Mitt i natten – ibland – vaknar jag och tänker på rollspel i allmänhet och monster i synnerhet. Det är ett privilegium att vara en del av en hobby som kommer på grejer som ugglebjörnar. Det verkar vara standard i fantasy. När fantasin eller referenserna till J.R.R. Tolkien och Robert E. Howard tar slut är det dags att plocka fram mixern och köra två eller fler varelser i den för att bygga en ny. Häpp! Ugglebjörn! För att vara helt ärlig har den mentaliteten funnits hos människor i årtusenden. Se på egyptierna som inte bara stoppade djurhuvuden på sina gudar utan även knåpade ihop varelser som sfinxen. Sedan fortsatte det med pegaser, mantikoror, basilisker och jag vet inte allt. Vill man få ett utmärkt exempel på människans fantasi är det bara att läsa valfritt illuminerat manuskript från medeltiden. Där trängs enfotingar med huvudfotingar och andra fantastiska varelser.

Nu råkar ugglebjörnar vara en favorit. De kombinerar ugglefejs med björnkroppar och blir därför en stor uggla med gosig björnkropp. Av någon anledning vill dock spelledaren för det mesta att jag skall känna mig hotad av denna varelsebrygd, inte säga “naaw” varje gång jag stöter på den. Tyvärr får spelledaren sällan som spelledaren vill, åtminstone när det gäller ugglebjörnar. “Naaw! Ugglebjörn!”

Ugglebjörnens ursprung är dock inte riktigt det jag har givit sken av. Av någon anledning är ugglebjörnen ett japanskt påfund. Eller snarare – enligt uppgift hittade Gary Gygax en gång en påse plastfigurer ifrån Kina i en leksaksbutik. Det var bland annat japanska kaijufigurer i påsen. En av dem var en ugglebjörn.

Ugglebjörnens främsta anfallsmetod är att kramas. En kramande ugglebjörn. “Naaw! Ugglebjörn!”

Vissa monster är helt enkelt inte särdeles monstruösa och ugglebjörnen är ett sådant. Tänk dig en pandaugglebjörn. “Naaw! Ugglebjörn!” Eller ännu hellre, en röd pandaugglebjörn! “Naaw! Ugglebjörn!”

Bilden är hämtad ifrån D&D Monsters