Leviathan är det första DLC:t till Mass Effect 3s singleplayerkampanj om man undantar Extended Cut som egentligen inte lade till så mycket i form av extra uppdrag till spelet.

Jag erkänner rakt av att jag är kluven inför Leviathan. På ett sätt är jag tokimpad av serien med uppdrag. På ett annat är jag… lite tveksam. Men jag kommer till det. På det stora hela är Leviathan en välkomponerad uppsättning missions som på ett bra sätt kompletterar de redan existerande uppdrag som finns. Jag satte igång Leviathan när jag hade klarat av Tuchanka och Citadellet, mest för att jag ville kunna ta med mig Kaidan på Leviathananknutna uppdrag.

Vad kan jag säga? Jag är en BioWarejunkie på grund av Carth och Kaidan. Och Alistair. Och Anders. Och kanske lite på grund av Fenris också. Men det var inte det jag skulle prata om.

Det är tre större uppdrag i Leviathan DLC:t, sammanlagt tar det kanske några timmar att spela det. För den som vill ha mer av allt är det en bra investering. Jag har för mig att det inte var ett allt för dyrt DLC, men i vanlig ordning när det gäller Mass Effect eller Dragon Age så tittade jag inte ens på priset, jag betalade bara glatt för att kunna spela än lite mer. Många av uppdragen är av samma typ som förekommer senare i spelet, dvs det matar på med fiender tills jag själv sätter stopp genom att trycka på en knapp, hitta en pryttel eller kasta mig på en skyttel.

För mig var det värt pengarna, men för att jag skall kunna gå in lite mer på exakt vad jag menar med det så är det dags att utlysa en spoilervarning. Efter bilden börjar alla spoilers, så vill du inte veta vad som händer i Leviathan så är det läge att sluta läsa nu.

DLC:t börjar med att Hackett skickar ut Shepard på äventyr. Efter fadäsen med Amanda Kenson hade jag kanske trott att Shepard skulle vara lite tveksam till att ge sig i lag med forskare anknutna till Hackett, men så är icke fallet. I det här fallet är det en dr. Bryson som har hittat en varelse som har dödat Reapers sedan tidigare. Jag var i vilket fall som helst lite tveksam, och det visade sig att mina farhågor var korrekta. Det dröjer inte många minuter innan dr. Bryson är död, mördar av sin egen assistent, som tillika är indoktrinerad. En febril jakt på ledtrådar tar vid och jag springer runt i doktorns labb, trycker på knappar och får lite kvalitetstid med EDI. För dem som tycker om EDI är det här ett alldeles utmärkt DLC. Varje gång jag befinner mig i doktorns labb på Citadellet är EDI med. När ledtrådsletandet är överstökat har jag hittat en forskningsassistent till Bryson som heter Garneau – den enda kopplingen jag har till Leviathan.

Sagt och gjort, jag får ge mig ut och scanna tre tänkbara system efter den gode Garneau, och efter mycket letande hittar jag så den asteroid där han befinner sig. På vägen dit hittar jag också många credits, war assets och annat smått och gott som ligger och skräpar på olika planeter. Det märks att BioWare har lagt till material även på det området, vilket så klart gör det lättare att rampa upp inför slutstriden. Jag gillar det, men det kanske beror på att jag är perfektionist.

Hur som haver så råkar det sig så illa att jag först gör Ardat-Yakshi-klostret och det skrämmer oundvikligen alltid skiten ur mig, trots att jag har en bra strategi och har spelat det… tio gånger nu, om jag inte minns helt fel. Det är med andra ord med en något förhöjd adrenalinnivå som jag åker och letar efter Garneau, och det visar sig vara bland det mest creepy jag någonsin har spelat. Först och främst dyker det upp en hög Banshees som försöker hindra Shepard att ta sig in i anläggningen vilket är läskigt nog, men sedan måste jag leta igenom en gruvanläggning med pod people! Att Shepard inte bara springer därifrån är för mig en gåta. Det är läskigt värre med alla konversationer som tystnar och alla påpekanden om att jag nog borde ge mig därifrån.

Det är det här jag gillar med Mass Effect 3. Stämningen fungerar så oerhört bra. Det är som att gå igenom Tuchankas ruiner i mörkret igen, eller varför inte, knata runt i ett mörklagt kloster och lyssna på skriken från varelser som plågat ylar ut sin själsliga pina. Det är inte riktigt lika läskigt på asteroiden, men nästan. Garneau visar sig dessutom vara indoktrinerad och beter sig lämpligt übercreepy, och jag tänker hela tiden “spring Shepard! Spring!”, men eftersom Shepard är långt modigare än jag är så gör hon så klart inte det.

Tyvärr visar sig asterioden och jakten på Garneau bli ett totalt misslyckande. Jag hittar vare sig Leviathan eller Garneau, däremot får jag bekräftat att artefakterna som är spridda lite här och där faktiskt äger förmågan att indoktrinera. Nästa drag blir att tillbringa ytterligare lite tid i Brysons labb på Citadellet. Emellan Leviathan-uppdragen lägger jag in lite övriga smågrejer som till exempel Cerberus Scientists, mest för att dra ut på nöjet av det nya innehållet lite. Det är faktiskt värt att spela om spelet bara för att få dessa ynkliga droppar med innehåll. Det blir fräscht igen.

Nästa uppdrag påminner mycket om Eden Prime i sitt upplägg, fast det är lite mer hektiskt. Shepard och EDI kommer efter lite dividerande i Brysons labb fram till att det är dags att hitta dr. Brysons dotter Ann. Ann Bryson befinner sig på en forskningsstation och mycket av besväret att ta sig till henne består i någon slags blandning mellan att klättra på husenheter (Eden Prime) och undvika att saker går sönder (MSV Estevanico ifrån Mass Effect 2). Det jag ogillar med det här uppdraget är att allt dundrande, alla fallande delar, rumble och brak gör att jag blir desorienterad och nästan dör ett flertal gånger. Inte för att jag inte kan spela utan för att jag tappar orienteringen och helt plötsligt står vänd åt fel håll. Just den här biten av Leviathan är lite för flåsig för en person som jag, som gillar att campa mot mina fiender. Istället blir det överanvändande av Scorpion-pistolen och grejer som exploderar åt höger och vänster. Lyckligtvis är Kaidan och Garrus lite mer fokuserade än vad jag är, så vi tar oss igenom äventyren utan allt för många blessyrer. Det är dock ett av de buggigaste områdena i det nya DLC:t. Jag fastnar tre gånger på en stege, samma stege, och får ladda om.

Efter många om, men, ravagers och brutes hittar jag dock Ann Bryson och det visar sig att hon också är indoktrinerad till viss del. Jag lyckas dock rädda henne ifrån Reaperarmén trots min desorientering och fienderna som aldrig tar slut.

Under skyttelfärden tillbaka till Normandy måste jag berätta för Ann Bryson att hennes far är död, skjuten av sin assistent. Det är inget roligt besked att ge, och återigen är det här något jag gillar oerhört med BioWares spel. Känslor! Spelarpersonerna har KÄNSLOR!

Nåväl. Väl tillbaka blir det att återigen leta efter ledtrådar i Brysons labb för att hitta vägen till Leviathan. James Vega finns med i labbet och jag rekommenderar verkligen att inte gå miste om att prata med honom. Om inte annat för att jag fick ett skrikande Huskhuvud efter att ha pratat tillräckligt mycket med honom.

För att nå Leviathan går Ann Bryson med att låta sig indoktrineras av Leviathan-artefakten och Vega är med för att hålla fast henne, helt enkelt. Genom indoktrineringen hittar EDI Leviathans sannolika viloplats och Shepard ger sig återigen ut i rymden för att scanna planeter.

Den sista delen av DLC:t är den maffigaste och den mest skrämmande, samtidigt som den är så oerhört hektisk. Efter att ha scannat alla planeter jag kan så hittar jag Leviathans troliga viloplats. Tillsammans med Liara och Kaidan beger jag mig ner på en planet med ett massivt hav. På vägen ner blir skytteln träffad av en energipuls och kraschlandar på ett annat kraschlandat skepp. Det visar sig att det är Leviathan som har satt skytteln ur spel och det blir en kamp mot tiden och reapers för att få skytteln att fungera igen. Det varar inte så länge. När Cortez äntligen kan lyfta kraschar skytteln igen av en liknande puls och i samråd med Shepard kommer Cortez fram till att det enda sättet att deaktivera pulserna är att bege sig ner på botten av havet och ha ett allvarligt samtal med Leviathan. Men skytteln är trasig, så det får bli att hoppa ner i vattnet med en Triton-mech istället. Det drar återigen ihop sig till hektisk strid och jag önskar verkligen att jag var Vanguard och inte Sentinel när alla Brutes börjar plöja mina teammmedlemmar. Lyckligtvis är jag bra på att sprinta så jag lyckas genom att kuta som en idiot lösa pusslet som krävs för att komma åt Triton-mechen.

Sent omsider – striden varar kanske i tio minuter och det är lång tid för högintensivt spelande – så får jag min belöning. Kaidan pratar allvar med Shepard och berättar för henne att hon är dum i huvudet som kastar sig ner i okänt djup enbart iklädd en mech och jag är böjd att hålla med honom. Vaffan liksom. Men Shepard bryr sig inte om mina protester nu heller, utan kastar sig glatt ner i djupen. Jag är livrädd för när sprickorna skall börja krypa över glaset. Det gör de aldrig, men nu kommer vi till avsnittet där jag känner mig lätt tveksam. Nere på havsbotten har Shepard nämligen en lång konversation med Leviathan som egentligen inte ger så mycket, förutom en ny kraft och lite war assets. Jag förstår så klart att det inte går att paja spelet med ett DLC, men jag hade velat ha lite mer oomph. Kom igen! Jag har hoppat ner i havet för det här!

Oavsett vilket anser jag att DLC:t är värt pengarna. Jag tycker att level designen passar sig bättre för närstrids- eller snabba klasser snarare än min spelstil som är mer vänta – skjut – ladda om – vänta – skjut. Uppdragen i Leviathan är snabba, plågsamt desorienterande och fullkomligen fullpepprade med fiender. Jag får ingen eller mycket lite tid att tänka innan husksen överväldigar mig, och jag hade inte haft något emot att få lite lugnare strider då och då, inte bara högintensivt eller leta ledtrådar.

För mig var Leviathan värt varenda krona av den enkla anledningen att jag får mer dialog med Garrus och Kaidan. Jag hade dock inte haft något emot lite mer variation i spelsätten. Kanske lite mer Lesuss och lite mindre London.

Fyra Kaidan av fem möjliga.