Jag sitter här och tittar på antagningsprov för en spelutbildning som jag assisterar med hjälp och råd och det slår mig att överväldigande antal sökande är män, men inte bara män, utan män av ett särskilt slag.
Gamers.
Jag har debatterat lite med mig själv huruvida jag skall skriva det här blogginlägget eller inte, men jag tror inte att någon kommer att ta direkt skada av det. Mitt syfte är som alltid att försöka väcka någon slags debatt, men även att låta de som vanligtvis inte kommer till tals på spelforum faktiskt få någon slags röst. Inte för att jag på något sätt talar för dem, utan för att det här finns en tolerant miljö där vem som helst – inom rimliga gränser – får lov att framföra sina åsikter.
Det jag den här gången vill framföra är att även om spelarsamhället långsamt börjar se annorlunda ut så finns det fortfarande en “ond cirkel” som vi måste, absolut måste, göra upp med.
Action plan on Prezi
Men varför det? Det är väl inget fel att tycka om att spela och därför att vilja göra spel? Absolut inte. Men det finns en gamerkultur som hålls för sann, där spelaren måste uppfylla en rad krav för att få delta. De här kraven är allt som oftast lite flytande och svårdefinierade, men de finns där i bakhuvudet på de flesta spelföretagen, men även i bakhuvudet på de som vill ta sig in i branschen.
Jesper Juul skriver i sin bok “The Casual Revolution” om stereotypen som omger hardcorespelaren:
The stereotypical hardcore player has a preference for emotionally negative fictions like science fiction, vampires, fantasy and war, has played a large number of video games, will invest large amounts of time ans resources toward playing video games and enjoy difficult games.
Det som tas fram inom spelbranschen bygger på vad spelarna tycker om att spela, och eftersom spelarna är gamers blir spelutbudet vinklat mot en viss typ av spel, och det är också de spelen som lyfts fram av förlagen som “bra”. Det är de här “bra” spelen som de som vill göra spel oftast har spelat och i sina ansökningar försöker efterapa, både på bra och dåliga sätt, och cirkeln snurrar vidare och vidare.
Hur bryter vi cirkeln? Hur bryter vi upp stereotypsynen på vilka som skall/ kan/ bör söka till en spelutbildning? Hur får vi “de avvikande”* att våga ta steget från att inte bara söka till grafiker utan även till speldesigners och spelprogrammerare? Hur får vi dem att stanna kvar på utbildningarna när de en gång faktiskt har kommit in (och inte alls på grund av kvotering, mind you)? Hur får vi grabbarna att förstå att det inte är okej att bete sig hur som helst, skicka ut vad som helst på mailen? Hur skapar vi en god stämnning? Jag tror inte att det är genom att ta in personer på utbildningen som bara genom arbetsproven, oavsett hur duktiga de är, uppvisar en brist på mognad och en hårresande misogyni. Jag tror heller inte det kommer att fungera att inte göra någonting, för någonting måste göras. Så hjälp mig. Vad får en av de avvikande att söka sig till en spelutbildning?
________________________________________________
* Avvikande kan innebära vem som helst som inte har köpt “gamer”-etiketten.
Läs även andra bloggares åsikter om spelkultur, speldesign, spelbranschen, spel
2010-05-30 at 16:21
Jag sökte nästan till en spelutbildning i Skövde, men valde bort det eftersom jag insåg att jag inte egentligen vill jobba med spel utan med illustration eller bild eller något slags bildmedium i alla fall – men jag är inte en hardcoar g4m3r på något sätt, och jag har aldrig varit bra på ett enda FPS (men inte heller gillat ett Final Fantasy sedan Final Fantasy: Mystic Quest som kom ut -93, så jag faller inte in i den stereotypen heller – snart finns inga flickstereotyper kvar åt mig! Woe).
Det som fick mig att vilja gå en spelutbildning från första början var en (nästan arrogant) känsla av att kunna göra bättre. De spel jag ville spela existerade inte ens (utom när jag själv skapade dem i form av bord- eller textrollspel), och jag ville naturligtvis att de skulle finnas. Att den sortens storytelling jag tycker bäst om skulle gå att få tag på alls på marknaden.
Så… i mitt fall gällde det att tycka om spel överlag, bara inte ha hittat precis rätt slags spel och vara beredd att själv ta tag i saken. Eller åtminstone tro att jag skulle ta tag i saken själv – det visade sig ju senare att jag prioriterade annorlunda. I vilket fall tror jag det är helt meningslöst att försöka få folk att söka till spelutbildningar om de inte hittat -något- de verkligen tycker om i de spel som finns idag, och först när spelutbudet börjar breddas kommer man kunna få fast de som kanske inte gillade vad industrin har att erbjuda -idag-, men som hittar något imorgon, när slussarna öppnats.
2010-05-30 at 21:11
“I vilket fall tror jag det är helt meningslöst att försöka få folk att söka till spelutbildningar om de inte hittat -något- de verkligen tycker om i de spel som finns idag, och först när spelutbudet börjar breddas kommer man kunna få fast de som kanske inte gillade vad industrin har att erbjuda -idag-, men som hittar något imorgon, när slussarna öppnats.”
Men eftersom folk som inte köper gameretiketten söker till spelutbildningar kommer inga spel för dem som inte köper gameretiketten att bli gjorda, varför de som inte köper gameretiketten inte söker till spelutbildningar eftersom …
På rak arm kommer jag bara på ett enda spel som å ena sidan varit e explosiv framgång, å andra sidan skapat en hel undergroundrörelse av moddare.
The Sims.
Vilket är ett spel “seriösa gamers” inte spelar.
Knepigt värre, det där :S
2010-05-30 at 21:34
Är det inte så här på alla sorters utbildningar, och i alla branscher?
2010-05-30 at 21:41
@Magnus – jag vet inte. Jag vet bara att 15% kvinnliga sökande är en orsak till jubel. Tyvärr är det inte alla 15% som kommer in. Resultatet är att 10% av utbildningens elever består av tjejer och att de tjejerna ofta är bland de elever som slutar i förtid.
2010-05-31 at 08:11
@Joakim, det var ju det som var min poäng 🙂 Det händer inget nu. Och jag tror att när det kommer börja hända saker kommer det att ske långsamt och gradvis, inte revolutionerande och explosivt.
Men man kan ju alltid hoppas!
2010-05-31 at 08:11
Okej “händer inget” var en överdrift. *skämmes tamefan*
2010-05-31 at 13:09
@Åsa Jag föreställer mig att det är ganska vanligt att folk väljer utbildning baserat på sina privata intressen. Filmnördar pluggar film etc. Sen kanske könsobalansen och likriktningen är (ännu) mer märkbar i spelbranchen.
Jag har även en helt ogrundad och ovetenskaplig känsla att unga män i högre grad än unga kvinnor är mer fokuserade på färre intressen, och därför möjligen vill “plugga sin hobby” oftare.
F.ö. har jag ont i ryggen i dag.
2010-05-31 at 14:50
Allt jag får höra när det kommer till att utbilda mig inom spel är att det inte är en lönsam bransch/jobb. Så varför skulle någon som inte har spel som ett genuint intresse vilja utbilda sig inom något där personen inte förväntas tjäna mycket pengar?
Nu utbildar folk sig till sjuksköterskor trots att dom får dåligt betalt där. Men det yrket har en stämpel på sig som att man “jobbar med människor” “daglig kontakt med människor”.
Varför kan inte spelutbildningar förmedla samma sak? Oftast jobbar man ju i en grupp tillsammans när man sätter ihop spel. Alltså “Kontakt med andra människor”.
Sitter just nu och läser igenom http://www.hsv.se/download/18.d456ccc128430310018000189/83-1518-10-sammanstallning-alternativt-urval.pdf för att få ett hum om hur mina inskickade arbetsprover kommer bedömas.
Där det bland annat står “Regeringen anger i propositionen Vägar till högskolan för kunskap och kvalitet (prop. 2006/07:107) att syftet är att ge lärosätena ökade möjligheter att: ge sina utbildningar lokala profiler; använda sig av de urvalsgrunder som kan attra-hera sökande med vissa kunskaper och erfarenheter; samt anpassa urvalsgrunderna till olika utbildningars behov och förutsättningar (s. 20). 2007 slogs de olika urvalsgrund-erna (alternativt urval, andra särskilda prov och särskilda skäl) samman till ”av högskolan beslutade urvalsgrunder”.”
Vilket jag tycker betyder att varje skola har ett eget ansvar att dra till sig olika slags människor (män, kvinnor, från olika samhällsklasser). Kanske hela processen med hur man söker folk till sina utbildningar måste förändras?
2010-06-13 at 17:51
På min (nästan)lika grabbdominerade utbildning hände något märkligt, flera av tjejerna som kom dit med designdrömmar (och bra ingångsportfolio) blev… projektledare.
Det gällde såklart inte över lag, men med tanke på att det väldigt mycket följer mönstert på byråerna vi sen skulle börja jobba på, där jag (griovt och med begränsat u material) upskattar att fem av sex projektledare är kvinnor, och tre av fyra “kreativa” är män så blir man lite mistänksam. något är ruttet, och jag vet inte om jag är en del av det ruttna, så att säga.