Hon skrev färdigt de anteckningar hon kunde. Högerarmen var obrukbar, så hon fick använda vänster, sedan inneslöt hon både anteckningar och nödfyr i ett hermetiskt förseglat plastskal, körde den sista filtrerade luften genom skalet och gick bort till Gustaf.
Han låg stilla på sin bädd. Det ryckte i de infekterade benen, men hans överkropp var fortfarande okej.

”Hej Gustaf” sade Martina och satte sig vid hans sida. ”Är du redo? Jag har förberett allt. Om de hittar oss… Vi kanske gjorde något bra i alla fall.” Gustaf tittade på henne, ögonen simmiga av all smärtstillande medicin. ”Om vi skall dö”, hans röst bröts och tårar rann ner för hans ansikte ”om vi skall dö kan vi i alla fall göra det utan masker?” Martina nickade. Hon tog av Gustaf dräkten, lät honom ta ett par andetag i den fria luften och stack nålen i hans hals. Sömnmedlet tog bara några minuter att verka, men infektionen spred sig snabbt utan filter. Ett andra nålstick gjorde slut på Gustafs plågor för gott.

Med tårarna rinnande gjorde Martina iordning en kemisk cocktail åt sig själv, och stack nålen i sin arm, sedan kröp även hon ur skyddsdräkten.