Jag måste först tacka @lionswhisper för de goda intentionerna. Jag fick en kod av BioWare till Xbox 360, men jag har inte kunnat utnyttja den eftersom jag spelar på PS3, så istället köpte jag DLC:t, men jag vill ändå påpeka att jag uppskattar tanken. Mycket. BioWarejunkie som jag är :).

Mark of the Assassin för med sig inte bara en rad uppdrag i ett helt nytt område i Kirkwall, eller kanske strax utanför Kirkwall, utan även en ny kompanjon, Tallis (som spelas av ingen mindre än Felicia Day). Det är ett uppdrag som till en början påminner mycket om Mass Effect 2s Kasumi. Det handlar också om att stjäla en grej ur ett välbevakat valv, det har lite festligheter i sig och det slutar som det brukar göra med en massa våld och död.

Premissen är som följer. Hawke har i egenskap av barn till Lady Amell blivit inbjuden till Duke Prospers årliga jakt. Duke Prosper har en juvel – the Heart of the Many – som Tallis vill stjäla, och Tallis ber därför Hawke om hjälp. Som vanligt så ställer Hawke upp och det blir upptakten på äventyret.

Cassandra Pentheghast och Varric Tethras inleder, men jag måste säga att för just det här DLC:t kändes inledningen lite väl tam. Det är alltid lika roligt att se Varric fightas med Cassandra, i och för sig. Det måste vara hans håriga bröstkorg.

Uppdraget i sig kickstartar med en trevlig exkursion ut i vildmarken. Det är ett helt nytt område som byggts för att jag tillsammans med Tallis och två valfria kompanjoner (i mitt fall har jag spelat med Aveline och Fenris och Fenris och Carver) skall kunna ge mig ut på wyvernjakt. Just den biten av uppdraget är småkul. Springa runt och leta efter grejer att locka wyvern med känns lagom seriöst. Det jag upplever som mest obalanserat i jaktsammanhanget är möjligheten att slåss mot en uppsättning Avvars och en Sky Horror (ser ut och beter sig ungefär som en Arcane Horror), där det är näst intill omöjligt att fly frostanfallen som horror-varelsen fläskar på med. Jag rekommenderar att låta bli om du som jag spelar uppdraget under Akt I.

Det finns lite nytt gameplay som jag personligen fann ganska oupphetsande. Utvecklarna har lagt in en “stealth”-session i Castle Haine där Hawke tillsammans med Tallis smyger runt vakterna och försöker ta sig in till hertigens valv, men smygandet är lite opålitligt. Ibland funkar det, ibland inte och det tar ett tag innan jag förstår hur det är tänkt att användas. Inte den bästa grejen att lägga tid och pengar på. Jag tror inte Mark of the Assassin hade blivit sämre av att inte ha stealth. Snarare tvärtom.

Hela slottsavsnittet avslutas med ett pussel som inte är helt lätt att lösa. För min del krävdes det papper och penna så att jag kunde hålla koll på vad jag gjorde. Inte nödvändigtvis en dålig aspekt, men samtidigt måste jag vara lite kritisk och säga att logiken finns där, men usability- och playabilityaspekten saknas.

Det finns en rad småuppdrag hela DLC:t igenom som även de är trevliga och småmysiga. Bland annat hittade jag lite kärlekspoesi åt Aveline och en Fog Warrior amulett åt Fenris. Alla kompanjoner verkar ha ett specialtillverkat uppdrag bara för dem. Sådant gillar jag.

Utöver stealth och det kniviga pusslet travar DLC:t på i tämligen förutsägbara banor. Det är bra pacing, måste jag säga. Det finns utrymme både för att hämta andan och för action. utöver wyvern introduceras också ghasts som är små irriterande varelser som kommer upp ur jorden. Lite knottvarning på dem.

Jag gick in i Mark of the Assassin med förhoppningen att Tallis skulle bli en fast medlem i min uppsättning kompanjoner. Det blev hon inte. Istället ägnade jag ett par timmar åt att försöka få en känsla för henne, började tycka om henne och blev sedan “sviken” av BioWare. Jag hade velat se henne som en fast kompanjon, men jag antar att det är mycket arbete bakom att integrera en ny personlighet i hela spelet och inte bara i ett begränsat område. Det är mycket som ingår. Loyalty quests, dialog, end game etc. Att jag är med på varför Tallis inte är en del av hela spelet gör mig dessvärre inte mindre besviken.

Från ett kompanjonsperspektiv och storyperspektiv är Mark of the Assassin som starkast. Även om det är kryddat med mycket humor (Felicia Days Tallis verkar vara ganska sorglös av sig) så finns det en mörkare underton, så som jag har kommit att förvänta mig av Dragon Age-serien. Det är här BioWare är starkast, och i det här DLC:t har kompanjonerna specifikt fått komma fram på ett bra sätt. Fenris har nog aldrig varit så pratsam, och Aveline är sitt vanliga (o)charmiga jag. Jag blir sugen på att höra mer av deras konversationer mellan varandra. Det finns ett par scener som är helt oslagbara, och jag älskar BioWare högt för att de har med dem. Spela alltså Mark of the Assassin om du gillar att få en djupare insikt i dina kompanjoners relationer med varandra, och i deras känsloliv.

Jag måste tyvärr säga att det här inte är mitt favorit-DLC, och det beror på ett par anledningar.

Den första är det respektlösa språket och föraktet som dryper om stereotypiserandet runt den Orlaisiska adeln. Rika människor är bortskämda och fåniga. Check. Det är okej att ge dem mat som har legat på golvet. Check. De är gnälliga och lata och vill ha allt serverat. Check. Det blir inte bättre av att de talar med en distinkt fransk dialekt, det blir snarare värre. Jag gillar inte den kompromisslösa bilden av hänsynslösa (franska) skurkar som också är bortskämda som små barn, och som jag som spelare dessutom skall skratta åt. Det gör jag inte. Jag är nämligen inte fem år gammal.

Det andra är det respektlösa språket och föraktet mot kvinnor i DLC:t. Vi har två (bortskämda – de är adel, så se ovan) kvinnor som Hawke blir varnad för att prata med. Vi har Dulci de Launcet (som mer eller mindre hånar Hawke – mycket passivaggressivt), som Hawke pratar med i akt III när hon jagar apostater, och vi har frivola tjänare som går på vad som helst. Nästan. Utöver det är språket riktigt obehagligt med jämna mellanrum. Det förekommer en hel del “bitch” i dialogen, särskilt den jag hör tjänarna uttala när jag smyger runt i Castle Haine. Jag gillar det inte. Det ger mig starka vibbar av skitsnack om kvinnor specifikt. Dåligt, vem det än var som skrev den dialogen.

Den tredje biten är lite kluven. Seneschal Bran pratar med en transperson ifrån “The Blooming Rose”, Serendipidy. Serendipidy ser ut som en kvinna men har en djup mansröst. Hen för sig oerhört väl och verkar i den konversationen vara helt tillfreds med att vara där med Bran. Bran själv verkar också vara helt okej med att visa upp sig med en transperson. Så långt allt väl, och till och med positivt. Det jag inte gillar är dels att Bran i spelet kan ses bli behandlad för sexuellt överförda sjukdomar av Anders. Det antyder att Bran fått den sjukdomen av någon på Blooming Rose. Det antyder (implicit) att den sjukdomen kommit från Serendipidy. Den andra delen jag inte gillar är att Hawke och Tallis blir så jävla illa till mods när de pratar med Bran och Serendipidy. Det är också oerhört tydligt att spelaren skall tycka att det är kul. Höhö. Bran ligger med transpersoner. Höhö. Det är aslöjligt. Höhö. Och äckligt. Höhö. Man kan få sexuellt överförda sjukdomar. Höhö. Någonstans där fastnar skrattet i halsen (ärligt talat fastnade det långt tidigare) och det blir bara smaklöst och nästan jobbigt, särskilt med tanke på BioWares värnande om homosexuella relationer i sina spelserier. Homosexualitet är med andra ord okej. Transexualitet och transpersoner är det inte.

Mark of the Assassin är till för fans som gillar Felicia Day och som vill dra ut på sin Dragon Age 2 upplevelse bara ett par (okej, jag spelade det två gånger och det tog mig sex timmar första gången, fem den andra) timmar till.

Tre ostar med smak av hopplöshet av fem möjliga.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,