För att göra Dragon Age Origins rättvisa finns det en download som jag anser förhöjer upplevelsen när jag spelar och det är Return to Ostagar.

Jag laddade hem den och spelade den strax innan Landsmeet, efter 40 timmars spelande (ja, jag har varit sjuk, vad kan jag säga? Ibland måste man bara ligga i soffan och knappa på knappar, eftersom resten av existensen mest består av snor), och jag spelade den som ett sista uppdrag innan återkomsten till ett Redcliffe översvämmat av darkspawn. Jag har tidigare skrivit att jag inte upplever Dragon Age Origins som ett riktigt spel, eftersom det är lite för lite hockey och för mycket snack, men att jag – om jag väljer att se det som underhållning – tycker att det är av mycket god kvalitet, framförallt för icke-spelarpersonernas gestaltning i spelet, och den uppfattningen gäller även för Return to Ostagar, men här har BioWare verkligen gjort ett helt fantastiskt jobb.

Return to Ostagar är egentligen bara en kort quest som kan spelas igenom på mindre än en halvtimme, men den tillför så enormt mycket. För er som inte spelat den, och vill spela, så följer nedan en rejäl spoiler – med snyftvarning!

Dags att sluta läsa nu alltså

I Return to Ostagar får jag uppdraget att återvända till Ostagar för att återta kung Marics svärd, kung Cailans rustning och – om möjligt – för att begrava Cailans kropp. Och jävlar vilken cinematisk upplevelse det är.

Det har vare sig sparats på sentimentalitet eller darkspawn i questen, och om jag mot all förmodan skulle ha glömt hur det var, den där ödesdigra natten för ungefär fyrtio timmars speltid sedan, så blir jag onekligen rejält påmind under questen. Wynne och Alistair gnabbas och pratar under hela uppdraget, och eftersom det är det jag kommit att älska så mycket med Dragon Age: Origins är det en oväntad gåva att få höra dem prata om deras upplevelse av slagfältet, och deras ihågkomster från slaget där Alistairs halvbror Cailan dog. Eftersom jag även knutit an till Alistair under en lång tid (jag har planer för den grabben), så är den första åsynen av Cailans kropp, upphängd, misshandlad och trasig, som ett slag i magen. Han är så lik Alistair (man får förmoda med avsikt) att hjärtat nästan stannar i kroppen på mig. Mitt hat mot Loghain växer, inte en chans att den snubben får vara kvar i livet, oavsett när eller hur jag spelar.

Det är en upplevelse som berör, åtminstone för mig. Att ta ner Cailans kropp, att ge honom en värdig begravning, är det enda jag vill när jag har sett honom vårdslöst uppslängd på ett kors på det viset. Helt plötsligt förstår jag hur djupt mitt band till de fiktiva personer jag spenderat flera dagar med faktiskt är.

Return to Ostagar kostar runt 50 spänn, och för mig är det värt varenda krona. Om inte annat så för att se Alistair klädd i sin brors rustning på Landsmeet. Samma Landsmeet där jag förklarar honom kung, att gå i sin brors fotspår, med mig vid sin sida. Strålande BioWare. Strålande.

Fem av fem möjliga darkspawn.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,