Den här bloggposten innehåller potentiella spoilers för Man of Steel. Låt bli att läsa om du inte vill bli spoilad helt enkelt.

För ett par dagar sedan såg jag Man of Steel, rebooten på stålmannen, denna ultimata amerikanska superhjälte som egentligen är ganska ointressant för mig. Men Christopher Nolan har varit involverad i manuset och dit Christopher Nolan går, dit följer jag.

Jag har faktiskt en lista på prylar jag tänkte ta upp i texten.

• Homoerotiken
• Stålmannens bristande mänsklighet
• Zack Snyders kärlek till effekter
• Guldkornen
• Zack Snyders pseudofeminism
• Nature vs Nurture
• Skådespelarinsatserna

Jag vet inte riktigt i vilken ordning de här kommer att hamna i, men jag börjar med punkt ett. Homoerotiken.

I en scen i filmen ser vi hur kameran långsamt panorerar över stålmannens muskelbemängda och mejslade torso på ett nästan pornografiskt manér. Zack Snyder använder sig av male gaze för att se på en annan man. Det är uppenbart att vi som publik skall titta på och uppskatta stålmannens kropp.* För de som sett 300 är Snyders förkärlek för muskler och vältränade manskroppar knappast en nyhet, men den här scenen är nästan den enda långsamma kamerapanoreringen i hela filmen.

Lyckligtvis för stålmannen använder Snyder stora delar av resterande film för att etablera stålmannens mänsklighet, vilket leder mig in på nästa punkt. Det faktum att stålmannen är ganska ointressant som hjälte.

Vid något tillfälle i filmen säger Jor-El till sin fru att hans son kommer att vara som en gud för människorna. Detta i sin tur är en respons på hennes oro över hur deras son kommer att mottas av människorna.

Här anar jag Nolans inflytande. Om det är något han är bra på så är det att utveckla personligheter.

Det finns ett par ögonblick i filmen när den lyser till och har lite att erbjuda. Clarks arbete på en fiskebåt, hans serverande på en pub, de ögonblick han tillbringar med sin adoptivfamilj. Det är en insikt i hans själ, varför han blir den han blir och hur hans familj påverkar honom. Tyvärr överskuggas de ögonblicken av Snyders effektsökeri och en minst sagt lam inledning där det enda som händer är att Russel Crowe får slåss lite och prylar exploderar till höger och vänster. Enligt uppgift tackade Ben Affleck nej till att regissera filmen eftersom han inte i första hand tog filmer baserat på effektbudget.

Snyder är duktig på snygga filmer, men det finns inte mycket substans under ytan, och den substans som finns är i vissa fall ganska unken och framförallt våldsförhärligande. Går det inte att lösa ett problem genom diskussion (vilket det så klart inte gör) så löses de med våld. Meningslöst, illa rimmande våld är ett normaliserat inslag i filmen. Städer förstörs och stålmannen – med sitt förmodat högt utvecklade sinne för moral och etik – borde enligt alla konstens regler rimligtvis ha försökt begränsa skadan på civilister och ta striden till en annan plats. Istället är han en av dem som med glädje (!?) slungar sina motståndare in i byggnader i en stort sett meningslös strid, för hans motståndare är lika oövervinneliga som honom själv.

Därför blir också stålmannens slutgiltiga “bevis” på hans mänsklighet märkligt haltande. Från storskalig förstörelse till tagandet av ett liv är det tydligen ett enormt kliv, men det övertygar inte överhuvudtaget.

Inte heller övertygar den försäkran vi får om att Lois Lane är en stark och driftig reporter. Vid åtskilliga tillfällen talas det om hennes självständighet och can do attityd, men när det kommer till kritan får vi aldrig se henne handla. Jo, vid ett tillfälle. Då är hon dock ledd av den starke patriarken som förutsåg Kryptons undergång, Jor-El.

På det stora hela verkar Lois Lane enbart existera som prop för stålmannen att rädda, något som vid eftertanke gäller även andra “goda” kvinnor i filmen, möjligtvis undantagen Kal-Els mor. Hon blir dock straffad för sin driftighet genom att sprängas med planeten Krypton.

Den enda kvinna som har något handlingsutrymme är general Zods onda second in command, men hon måste i all sin onda härlighet också befästa sin status som übermensch genom att själv berätta att hon saknar moral, en nästan skrattretande replik som på något sätt godkänner att stålmannen får slå henne på käften. Hon är ju ond!

Det enda försonande draget är att Snyder med sin film bekräftar att vi är en produkt av vår uppfostran och inte av vårt genetiska arv. Stålmannen kommer trots allt ifrån en kultur där alla föds in i sina roller, och även om han är den första naturligt födda personen på hundratals år är han fortfarande ett resultat av den kryptonska “rasbiologin”.

Man of Steel hade kunnat vara så mycket bättre om skådespelarna hade lyfts mer och effekterna tonats ner. Lawrence Fishburnes främsta uppgift verkar ha varit att se på himlen och se oroad ut, Russel Crowes att slåss och öppna dörrar. Diane Lane och Amy Adams tjänade mest som plot devices och Henry Cavills faktiskt utmärkta insats drunknade i kroppsdyrkan och effektsökeri.

Slutsatsen blir att Snyder förstör ett manus med potential genom att fokusera på yta istället för innehåll.
______________________
* När jag läste på IMDB om filmen fanns det en artikel som tog upp Cavills hårda träningsschema och nästan andlöst rapporterade om hans 3% kroppsfett. För min del gör det här mig oroad över den ökade objektifieringen av män. Inte undra på att unga män missbrukar kosttillskott om andelen kroppsfett är det viktigaste att rapportera om Cavills skådespelarinsats.