Jag har blivit påmind på senare tid om att det är fler än jag som upplever att spelbranschen i Sverige inte är en jämställd eller mångfaldsberikad industri. Inte minst när jag och tre andra spelutvecklare/ engagerade spelare träffade Maja Fjaestad för att prata om näthat och hur kvinnor behandlas i branschen.

De tre övriga spelutvecklarna/ engagerade spelarna föredrog när vi blev tillfrågade att vara anonyma. Så känsligt upplevs det alltså att prata om jämställdhet för de som kommer inifrån branschen att anonymitet föredras. Jag har redan tydligt förklarat min ståndpunkt i den här frågan, både här på discordia och på föreläsningar jag har hållit runtom i landet, samt på de arbetsplatser jag har arbetat på, så för min del hjälper knappast anonymitet.

Jag vet att jag har ett rykte om mig att vara “jobbig”, eftersom jag ifrågasätter status quo på ett sätt som ställer krav, men det är det enda sättet jag kan hantera den här frågan på. För mig är kravställande också ett sätt att skapa förståelse för frågan. Kan jag inte tydligt definiera vad som är problematiskt i företaget jag jobbar på så kan jag heller inte förvänta mig att företaget skall kunna åtgärda problemen.

För detta har jag vid olika tillfällen alltså blivit kallad “jobbig”, men även “paranoid”. Informationen har aldrig kommit till mig direkt, utan det är tredjehandsuppgifter det handlar om. De som jobbat med mig, som jag har pratat med, har tillbakavisat samtliga av de här påståendena. Det är nämligen svårt för mig – jag lever trots allt i mitt eget huvud – att gå utanför mig själv och analysera min egen grad av jobbighet, paranoia och kompetens.

De subtila (och ibland inte så subtila) krafter som arbetar för att exkludera oliktänkande och de som inte passar in i kulturen som förekommer på företagen och runt gaming är kanske inte alltid uppenbara, men de finns där som ständiga påminnelser om att det finns de av oss som inte passar in i mallen, och att vi helst skall ge oss av på egen hand.

Jag har själv råkat ut för många metoder som till slut tjänat till att mala ner både mitt självförtroende och min ork att arbeta. Fråntagande av ansvar, begränsning av arbetsuppgifter, mer och mer okvalificerat arbete, ifrågasättande och inte minst att istället för att fundera över mekanismerna bakom de här metoderna istället ifrågasätta mig som person. “Är du säker på att det inte bara är du?”. Gaslighting, som det kallas i vissa sammanhang, där ifrågasättandet av egna upplevelser leder till att man själv börjar tro att det är ens eget fel.

I det sammanhanget har det för mig varit oerhört skönt att ha personer som följt utvecklingen tillsammans med mig, som jag pratat med och som har kunnat attestera att “nej, det är inte bara du”. Med tanke på att det är fler personer jag har pratat med som upplevt liknande saker är det mindre viktigt att peka ut företag och mer viktigt att se att det här är ett systemfel i stora delar av den svenska branschen. Jag vet att det finns företag som jobbar med de här frågorna och som gör det på ett väldigt praktiskt och genomförbart sätt, men jag vet också att det finns de som nöjt lutar sig tillbaka och tycker att de redan har löst problemen utan att ha gjort det.

GamerGate blev för många ett uppvaknande inom branschen, och samtidigt inte. Det har skrivits på listor och upprop, men de praktiska åtgärderna saknas fortfarande. Det är därför jag sätter mig ner med politiker som Maja Fjaestad (tack för att du ordnade mötet, du-vet-vem) och pratar runt de här frågorna. Vi har i dagsläget en tandlös lagstiftning runt jämställdhet – det är fullt möjligt för företag att undvika att göra jämställdhetsplaner och ändå inte bli bestraffade på något sätt, trots att företag enligt lag är skyldiga att upprätta en plan om antalet anställda överstiger 25 personer.

Spelbranschen har också ett problem i det att den omges av en kultur där många av de mest högljudda tillhör en konservativ del av kulturen som inte förstår nyttan av mångfald eller jämställdhet, och som i många fall arbetar emot den. Den högljudda delen påverkar så klart de som gör spel, och det är mycket sällan man rekryterar utanför den egna kulturen. Förvisso kan man påstå att en ekonom bör ha “passion för ekonomi”, men finansvärlden omges inte i lika hög grad av den kultur som omger spel. Spel har en särställning, därför att vi som utvecklare vidarebefordrar genom innehållet i spelen en viss syn på tillvaron som sedan reproduceras i kulturen och som kommer tillbaka till oss utvecklare genom de vi rekryterar som har en “passion för spel”. Det finns alltså en problematik, inte bara i företagen, utan även i kulturen de som jobbar inom spelbranschen kommer ifrån.

Jag tillhör själv spelkulturen, men jag tillhör den delen av kulturen som faktiskt vill ha till en förändring och en inkludering av de som kanske vill men inte vågar ge sig in i både bransch och kultur.

Förändring är svårt. Förändring är jobbigt. Ingenting kommer dock att ske förrän vi tar de problem som finns på allvar och faktiskt gör någonting åt dem. Jag hoppas att mötet med Maja Fjaestad kommer att leda vidare till förbättringar, både när det handlar om näthat och hur vi hanterar det samt jämställdhetsarbetet inom företag och spelkultur.

Jag vill poängtera att det här inlägget inte är ett inlägg som känns helt tryggt att göra. Jag står för vad jag tycker, men jag är också rädd för hur mina åsikter kan påverka min framtida karriär. Bara den tanken – att den här texten kan lägga krokben för mig i framtiden – säger mycket om hur åtminstone jag uppfattar branschen. Det finns fler som känner på samma sätt, att det kan få konsekvenser att säga ifrån.

För min del skall jag hjälpa till så gott jag kan, genom att inte vara tyst, genom att prata med politiker, föreläsa, göra egna spel och jobba mot ett bättre klimat.