Jag sitter, med anledning av min senaste “recensionsrunda” på wrnu (lång historia, och egentligen helt frikopplat från den här bloggposten) och funderar på sammahanget – korrelationen om man så vill – mellan vår syn på lek spel och den utveckling som har skett inom konsollspel och datorspel, samt analoga spel både på ett kulturellt och sociologiskt plan. När blev vi så vuxna att det inte längre var tillåtet att leka?

Nicole Lazzaro och Chris Crawford har båda på var sitt håll diskuterat lite runt ämnet, och framförallt Crawford kopplar ihop samhällets syn på lek och spel som en orsak till varför vi inte leker längre.

Vi spelar ju och leker för att lära oss något, för att låtsas genomföra för att sedan kunna genomföra på riktigt. Det är ett lustfyllt genrep som egentligen inte har några bestående konsekvenser i verkligheten.

Leken är ett av de äldsta, och ett av de mest universella, medierna för utbildning. Enligt Crawford är det här alltså också en av anledningarna till att “vuxenvärlden” ser ner på spel – det är helt enkelt en lek för att lära sig, inget man skall göra i vuxen ålder. I vuxen ålder skall man redan vara färdig, så att säga.

Det knyter också in i mina funderingar runt uppfattningen om att kvinnor inte skall leka och spela, att om det är några som skall leka och spela så är det män.

Jag skrev om det här vid ett tidigare tillfälle i mitt inlägg om manliga roller i spel, eller kanske manliga ideal i spel. Ett av de idealen är just den lekfulla pojken.

Den eviga pojken är ett tredje ideal, som låter mannen förbli lekfull, ha ett sinne för humor och förbli ansvarsfri. Den här könsrollen kommer i första hand till uttryck i det tillåtna i att spela, så den är inte inbakad i spelen i första hand – även om det kan sägas om spel som fokuserar mycket på “vuxna leksaker” som gadgets och bilar – utan handlar mer om den persona mannen anammar när han sätter sig ner framför spelkonsollen eller datorn för att spela. Trots det så finns det en del spel som plockar upp på det här manliga idealet. Sam n’ Max, Monkey Island och så vidare.

Jag tror också att feminismen har lite att stå till svars för här. Lekfullhet gör att man inte tas på allvar, i synnehet inte som tjej. Shira Chess har skrivit en bra uppsats om det. “How to play a feminist” heter den. I den argumenterar Chess för att feminismen arbetat så hårt på att kvinnor skall tas på allvar att allvar är allt som finns kvar.

I would like to suggest that the politics of play is part of this complicated relationship between women and feminism. Representations of women as frivolous have created feminisms that often resist play, but women are not, by and large, unplayful. Instead, representations of femininity and feminism often are. At the same time, representations of feminisms are primarily unplayful and limiting.

Men genom att bara ta oss själva på allvar så tappar vi också ett verktyg som är ytterst kraftfullt och identitetsskapande. Och det är också där som jag vill påpeka att dagens spel och lekar i form av datorspel havererar lite. Jag vet att jag tjatar om det här men för att få lov att vara någon måste vi bli bekräftade i vår identitet. Om vi inte blir bekräftade i vår identitet så kan vi inte vara den personen. Det hänger i mitt huvud stenhårt ihop med att spel framställer kvinnor på ett visst sätt, män på ett annat. Om du bara blir bekräftad på ett begränsat sätt i spelen du spelar och inte gillar det sättet så slutar du spela. Häpp.

Om det inte ingår i din identitet att du skall gilla att spela, det vill säga du blir uppmuntrad och berättad för att det är så här du skall vara, så kommer du heller inte att må bra av att vara en gamer.

Hur man än vänder och vrider på det så är vi alla flockdjur och söker bekräftelse. Om den bekräftelsen uteblir eller till och med är negativ är risken stor att vi slutar bete oss på det sättet. Är belöningarna för små så vill vi inte utsätta oss för mödan att bli ifrågasatta. Det handlar hela vägen om förväntningar.

Vuxna människor har också förväntningar på sig. Det förväntas exempelvis att en vuxen person inte skall ägna sig åt att busa runt och leka. Om personen inte har barn förstås. Då är det tillåtet. Det här blöder över på vårt beteende överallt. Det gör mig lite beklämd att det på 1700-talet var helt okej att gunga som vuxen, det fanns till och med gungor på torget i St. Petersburg. Hovlivet var en enda lång rad av lekande och spelande. Maskerader avlöste varandra, fester, hasardspel och skojerier hörde till vardagen. Jag tror det var von Höpken som busade med en kamrat och lät inreda hans rum på slottet som en herdestuga, eller om det var Carl Gustav Tessin. Oavsett vem det var så finns det gott om exempel på upptåg, lek och spel. Hur ofta leker du?

Nåväl, jag tappade tråden lite där. Anledningen till att jag tog upp det till att börja med är att jag sitter och läser rollspel, och jag råkade även segla in på wrnu där mina recensioner av New Horizon diskuteras. Eller fel, det är inte recensionerna som diskuteras, utan som alltid huruvida jag har rätt att uttrycka min åsikt eller inte. Det verkar svårt att undkomma.

I vilket fall som helst, det verkar vara viktigt för oss gamers att särskilja oss. Att stå vid sidan av och hitta en stolthet i vår identitet – vilket återknyter till kostnaden av att inte blir bekräftad eller att få negativ bekräftelse för vilka vi är – samtidigt som det är det här boxandet – instoppandet av oss själva i lådor – som gör oss aparta och kanske också icke accepterade.

Att särskilja oss från resten gör också att resten särskiljs från oss. Att ta avstånd skapar förvisso en sammanhållen gruppidentitet, men det gör oss också svåra att närma sig för andra. Att till varje pris behålla en unik identitet stänger av nödvändighet ute de som “inte är som vi” – och kanske också några som vill bemäktiga sig samma identitet men som har en egenskap som hindrar deras upptagande i gruppen.

Vi är dessutom beredda att gå ganska långt för våra åsikter. Och det är den backlashen jag får smaka på varje gång jag har en åsikt som ställer mig utanför det gängse sättet att tänka på. Att ifrågasätta objektifiering inom spel är exempelvis ett beteende som blir straffat – men det är också ett beteende som har börjat bli stöttat, kanske därför att samhället i stort är så långt framme på området. Det kan också ha att göra med det Shira Chess säger. För att vara feminist måste du vara allvarig och seriös för att bli tagen på allvar. För att vara gamer måste du vara lekfull. För att vara både gamer och feminist måste du bemöta en hel del motstånd och det kommer att ge upphov till konflikter. Frågan är bara om du är beredd att betala priset.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,