Det är för regelbundna läsare av den här bloggen med största säkerhet ingen hemlighet att Mass Effect ännu så länge håller förstaplatsen i mitt hjärta när det gäller favoritspel. Det är säkert heller ingen överraskning att jag är en analyserande och kritisk individ med många åsikter. Det är inte svårt för mig att plocka isär spel. Det är desto svårare för mig att hitta spel jag på allvar kan engagera mig i.

Den här bloggposten tänkte jag totaldemolera första delen i Mass Effect trilogin. Det finns nämligen mycket som är problematiskt med detta storymässigt förstklassiga spel. Vi börjar med det jag älskar att hata mest – studsbollen de kallar ett fordon. Makon.

I HALO finns det ett fordon som heter Warthog som i mångt och mycket beter sig som Makon. Jag älskar att köra warthogen i HALO. Det beror till största delen på att alla ytor där warthogen framförs är plana ytor. Det är lätt att styra, lätt att ta sig fram. I Mass Effect däremot förväntas jag framföra mitt fordon på planeter som för det mesta framstår som en blandning av franska alperna, isländska glaciärer och en syrebefriad version av insidan på en vulkan. Det finns en handfull planeter som inte ser ut som tektoniska plattor som kramas när de har hicka. De planeterna har istället Thresher Maws som spottar syra och beter sig allmänt asocialt. Det finns två saker som fans verkar allmänt överens om. Shepard kan inte dansa. Shepard kan heller inte köra Mako. Jag tror ärligt talat att Shepard är rätt bra på att köra Mako. Det finns bara inga planeter att köra Mako bra på.

Planetleveldesignen är i många fall rent bedrövlig och jag har fler än en gång hoppat rakt ut i intigheten och landat på en bergskam med alla hjulen i luften. Det är frustrerande och kämpigt att köra Mako. Dessutom gnäller Garrus på mig om okalibrerade vapen på kärran (i mitt huvud). Det är långtråkigt och prövar mitt tålamod att ta mig fram över planetytor som är skrynkligare än skjortor som knölats in längst in i garderoben. Så egentligen är det kanske inte Makon, utan leveldesignen som behöver ses över.

En annan sak som stör skiten ur mig i Mass Effect är coversystemet, i synnerhet på Eden Prime och Therum där jag plockar upp Liara (se nedan för rant om asari). Det är störigt hela tiden, men blir extra störigt på de planeterna eftersom de innehåller platser där jag och mina companions måste slåss om utrymmet. Jag kan inte räkna hur många gånger Garrus/ Kaidan/ Ashley/ Wrex/ Tali ställt sig precis bakom Shepard och boxat in henne så att det enda jag kunnat göra är att beordra dem ur skydd, se hur de dör och sedan eventuellt dö själv om jag inte var snabb nog att flytta dem ur vägen för att skapa lite distans till den där shocktroopern som kom springande. Sättet Shepard klistrar sig in i skydd och hur svårt det är att ta sig loss i kombination med få skydd så att alla hamnar på samma ställe gör vissa passager på Eden Prime och Therum till logistiska mardrömmar.

Inte alls på tal om uppgraderingar, så är accuracy på krypskyttegevär superdåligt balanserat. Accuracy går upp under spelet med moddar, bättre gevär och höjd skill, men i början av spelet är jag mest en beväpnad skurtrasa med överkokta spaghettiarmar. Att det ens går att träffa något när siktet svajar värre än om jag hade suttit i masten på regalskeppet Wasa under dess jungfrufärd är ett mirakel bara det. Gevär och pistoler av annan typ framstår inte som fullt lika katastrofala, men det är möjligt att det beror på att jag inte har ett sikte med samma zoomnivå på dem. Det känns lite som förräderi att säga det, men BioWare är inte direkt jättebra på att balans och gameplay i första Mass Effect.

Det som heller inte direkt når upp till några högre höjder (och som jag – full disclosure – berättat för Preston som tyckte jag var för snäll) är uppgraderingssystemet för vapen och ammunition. Det är hart när omöjligt att hålla koll på alla lager av information. Först har du vapentyp, sedan tillverkare, sedan nivå på vapnet. På det har du vapenmodifikationer, tillverkare av mods och sedan nivå på moddarna. En tredje grej som påverkar är ammunitionstyp och nivå på den. Till det kommer sedan skillsystemet, så det är inte direkt lätt att välja vapen. Det lustiga i sammanhanget är att ett vapen av Elkoss Combine på en viss nivå kan vara sämre än ett vapen av Rosenkov Materials på en lägre nivå. Det enda “lätta” valet är om jag skall fokusera på pistol, automatvapen, krypskyttegevär eller hagelgevär. Jag vet inte hur andra preppar för ett story mission i Mass Effect, men jag halar fram excelark och wikisidor.

Det som är det största problemet med gränssnittet är dock bristen på översikt. Det blir opakt eftersom mods och vapen till största delen består av listor och på grund av att jag inte ser vilken effekt en mod har på mitt vapen. Ah! What the hell! Gör omni gel av allt!

En grej som är helt orelaterad till gameplay men som jag ändå stör mig på något grymt är att den enda rasen som är enkönad i hela det kända universat har typiskt kvinnliga drag. Designen av asari hade kanske inte varit fullt lika eländig om det inte vore för att Liara är den enda bisexuella romansen jag som spelare kan ägna mig åt. Om jag spelar Broshep kan jag alltså ha ett förhållande med en kvinna (Ashley) eller en monokönad ras som ser ut precis som en kvinna, med undantag för lite huvudtentakler (Liara). Om jag spelar Femshep kan jag ha ihop det med en man eller en alien som liknar en kvinna.

Inte för att vara sådan, men är det inte lite suspekt? Snacka om att vända sig mot en manlig publik. I det första fallet med Broshep slipper spelaren få sin manlighet ifrågasatt med en romans som borde vara könsneutral men som istället presenterar sig som heterosexuell och i fallet femshep är det helt klart en anpassning till den manliga blicken när det kommer till homosexuellt sex. “Alla vet” ju att lesbiskt sex är till för snubbar (sarkasm).

Utöver det här är asari också vad det verkar den enda intelligenta rasen i universum som tillbringar sin tid som go-go dansare.¹ Är det inte lite suspekt att en monokönad ras utgör typ 90% av citadellets underhållningsdansare och att dessa dansare är mer eller mindre klädda i någon slags underlig uniform som verkar vara ditmålad? Förvisso förklaras den här kulturen delvis genom den asariska matriarken Aetytha ² i både Mass Effect 2 och 3, men asari i ettan framstår som en skamlös flört med den manliga heterosexuella kravställningen på kvinnor i spel. Det går att argumentera kulturskillnader. Enligt Aetytha (som gillar rumpor. Och bröst.) är vi människor en “anthropocentric bag of dicks” oavsett. Olyckligtvis för Mass Effect var det dock inte asari som gjorde spelet, utan människor, och med människors kulturella bakgrund. Med den bakgrunden blir det också svårt att läsa asari som något annat än en skamplös flört med manlig heterosexualitet och de mansfokuserade fantasier om lesbiska kvinnor som följer med den.

Betänk också att jag inte ens har börjat diskutera Sha’ira som är någon slags exklusiv konkubin, så populär att hon har en halvårslång väntelista.

Det hade varit mer okej i mina ögon om de könsneutrala utomjordingarna faktiskt var könsneutrala, eller om kontakten med dem inte innebar en total stereotypisering. Liara är i första spelet den oskyldiga jungfrun ³, en liten madonnafigur som trots sina medsystrars tendenser att jobba som dansare istället eftersträvar en intellektuell karriär. Hon förblir ren och oskuldsfull. Hennes mor, matriark Benezia är till en början raka motsatsen. En manipulativ äldre kvinna som konspirerar med fienden – drottningen i Snövit, någon? – men som inte ens får äga det beteendet. Istället kommer det fram att Saren och Sovereign har lurat henne – hon har blivit indoktrinerad. Så går det om man inte förblir oskuldsfull.

Sedan har vi som sagt Sha’ira som egentligen är den enda asarin som i viss mån går emot stereotypen hon har blivit försedd med. Spelet sexualiserar och objektifierar Sha’ira ganska hårt. Vi hör talas om henne som åtråvärd, manipulativ och opålitlig. Hon dissar General Oraka så hårt att han håller på att supa ihjäl sig. Elaka kvinna som inte gör sig tillgänglig, i synnerhet med tanke på hennes yrkesval. Hon anklagas också för att ha avslöjat en elcor ⁴ diplomats hemligheter för Oraka. Inget av det här är sant så klart, det är ju bara elaka Oraka som hämnas på henne för att han inte får komma till. Ugh.

Introduktionen vi får till Sha’ira som person och inte bara rykten är objektifierande som satan. Vi ser inget utom hennes rumpa och en hand när hon ber att få träffa Shepard. Det som bryter stereotypen är hur Sha’ira beter sig när Shepard faktiskt träffar henne. Hon är lite närgången, ja, men på det stora hela verkar hon mest intresserad av att prata.

Asari beskrivs som en oerhört avancerad och intelligent ras, men när vi möter dem i spelet är det som dansare, konkubiner, oskuldsfulla madonnor eller manipulativa skräcködlor. Det enda undantaget är en diplomat vid namn Nassana Dantius som vill att Shepard räddar hennes syster från legoknektar. Men vänta, så var det inte alls för Nassana manipulerar Shepard. Nassanas syster utövar utpressning mot henne och Nassana hoppas att Shepard skall döda systern.

Jag tror inte att vi behöver gå in på Avina.

I Mass Effect är asari en ras skapad för att tittas på oavsett hur mycket codex och dialog försöker övertyga oss om motsatsen. Det är bara att notera handlingar och beteenden. Asari är där för att de är snygga, inte som spelet säger, kompetenta.

Det finns så klart mycket annat att anmärka på, men det handlar till större delen om föråldrad teknologi eller andra åldersgrejor. Det är trots allt ett tag sedan det kom ut nu. Jag tycker det talar till BioWares förtjänst att många av de brister som finns i Mass Effect inte följer med till de senare installationerna i trilogin. Den enda konstanten är den derpiga character generatorn. Än i denna dag har jag inte stött på ett BioWare spel vars character generator inte orsakar allvarliga derp-ansikten med clownmakeup. Oh well, jag kan bara hoppas…

—————————-
Fotnotar (nötter?)
¹ Vill poängtera att jag inte har något emot go-go dansare, det är ett helt okej yrkesval. Det jag har något emot är att asari porträtteras på ett sätt som mer eller mindre är en checklista på vad “kvinnor är” i spelsammanhang.
² Jag ÄLSKAR Aetytha. Och Claudia Black som gör rösten.
³ Hon är dessutom en damsel. I distress. För hon har fastnat i ett protheanskt kraftfält. Där hon satte sig själv. Plus hennes röst. Jag gillar Liara men hon låter som Betty Boop.
⁴ Elcor är ett hissmärke som förekommer ofta här i Edmonton. Jag känner mig så förrådd..