Recensionen publicerades ursprungligen i speltidningen Fenix nr 4, 2010.

Nostalgidimman hänger tjock när jag plockar upp Lone Wolf Multiplayer Game Book. Du läste rätt. Numera finns Ensamma Vargen som rollspel, och sicket rollspel det är! Jag önskar innerligt att den här boken hade kommit ut på svenska, för det är ett enkelt, slimmat och bra nybörjarrollspel som verkligen känner sin publik.

För dig som har läst de gamla soloäventyrsböckerna Lone Wolf så bjuder spelet inte på några enorma överraskningar. Du spelar en Kai Lord i Kai Orden och ditt uppdrag är att skydda Sommerlund från dess fiender. Premissen är enkel, tydlig och hjälper till att skapa en hel del motivation. Varför skall rollpersonen ut och slåss mot vilka det nu än månde vara? Tja, Kai-munkarna har skickat ut dig på uppdraget och du är så god att lyda. Lite trivialt men väldigt effektivt.

Det finns ett kort kapitel som beskriver lite om spelvärlden, och även om det är begränsat med information så räcker det ändå för att starta upp en kampanj, och spelledare har åtminstone lite att jobba med. Jag kan tycka att det är här Lone Wolf har sina största brister. I övriga kapitel får jag reda på det jag behöver. Spelvärldskapitlet däremot är lite för kort, lite för skissartat.

Till och med rollpersonsbyggandet är klassiskt Ensamma Vargen. Du får välja fem egenskaper som du lärt dig under din lärlingstid i klostret, du får även en kort utrustningslista där du kan välja lite material och där vissa prylar ingår automatiskt. Jag måste också säga att ryggsäckskonceptet är briljant. Vissa prylar måste du ha ryggsäck för att kunna konka omkring på. varje ryggsäckspryl tar upp ett visst utrymme och om du överskrider det, tja, då måste du packa om. Det känns både old school och datorspelsinventarie på samma gång, och det löser problemet med nybörjarspelare som har en brandbil eller motsvarande i ryggsäcken.

Reglerna är enkla men eleganta och framförallt fungerar de utan allt för stora problem. De är väldigt inriktade på att vara bra på framförallt en sak – att ge rollpersonen möjligheter att lösa klassiska rollspelsproblem som att färdas, att slåss mot fiender och att undvika diverse fällor. Ledordet i sammanhanget är fokus. Regelskribenterna har haft ett tydligt mål med spelet och hur det skall spelas och det lyser igenom i varenda kapitel.

Lone Wolf är ett kort rollspel, men det är ingen nackdel i sammanhanget, snarare tvärtom. Det är ett perfekt rollspel för den som aldrig spelat tidigare, för det håller spelaren och spelledaren i handen hela vägen igenom. Det finns ett nybörjaräventyr som är klockrent nybörjaranpassat och systemet är tillräckligt avancerat för att låta spelarna växa med det i några år, bygga ut det på egen hand och göra egna regler och äventyr.

En fördel för oss Ensamma Vargen-entusiaster är att det är superlätt att anpassa en soloäventyrsbok till fler än en spelare eftersom reglerna är nästan identiska med de gamla soloäventyrens.

Layouten är även den klassiskt Ensamma Vargen vilket innebär att den lämnar lite i övrigt att önska, men det går att läsa och det är till skillnad från många andra rollspelsböcker en lättläst produkt. Bilderna är även de klassiskt Ensamma Vargen, men av relativt hög kvalitet, och det lättar upp läsandet. Omslaget känns lite trist och färglöst, men loggan är stark.

Lone Wolf riktar sig främst till nybörjare och kanske också gamla entusiaster. Det är inget omfattande rollspel, det går inte att modda i någon större utsträckning och det tillåter inte så mycket svängrum, men för en spelare som i första hand är intresserad av att spela en Kai Lord, och att uppleva Sommerlund ur det perspektivet så är det fullt tillräckligt. Som nybörjarrollspel tror jag att det är oslagbart. Det innehåller alla de där ingredienserna som jag själv minns från mina första stapplande steg som rollspelare. Kortfattat, lättfattligt, tydligt upplägg och med fokus på att komma igång med spel så fort som möjligt. Avancerade spelare kommer förmodligen inte att få ut lika mycket av spelet, förutsatt att man inte letar efter ett enkelt rollspel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, fenix, recension, Lone Wolf, Mongoose, spel