Eftersom jag tappade alla sparfiler (ja. Alla sparfiler blev korrupta. Alla.) när Mass Effect 2 PS3-kraschade för mig så började jag spela lite Enslaved istället. Jag tänkte meddela mina första intryck här. Eftersom jag – precis som med Heavy Rain – har lite kontroll-issues med spelet.

Det som är fantastiskt bra med spelet till att börja med är grafik och animationer. Även om Monkey rör sig som en gorilla på speed är det eleganta animationer rakt igenom. Uncanny valley-bra animationer. Det är tur att de ser lite cartooney ut, annars hade jag blivit lite skraj. Röstskådespelet är också bra, jag gillar Trip och Monkeys dialoger. Det är positivt, med tanke på att det är många sådana. Många. Och jag har bara spelat i två – tre timmar än. Monkey är gigantisk och fullkomligt orealistisk, men jag antar att det är så män skall se ut nuförtiden. Jättelika överkroppar och armar som trädstammar. Jag tycker dock om hans ansikte, som känns sympatiskt, men jag identifierar mig mer med Trip än med Monkey. Nåväl.

En annan poäng med spelet som jag måste nämna är musiken som verkligen fick mig på helt rätt humör. Nitin Sawhney har skrivit den, och han är en av mina favorittonsättare.

En annan eloge måste jag ge för inflygningen över New York. Det är fantastisk grafik, sade jag det?

Nackdelen med spelet är de fasta kameravinklarna. Som den RPG-nörd jag är spenderade jag de första tio – femton minutrarna med att försöka justera kameravinkeln så att jag skulle se ordentligt. Det gick… så där. Jag var i och för sig redan irriterad på att ha förlorat 25 – 30 timmars ME2-speltid, så det kanske var därför jag var nära att ragequitta ett par gånger när jag dog. Och dog. Och dog. För att jag, som jag upplevde det, inte kunde styra över kameran själv. Jag skulle helt enkelt låtit bli kamerastickan, men den har de ju inte låst, ens när jag måste klättra på ett visst sätt, vilket jag fann högst irriterande.

En annan grej jag inte riktigt köpte är Monkeys resignation inför Trips manipulation av honom. Här har vi en tjej som har sprungit ifrån honom hela inledningen och han bara “okej, då får jag väl hjälpa dig då” utan att visa någon större irritation. Jag köper det inte. Men Trip är rar som få, så jag antar att det är därför. Eller så följer helt enkelt snällhet med stora muskler. Monkey kanske är som Bamse. Stark och snäll?

Enslaved är lite knepigt. Det kan inte riktigt bestämma sig för om det vill vara ett plattformsspel eller ett fightingspel, och ibland blir det lite av båda. Jag skall spela vidare, men enbart för att jag vill se var Trip och Monkey tar vägen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,