Plants vs Zombies är ett sådant där spel som jag utan att tveka vill påstå är en klassiker hemma hos mig. Jag har det på min mac och jag har det på min iPhone. Faktum är att jag har det på båda mina macar. När PvZ dök upp på iPhonen hörde sålunda mina arbetskamrater ett glatt tjut ifrån min hörna på kontoret.

PvZ blir aldrig tröttsamt, och även om vissa delar av spelet saknas på iPhone – jag har exempelvis inte sett någon Zenträdgård i iPhonen – så är spelet exemplariskt portat till den nya plattformen. De delar av gränssnittet som kanske hade kunnat utgöra problem är elegant omstuvade, och det känns fortfarande som Plants vs Zombies. Gameplayet är fortfarande lika bra, och jag njuter av att ännu en gång kunna dra igenom adventure-mode och besegra den onde dr Zomboss i slutet på spelet.

Det jag däremot inte njuter av är dels den brist på feedback jag får i Quick-play menyn. Som den optaspelare jag är hade jag gärna fått reda på vilka utav banorna jag har lyckats med. En markör av något slag hade suttit fint i gränssnittet. En del achievements känns också lite väl ouppnåeliga utan att behöva grinda sig fram till dem. Att bli Morticulturalist – dvs att samla på sig alla 49 tillgängliga växter – kräver rätt mycket pengar, och utan zenträdgården kan det bli svårt att komma upp i de summorna utan att behöva spela om, gång på gång.

En annan sak som känns mindre bra är att PvZ käkar batteri utav bara tusan. Det är en veritabel energitjuv, och ett par timmars spelande kan lätt tömma batteriet. Apropå prestanda så hackar spelet också med jämna mellanrum. Inte en optimal spelupplevelse med andra ord.

Jag måste ändå säga att PvZ har en speciell plats i mitt hjärta, inte minst för de end credits som jag nu kan njuta av även på iPhone. Fyra och en halv hjärnor av fem möjliga. Det här är my kinda game.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,