Jag har följt debatten om hur män “tar över” feminismen under en period, både på twitter och Facebook. Det är många män som upplever att kvinnor säger åt dem att de inte har samma insikter inom feminism och borde vara tysta, så att kvinnorna får synas. Lite hårddraget, men ungefär så.
Jag är splittrad i frågan. Jag förstår frustrationen i båda läger, dels för att jag har många manliga vänner som är vältaliga och förklarar hur de ser på saken, och hur de upplever mottagandet bland kvinnliga feminister. Jag har också perspektivet att jag själv har pratat om jämställdhet väldigt länge och det har krävt mycket arbete och motgångar för att komma dit jag är. Manliga vänner som precis påbörjat sin upptäcktsresa inom feminismen får dock mer uppmärksamhet bara genom att uttala att de är feminister än jag någonsin fått. Det verkar vara en omedelbar rise to fame som inte alls speglar hur jag har kämpat för att tas på allvar under snart tio år.
Det är förhoppningsvis förståeligt att detta ger upphov till bitterhet. Det är förhoppningsvis förståeligt att det är svårt att sätta egot åt sidan för att njuta av det faktum att världen går framåt, när fenomenet i sig (en man talar, människor lyssnar) tyder på att vi egentligen inte kommit så långt som vi borde inom jämställdhetsarbetet.
Jag uppskattar verkligen hjälpen jag får från många manliga kollegor. Jag uppskattar att de hjälper till och argumenterar för jämställdhet och feminism. Det är bara så frustrerande att mina egna argument inte hörs och att de måste upprepas av en man för att äga giltighet. Jag misstänker att det är detta debatten som uppstått handlar om. I en kultur som fortfarande är ojämställd på många sätt är männens röster de röster vi lyssnar på, därför att det alltid varit så. Det i sig tyder på att vi fortfarande är långt ifrån ett jämlikt samhälle.
Frustrationen som bubblar upp i feministleden är fullt förståelig. Hur skulle du känna dig om du gjorde ett hästjobb med att lägga grunderna för något och en annan person kommer dit, sätter en flagga i marken och får all uppmärksamhet för det du upplever som ditt arbete? Samtidigt kan jag inte säga att män borde ta ett steg tillbaka. Jag har varit där med och det är inte en plats jag vill besöka igen. Jag sväljer hellre min stolthet och mitt ego och låter personen som planterade flaggan få alla blickar på sig om det betyder att det arbete jag lagt ner också syns och får ett värde.
Det är inte lätt. Det kräver att jag gör som jag har gjort i så många andra sammanhang, så ofta i mitt liv. Det kräver att jag sväljer min stolthet och låter en annan person få inta scenen och strålkastarljuset. Det är en process jag är van vid. Idéer jag presenterar blir helt plötsligt någon annans idéer. Arbetet jag utför är nödvändigt men inte särskilt glamoröst, och det ger inte särskilt mycket uppmärksamhet. När jag öppnar munnen för att tala blir jag oftare kritiserad än hyllad och när en man säger samma sak blir han oftare hyllad än kritiserad. Jag brukar ofta säga att jag är bitter, och det stämmer. Jag är bitter över sakernas tillstånd. Samtidigt har jag tillräckligt med insikt för att förstå att det är så här världen fungerar just nu. Ju fler män som inser det, lyfter facklan och börjar springa med den, desto bättre är det. Det kommer att ta tid innan män och kvinnor värderas lika, men det är det vi alla strävar mot, kvinnor och män. Det hjälper inte jämställdhetsarbetet att nedvärdera andras arbete. Däremot tycker jag att det är okej att säga “jag är bitter över hur det fungerar”. Om inte annat riktar det uppmärksamheten mot ytterligare en problematik som vi då kan börja lösa. Tillsammans.
2014-07-24 at 07:35
Är det du upplever en produkt av att män får mer uppmärksamhet eller av det svenska outtalade förbudet om att slåss för egen sak?
Jag upplever det betydligt mer accepterat att stå upp för andra än att stå upp för sig själv.
Protestera mot en orättvisa som drabbar andra och du är en förebild, protestera mot en orättvisa som drabbar dig och du gnäller.
Det borde inte vara så men det är.
Jag kanske tänker fel.
2014-07-24 at 09:47
Jag har också undrat om det kan vara så, att män framstår som att dom kämpar för andras skull, medan kvinnor agerar i egenintresse. Fast samtidigt är jag nog lika mycket feminist för egen skull också. Det finns så mycket dåliga mansideal som jag aldrig passat in i och som jag hoppas vi kan lämna på historiens soptipp inom snar framtid.
2014-07-24 at 10:03
Jag upplever att en del av grejen med att vara feminist som man är att inse att man faktiskt inte kan ta lika mycket utrymme som annars. För säga vad man vill om talutrymme, men det är en ändlig resurs i de flesta sammanhang.
Då släpper jag gärna fram kvinnor. Dels för att jag tycker att fler kvinnliga röster behövs och dels för att det faktiskt är ganska skönt att inte “behöva” ta plats och vara den viktige i rummet hela tiden.
Kanske är det min priviligerade position som man som får mig att säga det, men jag kan definitivt säga att jag tycker att (vi) män kan och bör ta ett steg tillbaks. Ganska ofta i varje fall. Det dör vi inte av.
Jag tycker att de män som nyligen upptäckt att de är feminister t.ex. genom att inse vad deras döttrar utsätts för borde kunna använda den uppmärksamhet de får till att lyfta fram de kvinnor som sagt samma saker. Referera, länka, etc. Visa att de står på jättars skuldror. Det är dels intellektuellt mer hederligt och dels löser det (tänker jag) en stor del av bekymret med att många får intrycket av att de kommer och tar åt sig äran.
2014-07-25 at 00:39
Oj. Tung artikel. Jag tog åt mig direkt.
För egen del har jag relativt nyligen fått på mig glasögonen, men dom är fortfarande repiga och suddiga, och jag reagerar inte direkt på alla situationer. Det kommer ta tid att få dom rena. Detta är dock något jag själv påpekar när jag diskuterar ämnet med andra män och jag hänvisar alltid till mer pålästa personer vilka uteslutande är kvinnor. Bland annat dig, Åsa.
Men jag måste ta upp en sak jag reflekterar över när jag läser artikeln, även om du säkert redan tänkt på det. När en grupp män med dålig kvinnosyn behöver utbildas och omvändas, då dom redan ser ner på kvinnor, är inte chansen att dom då skulle lyssna på en kvinna så länge att budskapet sjönk in väldigt liten? Men när “en av deras egna” plötsligt säger ifrån, då har budskapet kanske större chans att komma igenom eftersom det blir lite chockartat. Så har det i alla fall fungerat i dom kretsar av gamers jag rör mig.
Vidare har jag också märkt att det lönar sig att sikta på de män med högre intelligens och framför allt större interpersonell intelligens först. Dom är oftare i ett förhållande själva, oftast då ett heterosexuellt förhållande because normativ, och betydligt mer mottagliga för budskapet. Dessa är oftast också dom med högst status i en umgängeskrets, och dom har stort inflytande på resten av medlemmarna.
Men i slutändan är vi normativa män begränsade vad gäller insikt om problematiken i jämförelse med kvinnor, och kan egentligen bara (grovt förenklat) hänvisa till er. Vi kan lära oss om problematiken och att se den, men att uppfatta den instinktivt när man inte själv är en del av den utsatta gruppen tror jag är i princip omöjligt.
Slut reflektion.
(Skulle uppskatta något slags svar på det här inlägget.)
2014-07-25 at 01:24
Vissa män kanske stjäl strålkastarljuset, men jag ser mig nog mer själv som en jämställdhetskonferencier – jag utnyttjar strålkastarljuset för att dra till mig publikens uppmärksamhet när jag presenterar huvudakten. 😉
2014-07-25 at 15:17
Gör inte det. Det är en reflektion över sakernas tillstånd, inte ett angrepp på män som diskuterar och stöttar feminismen.
Jo, och det är också det jag säger i mitt inlägg, vid flera tillfällen. Det är heller inte det inlägget handlar om egentligen. Det handlar om frustrationen över att världen fortfarande är såpass inriktad på att det är männens röster som är viktigast och att det finns många kvinnor/ feminister som har uttryckt frustration över det och bett männen ta ett steg tillbaka.
Jag inser att det inte går att förändra något utan allierade. Det betyder inte att jag inte förstår bitterheten vissa har uttryckt över att det fortfarande krävs en man för att andra män skall lyssna.
2014-07-25 at 23:07
Jag menade “tog till mig”. Inte “tog åt mig”. 🙂
Jamen okej. Då förstår jag syftet med artikeln bättre. Jag var nog lite trött när jag kommenterade.
Men kan det vara såhär då, att man alltid behöver någon “på insidan” för att förändra attityder i en grupp? Och att det sällan är särskilt effektivt att en “utomstående”, och särskilt då en person som tillhör det som man föraktar, för talan initialt? Jag tänker att det är svårt för en invandrare att övertyga en grupp främlingsfientliga att många av deras fördomar är grundlösa, en försäkringsförsäljare att base jumpers borde göra något mindre riskabelt eller någon från trafiksäkerhetsverket att övertyga alla stressade folk i Volvo-SUVar att inte ligga i 150 knyck på motorvägen. Om man tillhör en grupp så blir man initialt oemottaglig för “meningsmotståndares” åsikter, och barriären måste rivas. Som jag ser det är problemet mångfacetterat i det här specifika fallet. Folket i Volvo-SUVar behöver en annan person i en Volvo-SUV som berättar hur denne råkade preja en barnfamilj av vägen och förvandlade deras bil till ett brinnande vrak, och base-jumperarna behöver att deras nära och kära förklarar hur psykiskt påfrestande det är att leva med en person som riskerar livet och så vidare. Detta är inte unikt för kvinnokampen (även om mina problemexempel är av högst varierande allvarlighetsgrad) och det naturliga borde kanske vara att just svälja stoltheten och ta lärdom av hur andra gör när man förändrar beteende och attityder. Det största problemet här borde inte vara att kvinnorna inte hörs (det borde vara det som slutresultatet åtgärdar) utan att inte fler män som kan göra skillnad gör det.
Eller tänker jag fel?
2014-07-26 at 08:06
Jag förstår inte vad du vill diskutera riktigt? Jag har vid flera tillfällen, både i bloggposten och kommentarerna, sagt att vi behöver män som allierade för att ändra på den nuvarande situationen. Det verkar som att jag inte är tillräckligt tydlig i mina formuleringar?
2014-07-26 at 21:21
Nej förlåt. Det är jag som är otydlig. Inte du. Jag menade det inte som en kommentar på din artikel. Filosoferade bara fritt kring fenomenet med frustration och svald stolthet, vilket såhär i efterhand kanske var onödigt och förvirrande att göra just här. Med “tänker jag fel?” sökte jag bara någon slags granskning efter fallgropar som jag kunnat trampa i, i mitt resonemang. Jag har trots allt fortfarande ganska suddiga glasögon och de flesta mer subtila situationer missar jag vid första anblicken, även om jag ibland upptäcker dom vid reflektion i efterhand.
Nåja, hoppas det klarar upp det. Så får jag jobba lite på min tydlighet. 🙂