Sent omsider, och som en distraktion ifrån den värsta huvudvärk jag haft på senare tid, har jag nu spelat klart Kingdoms of Amalur. Nu tänkte jag skriva vad jag tycker om det.

Det jag finner mest intressant med Kingdoms of Amalur är att det är så förbannat stort. Sidouppdrag och uppgifter och faktioner blir sammanlagt många, många timmar. Det är oändligt och ändå är huvuduppdragen rätt så torftiga. Alltså torftiga som i korta och ganska enkla att genomföra. Spelet är istället proppfullt med små sidouppdrag, points-of-interest, lorestones, skattkistor, blommor och skattgömmor. Big Huge Games skämtar inte. Det är ett big huge game.

Det börjar lite oväntat med att spelarpersonen dör. Det kan tyckas vara en liten misslyckad början, men det visar sig vara introduktionen till en för-att-vara-ett-spel-intressant story. Det märks för övrigt att det är R.A. Salvatore som har varit med och petat i den*. Spelarpersonen är ett offer för kristallkriget, ett krig mellan Tuatha Deon, alfar och människor. Tuatha Deon leds av Lord Gadflow**, en korrumperad Fae som tagit makten över Vinterhovet och lyckats förvrida balansen mellan sommar och vinter. På det stora hela är storyn en rätt klichéartad sådan men med undantag för att övervägande delen av hjältarna är män och att övervägande delen av skurkarna är kvinnor så tycker jag ändå att Amalur lyckas undvika de värsta fällorna. Att bygga en story runt Fae och Sidhe-folkt, och nu talar jag inte om området i Amalur, är relativt nytt inom fantasygenren, i alla fall när det handlar om datorspel. Annat är det så klart med rollspel där Castle Falkenstein, Changeling m.fl. redan använt sig av Sommar- och Vinterhoven, ljusa och mörka fae.

Ur ett rent uppdrags- och pacingmässigt perspektiv är Amalur riktigt, riktigt bra. Det vet när det skall sakta ner och när det skall snabba på takten. För mig är det enormt viktigt eftersom vissa spel får mig att känna mig stressad och andra tråkar ut mig. För mig funkar Amalur perfekt.

Jag valde som min inledande spelarperson en Ljosalfar (ljusalf) och specialiserar mig på Sorcery och Finesse. Jag älskar att vara casters och rogues av olika slag, så det här är en perfekt kombo för mig. Och om jag är missnöjd kan jag alltid gå till en Fateweaver för att specca om, men det kostar en hel del (som sig bör). Kort sagt kickar jag butt både i sneaky närstrid och lite på håll. Det är dock lite knepigt för mig när jag hamnar mitt i en hög fiender som attackerar på en gång.

Lyckligtvs finns det en rad kombinationer jag kan köra och jag har också konstaterat att om jag har rätt uppsättning vapen och sköldar med mig att byta mellan så går det hela mycket lättare. Men det betyder också att jag måste släpa på en mängd prylar i mitt begränsade inventarie.

Jag kan också (och måste) skaffa mig en rad extrafärdigheter, passiva skills och craftingskills som påverkar hur bra jag gör ifrån mig med smide, alkemi, låsdyrkande och så vidare. Jag gillar att det går att dyrka lås och skingra magi på de kistor som finns utspridda lite överallt i Amalur utan att behöva särskilt mycket i någondera färdighet. Det går att fixa ändå. Dyrka lås visar sig vara enkelt medan skingra magi – not so much. Alla färdigheter ger en viss fördel, som sig bör, men jag är lite tveksam till hur det hela är balanserat. Det kanske krävs fler genomspelningar för att få det att bli helt förståeligt.

Det finns en lång rad issues med gränssnittet. Det är inte där den största omsorgen har lagts i spelet. Det är omständigt, har många konstiga omvägar för sig och kartan med Fast Travel fungerar så där om jag har en aktiv quest uppe, eftersom questen täcker platsen dit jag vill snabbfärdas. Allt är lite baklänges ibland om jag skall vara helt ärlig. Dock gillar jag setupen för primära och sekundära vapen. Pausmenyn och inventariet är däremot klumpigt genomfört men det är tack gode gud inget som hindrar spelet i sig.

Det är bara att inse att Kingdoms of Amalur: The Reckoning går att spela precis hur länge som helst. Det är ett Gig Huge Game som på något underligt sätt ger mig starka vibbar av Dragon Age: Origins och Dragon Age II. Inte så konstigt när jag tänker efter. Mycket av den grundläggande mekaniken är densamma och känslan av att slåss som rogue i Amalur är inte långt ifrån känslan i Dragon Age II. Det hjälper till att jag känner igen röster och namn. Framförallt Greg Ellis är en återkommande röstskådis och Simon Templeman som gjorde Teyrn Loghain (DA:O) och Gavin Archer (ME2, ME3).

Kingdoms of Amalur står dock bra på egna ben. Det är ett ytligt rollspel med nästan obefintligt känslomässigt djup, men det är ändå beroendeframkallande och jag gillar att jag själv kan välja vad jag vill göra med min spelarperson. Amalur är mer spel och mindre berättelse, men det känns ändå helt okej.

Tre boggans av fem möjliga.

_______________________
* Som i “det är många onda kvinnor som känner sig bedragna i det här spelet och är onda och manipulativa på grund av det”.
** Nja. SPOILER: Det visar sig så klart att Gadflow är i klorna på – gissa? – en ond varelse av honkön. SÅ jävla förutsägbart.