Det hela började, som det så ofta gör, med en diskussion på sociala medier. ESA har tagit fram siffor på spelardemografin i USA under 2014. I den undersökningen står det bland annat att 44% av alla de som spelar spel i USA är kvinnor.

“Smutt!” hade man kunnat tänka. “44% kvinnor! We’re catching up!” Men ack nej, eftersom diskussionen oundvikligen smet in på ämnet “men vilka spel är det tjejer spelar då?”. Den diskussionen följdes snart av att det så klart inte hade någon betydelse vilka spel tjejer spelar, förutom att det faktiskt HAR betydelse vilka spel tjejer spelar eftersom de stora trippel-A företagen så klart har rätt i att inte rikta sig till tjejer för tjejer spelar ju bara sociala och causal spel och där finns det ju inga pengar att hämta *hostcandycrushsagahost*. Problematiken med diskussionen är dels att det finns en förutfattad mening om att tjejer inte spelar “riktiga” spel, dels att spel som tjejer spelar inte är lönsamma och dels att diskussionen ens kommer upp.

Inget fel på detta men datan visar inte att fler kvinnor tar till sig “gamer kulturen” eller spelar mer AAA spel, snarare så kan man se två väldigt olika branscher som har olika målgrupper. Jag tycker att ser man alla spel på samma sätt så missar man viktiga skillnader.

Det som egentligen sägs här är samma sak som alltid har sagts i samband med kvinnor och spel och alltid kommer att fortsätta sägas om kulturen inte tas i hampan och faktiskt förändras. Vi har en olycklig uppdelning inom spelkulturen som sätter trippel-A spel som de tyngsta och mest statusbemängda spelen, medan tillgängliga spel som inte kräver riktigt lika mycket av sin publik i form av förkunskaper¹, så kallade casual eller sociala spel, konsekvent hamnar i botten på statusstegen.

För mig har det aldrig framstått så tydligt som när jag har varit på GDC eller ännu hellre på vårt mycket mindre och mer provinsiella Nordic Game, där titeln och företagsnamnet i princip sätter agendan för vem du bedöms värdig att prata med. Jag har åkt ett par gånger med olika företag och olika titlar. Varje gång spelar lirarna samma spel. Kolla på namnbrickan, avgör om du är värd att prata med. Som representant för ett litet företag var mitt värde avsevärt lägre än om jag åkte för en trippel-A studio. Samma fördomar förekommer hos spelutvecklare. Jag har fört åtskilliga samtal med spelutvecklare som anser att mobilspel inte är lika intressanta som trippel-A spel, trots att de själva inte arbetat med den typen av uppdrag. Jag har i princip jobbat med allt från SMS-spel till stora, svulstiga produktioner, och som designer har jag aldrig blivit mer utmanad att bygga något intressant än på de plattformar som verkligen begränsar mina möjligheter. Nu är det knappast så mobilspel ser ut nuförtiden, eftersom plattor och telefoner är långt mer avancerade än de 90×40 pixlar jag hade att röra mig med. Min poäng är dock att i och med det tydliga statustänket finns det också ett underliggande förakt mot de spel som har flest kvinnliga spelare².

Detta brukar ofta sopas under mattan med invändningen “men JAG har ju inte värderat spel på det viset, det är ju bara det att trippel-A genererar mer pengar än mobilspel” och yadda, yadda, yadda. Candy Crush Saga har spelat in miljoner åt sin skapare King, och fortsätter att spela in miljoner, medan ett trippel-A spel har en högst begränsad livslängd, såvida det inte är ett MMO. Men så länge det finns ett GTA V väntandes i kulisserna är det det som gäller. Mobilspelen är fortfarande inte lika mycket värda, trippel-A kulturen är den kultur som gäller för “riktiga gamers” och den här diskussionen börjar bli både långdragen och tråkig. Att trippel-A kulturen är utformad för att hålla kvinnor utanför, att innehållet i trippel-A spel med jämna mellanrum är sexistiskt är heller inte särskilt inbjudande för de som faktiskt vill spela. Diskussioner som den här spär på ytterligare att kvinnor är inte välkomna, håll er borta så att vi kan gotta oss i våra högstatusspel med inlärningströskel och sexism, och fortsätta inbilla oss att det inte finns ett problem inom spelkulturen.

Jag trodde i min enfald att när statistiken visade fler kvinnor som spelade, så skulle även industrin förstå att det finns en blue sky market här, att kvinnor och andra marginaliserade grupper är värda att satsa på som publik. När diskussionerna går på det här viset, till och med i en grupp avsedd specifikt för spelbranschen, börjar mitt hopp om att kvinnor faktiskt skall bjudas in till kulturen – nu när de betalar för den – att minska.

Jag citerar en helt annan grej. En artikel om att bli kränkt från Cracked.

When one comedian makes a joke about women as sex objects, it doesn’t matter. When every comedian, and every movie, and every video game treats women as sex-prizes to be earned by strong, assertive men, then it contributes to a culture that doesn’t value women as human beings. A culture where police officers don’t believe female rape victims when their stories don’t match what they’ve seen in movies and on TV. Then you have to call out the one comedian, because he or she is part of something far bigger and more evil than themselves.

It’s the same with racism. No one calls out racist comedy because no one’s allowed to make fun of black people — they call it out because black men are killed by police at comically higher rates than white men, and studies have shown that we instinctively believe that black people are violent, emotionless killing machines. That’s fucking weird, and pop culture seems like it might be part of the problem.

People don’t want these issues to be real. They want them to be about feelings, because feelings are personal and can be given brief attention and then permanently dismissed. But the truth is that this isn’t about feelings, and it isn’t about thicker skin, because no one’s skin is thick enough to stop a bullet.

Kvinnor spelar inte spel. Kulan ligger i loppet. Spel som kvinnor spelar är inte lönsamma. Hanen är spänd. Spel som kvinnor spelar är inte riktiga spel. Kulan är avfyrad och får ännu en person som kanske velat spela att sluta engagera sig.

Det är inte den grova sexismen eller rasismen som får kvinnor och andra marginaliserade grupper att avstå. Det är det konstanta nötandet som dödar oss.
__________________________
¹ Det är stor skillnad på inlärningskurvan när det gäller ett iOS spel och ett konsollspel. På ett konsollspel måste du förstå hur en handkontroll används, för att inte nämna att du måste ha en konsoll. Det tekniska försprånget som många män har när det gäller den här typen av prylar spelar också in i vem det är som spelar på vad. Att låtsas som att det inte har betydelse för vem som spelar vad är okunnigt. Att män dessutom är de som står för inköp av tekniska prylar till hemmet gör så klart också sitt. Det finns en hel kultur runt teknik som tyvärr även den hindrar kvinnor som är intresserade av att spela.
² Den här trenden är tydlig inom rollspel också. Även om det inte får sägas högt. Storytellersystemen gjorde spelen tillgängliga för en bredare publik och hade en lägre inlärningströskel. Som konventsarrangör under 10 års tid var det ganska lätt att se trender. Tjejer anmälde sig i högre grad till Storyteller-drivna äventyr, och vips förlorade spel som Vampire i status, kallades lite nedlåtande för finsk friform och det fnissades åt dem.