Helt plötsligt låg det där i min brevlåda, avsändare Fria Ligan. Galet generöst och helt oväntat. Jag pratar om Spelet om Morwhayle (Tack! Jag har inte lyckats få ur mig det tidigare, så jag gör det officiellt och offentligt. Tack!) Nu blev det av många olika skäl inte jag som recenserade Spelet om Morwhayle (någon annan hade tjingat det först), i alla fall inte i Speltidningen Fenix. Så jag tänkte skriva lite om det här istället.

Spelet om Morwhayle ligger i en vacker grön box. Det är (för mig) en direkt nostalgitripp till mitten av 80-talet och utgåvan av Drakar och demoner som fortfarande står i min bokhylla. Både Drakar och demoner och Spelet om Morwhayle är nybörjarrollspel och de är baserade på en fantasyvärld, men ytliga likheter stannar där.

Drakar och demoner är baserat på Basic Role-playing, medan Morwhayle har ett alldeles eget system. Drakar och demoner hänger sig också åt standardfantasy, medan Morwhayle är fokuserat på en stad.

Regler, äventyrsbok, kartor och tärningar följer med i boxen som är nästan oförskämt billig för sitt innehåll (ja jag vet att jag fick en box gratis, men inte innan jag hann köpa den på egen hand). Spelvärlden är baserad på Peter Bergtings Legenden om Morwhayle, en serie böcker jag inte läst själv, åtminstone inte alla.

Rollpersonerna tillhör vakthundarna, en organisation som skyddar Morwhayle mot all ondska, något som behövs eftersom det onda magikerrådet är i farten och vill ta makten över staden.

Låter det klyschigt? Det är lite klyschigt, men jag tycker att både Bergting och Fria Ligan har använt stereotyper och tropes på ett bra sätt och till sin fördel i det här sammanhanget. Dessutom torde det vara självklart att det egentligen inte finns några nya idéer*, däremot finns det nya sätt att kombinera gamla idéer på och det tycker jag att Morwhayle lyckas med, åtminstone delvis.

Med andra ord kommer en rollspelsslukare att känna igen upplägget, och det är en bra och framförallt välbekant värld för en nybörjare, något som inte bör underskattas.

Regelmässigt är Morwhayle superenkelt, men ändå tillräckligt detaljerat för att erbjuda lite spänning vid spelbordet. Jag gillar i synnerhet spelmekaniken som låter rollpersonerna besegra sina fiender antingen med hot, övertalning eller våld. Det är skönt att se att det finns alternativ till det gamla vanliga “slå dem i huvudet”.

Regelsystemet är som sagt busenkelt och lätt att förstå. Texterna är välskrivna, om än något nedlåtande här och där och på sina ställen finns det korrekturmissar. Det gör inte så jättemycket. Det jag dock saknar är ett spelledaravsnitt, eller kanske häxmästaravsnitt. Det finns inget som berättar hur jag gör mina egna äventyr. Det är för mig den största bristen i Morwhayle. Det finns dock en rad äventyr som jag kan spelleda, men jag hade velat ha något i form av “så här skapar du en konflikt, så här gör du kartor och händelser och så här bygger du spelledarpersoner”.

Det finns inte i böckerna, och där tycker jag det brister helt. Det hade kanske fungerat om det fanns mer information om Morwhayles värld, men inte ens det finns att hänga upp äventyr på. Det är trist, för annars är det ett lätt, fint, elegant rollspel med mycket potential.

Dan Algstrand har layoutat och Peter Bergting står för illustrationerna, vilket ger en serietidningskänsla till inlagan. Det är bra grejer, även om vissa illustrationer känns lite väl slarviga. Kom igen Bergting. Du kan bättre än “sjöstjärnan”.

Spelet om Morwhayle är ett av många bra nybörjarrollspel som släppts på senare tid. Hade det haft lite mer spelledarstöd hade jag sagt “bland de två bästa”, men nu får det nöja sig med en lägre placering.

Tre och en halv barghestar av fem möjliga.
__________________________
* Det kanske låter kontroversiellt och dåligt, men det är det inte.