor del på att det beror på att jag är just besvärlig och ställer krav. Så länge det är grundläget – så länge det är en nackdel och inte en fördel att engagera sig för en mer jämställd och mångfaldig kultur och bransch – så länge kommer branschen också att ha problem att hitta personer som trivs i den. Det är inte bara inom kulturen som det ställs normerande krav på de som ägnar sig åt den. Det gör det även inom branschen.

För att ställa politiska krav anser jag att man åtminstone måste försöka leva upp till de krav som redan finns på arbetsgivare. Jämställdhetsplaner, handlingsplaner om någon blir trakasserad, att åtminstone försöka anställa människor med en annan bakgrund än den givet vita, manliga – börja jobba på det, så kanske arbetskraftsimporten inte ens behövs. Vi har många, många skickliga kvinnor som arbetat med spel tidigare men som sökt sig bort från branschen för att den helt enkelt inte fungerar att arbeta inom som kvinna eller på annat sätt avvikande från den homogena kultur som industrin idag utgör. Se till att de kvinnorna kan stanna kvar och utvecklas med samma förutsättningar som männen inom branschen, så kanske krisen som tas upp i artikeln blir mindre uttalad. Men det är klart. Vill vi behålla branschen som den är, med den homogena kultur den i dagsläget har så kanske det är bättre att importera människor utifrån, och skola upp dem i utbildningar där antalet kvinnor endast ökar väldigt långsamt. Då får branschen de människor den vill ha. De som inte ställer krav på en dräglig arbetsmiljö, jämställdhet och mångfald.

För att återknyta till inledningen. Arbetskraft är kraft att arbeta. Ge även de marginaliserade grupperna inom kulturen kraften att arbeta genom att låta oss fokusera på just arbetet och inte på att navigera de normer och kulturella påbud som ställer så höga och orimliga krav på vad vi skall tåla för att kunna stanna kvar i arbetet. Då blir vi arbetskraftiga – en resurs.