Åh Liara, du krossar mitt hjärta…

Liara har äntligen fått sitt DLC, Lair of the Shadow Broker, och det är ett DLC som heter duga. Jag har fortfarande inte utforskat det till fullo, men jag har spelat huvudstory, som inte helt oväntat går ut på att jaga Shadow Broker. Häpp.

Jag måste säga att Mass Effect blir bättre och bättre på de interpersonella relationerna. Med det menar jag att det blir mer och mer tydligt att det finns en relation mellan Shepard och Liara, exempelvis, och att de båda växer som personer i det här tillägget.

Rent spelmässigt är Shadow Broker inte mycket att hänga i julgranen ur en innovativ synvinkel dock. Det är same old same old, bossfight, mellanstrider och ännu en bossfight. Sådant man kan vänta sig, helt enkelt. Lite kul är en biljakt – eller kanske snarare svävarjakt, och att springa på en farkost där det åskar och har sig. Om inte annat är det här ett tillskott av XP som kan visa sig användbara.

Animationer, snack och allt det där limmet som jag uppskattar med Mass Effect finns här. Det kanske beror på att jag återknyter till Liara, men relationen jag upplever med henne känns så oerhört mer stabil än resten av gänget i ME2. Liara har förändrats av Shepards död och återuppståndelse. Hon har gått vidare, men lever ändå på något sätt kvar i smärtan av att ha förlorat så mycket. Needless to say, I like it.

En av scenerna jag finner mest talande är den när Liara lämnat Shepard på Normandy, de har pratat och Shepard har berättat vad som egentligen rör sig i huvudet på henom. Shepard sitter på sängen. Liara går och kvar finns de där tunga orden – alla litar på Shepard. Alla litar på att Shepard kommer att klara sig och sin besättning helskinnade igenom alla bekymmer och allt motstånd. Hur ensamt det ändå måste vara. Hur tung bördan är. Och hur många av Shepards vänner som går under runt omkring. Priset för att rädda universum är kostsamt – för alla inblandade.

Spelmekaniskt – tja, det är Mass Effect 2, det är ett trevligt coversystem och det märks att leveldesignerna som sitter med ME2 i högre och högre utsträckning vet vad de egentligen pysslar med, men storymässigt – mamma mia! Animationerna sitter som smäckar, Liaras stora blå tårfyllda ögon får mig att smälta och trots det, mitt i all melodram, känns det ändå trovärdigt.

Resultat – jag börjar spela om ME1 eftersom jag vill testa vad som händer med en romans mellan Shepard och Liara.

Fyra och en halv asari av fem möjliga. Mums.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,