Den här posten är också en sådan där “det här borde jag ha skrivit för länge sedan men har inte tagit mig tiden att göra det”-post. Den baseras på Shira Chess artikel “How to play a Feminist” (PDF), som handlar om de inre motsättningarna inom olika feministrörelser och spel. Något som jag misstänker har gjort det svårt för feminister att ta sig an just den ack så behövande spelbranschen.

För feminister spelar inte spel. Feminister är allvarliga typer.

Chess förklarar det på ett bra sätt i sin artikel – som jag definitivt tycker är läsvärd och som mycket av den här bloggposten bygger på – med att spel anses vara en lättsinnig sysselsättning. Eftersom den kvinnliga frigörelsen jobbat sedan slutet på 1700-talet med att tvätta bort stämpeln på kvinnan som ointelligent och enbart kapabel till lättsinniga sysslor som att skvallra och ställa barnsliga frågor till sina överordnade (männen), har förkämpar för den kvinnliga frigörelsen, som exempelvis Mary Wollstonecraft och Simone de Beauvoir, fokuserat på att framställa kvinnor som seriösa, kapabla att fatta egna beslut och i allra högsta grad stå på egna ben. Men, menar Chess, det har skett på bekostnad av något som är mycket värdefullt i de mänskliga interaktionerna. Det har skett på bekostnad av leken och spelen.

Det här betyder naturligtvis inte att kvinnor inte kan leka eller spela, men leken och spelet sker i så fall på bekostnad av vår trovärdighet som seriösa och kunniga personer. Nu springer jag iväg lite ifrån Chess artikel och utvecklar en vidare teori på egen hand: i den manliga könsrollen ingår även lekfulla ideal. En man anses inte vara mindre intelligent för att han spelar. Möjligtvis följer på den lekfulla rollen att mannen är mindre ansvarstagande, men hans grundläggande intelligens ifrågasätts inte om han spelar. Det sociala stigmat för en spelande man är därför mindre kännbart än det sociala stigmat för en kvinna, som inte bara anses vara oansvarig, men även utsätts för en nedvärdering i intelligens och dessutom anses ha slösat bort sin tid på en värdelös sysselsättning. Det här är bara en teori, men jag tycker mig ha märkt tendenserna hos mina spelande vänner – av båda könen. Det dåliga samvetet över att ha spenderat ett par dagar framför World of Warcraft finns inte hos männen i samma grad som hos kvinnorna. Det var en tangent till vad jag egentligen ville förmedla.

Jag skall förtydliga det hela lite mer genom ett citat ifrån Chess artikel:

Masculinity […] have more authorized, more playful kinds of play, ruling the domains of sports and video games – what can be valled agonistic play. Masculine play often involve gatherings of men playing and watching sports, or playing and watching video games. Agonistic play – while competitive – comes from […] the camaraderie of competition. […] Masculinity, it seems, is permitted to define play.

Chess fortsätter med att definiera att kopplingen mellan kvinnlighet och lek/ spel ofta förekommer i shoppingsammanhang – framförallt på kosmetikavdelningarna och i samband med skönhetsprodukter. Det är så tätt sammanlänkat med konsumtion att konsumtion och shopping blivit en del av den kvinnliga könsrollen. Chess tar upp ett exempel där hon berättar att väninnor får dåligt samvete för att de inte tycker om att shoppa eftersom de är rädda att detta gör dem mindre kvinnliga. På samma sätt är män rädda att berätta att de faktiskt tycker om att shoppa, eftersom det gör dem mer feminina. Det finns alltså ett överväldigande antal stereotyper som hänger ihop med kvinnor och shopping och att shopping är ett utlopp för det kvinnliga lättsinnet. Det är “vad kvinnor tycker om att spela”.

Som jag skrev tidigare är lek och spel lättsinnigt, och eftersom feminister inte spelar spel och inte ägnar sig åt lättsinniga och lekfulla aktiviteter, så är det heller inte tillåtet att ägna sig åt den kvinnliga sysselsättningen shopping. Ett mer korrekt sätt att uttrycka sig på vore kanske att säga att feminister inte är lättsinniga – eller snarare att feminister inte tillåter sig att vara lättsinniga eftersom det, och med rätta, i sådana fall skulle förstöra den status de omsorgsfullt byggt åt sig själva.

Kvinnornas lek är också ofta inpassad inom de scheman och de sammanhang som omger henne, i och med att hon (ofta) har en familj att ta hand om, och att den tid hon har att spendera på något så slösaktigt som lek/ spel ofta får falla till föga för övriga familjens krav, eller vara sysselsättningar som är lätta att avbryta och kortvariga tidsmässigt. (Känns diskussionen runt kvinnor som spelar casualspel igen?)

Men lek/ spel är ett nödvändigt element i den mänskliga utvecklingen, och att förneka sig själv lek/ spel är att förneka sig ett grundläggande mänskligt verktyg, en absolut vital del av vad det innebär att vara människa. Chess citerar Huizinga, denna vördade auktoritet på lek/ spel för att verkligen driva hem hur viktig leken/ spelet är, och jag håller med henne i sin bedömning. Och Huizinga också, förstås.

Chess använder Salens och Zimmermans definition av spel från boken Rules of Play – free movement within a more rigid structure – som utgångspunkt i de diskussioner hon för. Den viktigaste poängen Chess framhåller är den här:

It seems only fair to ask how something as serious as feminism—or any activist cause, for that matter—can be benefited by more playfulness. After all, wouldn’t play and frivolity potentially only play down the seriousness of a cause? But play has power that exceeds its own boundaries—it is “free movement within a more rigid structure”—and if we were to consider the hegemonies and patriarchies of Western culture, it would seem that the definition of play that I have chosen (the notion of getting to move about freely) is precisely what feminist activists hope to gain. In essence, play spaces can become staging areas for feminist activism.

Att tillämpa den “magiska cirkeln” på vardagen kan i allra högsta grad vara en lämplig form av aktivism, och ett verktyg att skapa ett annat perspektiv på världen. Genom att kliva in i den magiska cirkeln kan vi gemensamt anamma regler som inte gäller verkligheten. Vi kan leka med den verklighet som finns, och acceptera eller åsidosätta den. Lek och spel är en väg in i en alternativ verklighet där vi som deltar kan få en större förståelse för vår omvärld.*

Chess går vidare genom att säga att:

Through play, feminist activism can find a new kind of power. The ambivalence of feminisms towards play has ultimately limited feminist causes. The seriousness and non-playful activist approaches have long given fodder to conservative pundits. Playful activism can begin to combat this image, and prove media depictions of stringent and frigid feminisms wrong. Play is power.

(Något som F!s Gudrun Schyman insåg när hon deltog i Let’s Dance. Kritikerna var många. Skall verkligen en seriös politiker ha kul? Blir hon inte mindre trovärdig då?)

Chess avslutar med att konstatera att det i lekfullheten inte nödvändigtvis ingår avfärdande, och att lättsinne inte nödvändigtvis innebär okunnighet. Att omfamna lekfullhet och lättsinne är istället ett sätt att gå vidare, att utvecklas som människor. Inom feminismen – menar Chess – kan lek/ spela två olika och viktiga roller. Dels genom att vi anammar spel som en form av aktivism och förespråkande. Lek och spel kan också fungera som en enande kraft. Avslutande meningar i artikeln är så kärnfulla att jag citerar dem rakt av: Spel är enande, kraftfullt och starkt, och även om det är lättsinnigt kan spel ha ett syfte. Because the playful can be political, too.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om spelkultur, spel, feminism, kvinnosyn

_____________________
* Eftersom jag själv råkat ut för ett par sådana här spelupplevelser som faktiskt, utan att överdriva, har förändrat mitt liv på många olika sätt, så är jag en stark förespråkare av lek och spel som ett verktyg för utveckling. Det skall vara spännande, så klart, engagerande och underhållande. Men att något är spännande och engagerande gör det inte nödvändigtvis lättsinnigt. Kunskapen om att det är en lek eller ett spel fungerar dock som en skyddsbarriär mellan mig och min upplevelse. Jag måste inte acceptera den om det är för jobbigt eller gör för ont.