Med tanke på hur ofta jag tar upp språk som en hög tröskel att kliva över när det kommer till vissa rollspel och spel överhuvudtaget, så torde det inte finnas några tvivel om att jag anser att språk är viktigt, särskilt i textbärande media som – häpp – bordsrollspel.

Det är en av de viktigaste områdena för mig som recensent och för mig som rollspelare. Bildspråket kommer i andra hand, men det är viktigt för ett första intryck. Det kanske låter motsägelsefullt, men vi läser bilder snabbare än text. Textmassan är dock viktigare för att förmedla tanken med rollspelet än bilderna.

Varför skriver jag då det här? Jo för att jag under de senaste åren läst en hel rad både svenska och utländska rollspel som har om inte problem så ändå en viss svårighet med att förmedla sina intentioner till mig som läsare. En del av den svårigheten kommer sig av det eviga jämförande mellan “tradrollspel” och “indierollspel”. Eftersom det ursprungligen är en skillnad som kommer sig av rollspel som ligger på stora förlag jämfört med rollspel som ges ut av enskilda personer eller mindre förlag, så hoppas jag att det framgår att för mig är den enda egentliga skillnaden budget. Vissa rollspel har blanka inlagor i färg, andra sliter med print-on-demand-kvalitet. Budgeten dikterar också i viss mån korrekturläsningen. Vissa utgivare har råd att lägga pengar på att få sina alster korrekturlästa av proffs, andra får nöja sig med entusiastiska amatörer. Det finns många entusiastiska amatörer så en sådan lösning kan absolut vara god nog. Skillnaden ligger i att proffsiga korrläsare garanterar ett visst resultat, men sättet författaren uttrycker sig på ligger fortfarande i författarens händer.

Språket är den konstant som förekommer i alla rollspel. Rollspel är egentligen bara stora regelverk med en bibel påklistrad (om den något grova metaforen ursäktas). Det finns för det mesta en spelvärld (för rollspelet behöver någon form av “spelbräde”) och ett regelverk. Med hjälp av dessa två komponenter skall författaren förmedla vad rollspelet innebär. En omfattande uppgift.

Men tillbaka till det jag började tala om i den här långa tiraden, det vill säga jämförandet mellan “tradrollspel” och “indierollspel” och den problematik som jag anser ligger i den jämförelsen. Inte på ett regelmässigt plan utan på ett språkligt plan, i första hand den tendens jag märker hos indierollspelen att berätta vad de inte är eller vad tradrollspel är.

Here’s the deal, Orx obviously plays a little different than most role-playing games […]

– Orx, Raven Daegmorgan

Detta är annars något de flesta spel berövar spelledaren och det är synd, eftersom det är en av de stora tjusningarna (för att inte säga hela poängen) med rollspel. […] Det finns en tendens i rollspel att definiera rollpersoner efter vad de kan göra, istället för vilka de är.

– Oskrivna blad, Simon Pettersson

Kanske har du spelat traditionellt rollspel förut och vill testa något nytt.

– Från Atlantis till Blekinge, ASF

Av tradition innehåller rollspelsböcker en förklaring av vad rollspel är, tänkt att läsas av nybörjare i hobbyn.

– Höstdimma, Wilhelm Person

First of all, let me make it clear that this game, Urchin, is a very unusual, experimental game. Not all rpgs are like this.

– Urchin, Clint Krause

Jag säger inte att det här är dåligt. Det jag tänker påstå är att meningarna ovan drar uppmärksamheten från vad just ditt rollspel är. Inga rollspel är likadana. Inga spelare spelar rollspel på precis samma sätt. Min poäng är – låt ditt rollspel tala för sig själv. Berätta vad det går ut på, utan att göra några jämförelser. Olikheterna upptäcker spelaren och läsaren på alldeles egen hand och utifrån sina egna förutsättningar.

En bra början – oavsett om man är forskare, journalist, lärare eller politiker – är att ställa sig själv frågan vem man talar till. Är det mig själv jag vill övertyga när jag väljer mina ord? Är det mina kollegor eller konkurrenter jag vill imponera på? Eller är det de tusentals läsare som slår upp den här sidan i tidningen jag vill nå?

– Språktidningen s.82, Kristoffer Gunnartz

För mig innebär det också att text som hade kunnat spenderas på att förklara mer om regelsystemet istället går till att förklara vad något annat system eller spelsätt ägnar sig åt. Vanligtvis – kan jag ju också tillägga – är det inte så här korta meningar som ägnas åt att dra upp skillnaden mellan “tradrollspel” och just det rollspelet det gäller. I Orx, som är det mest omfattande exemplet, drar författaren upp skillnaderna hela tiden. Ett sådant tilltal betyder också att läsaren förutsätts ha de förkunskaper som författaren talar om. Varför inte bara tala direkt till den tänkta spelaren om ditt spel?

Svaret kan naturligtvis bli en balansgång mellan olika ambitioner och syften. Det viktiga är att man som kommunikatör ser valmöjligheten och förstår poängen: att bilden av vem du talar till är något som kommer att påverka ditt sätt att formulera dig. Det kommer att styra hur svåra ord du använder och vilka frågor du bemödar dig att svara på, vilket i sin tur kommer att avgöra vem som orkar bry sig om det du vill berätta.

– Språktidningen s.82, Kristoffer Gunnartz

För min del talar det jämförande språket, det där författaren drar upp vad andra ägnar sig åt, om för mig att författaren är mer intresserad av att positionera sig språkligt eller statusmässigt gentemot de han eller hon genom sin skrift inte håller med, än att framföra sina egna åsikter. Eller som här – regler. Jag som läsare blir distraherad från det det faktiskt handlar om och tänker mer på vad som förekommer i konkurrenternas regelsystem än det regelsystem jag läser om. Det är inte helt lyckligt.

En annan del av språket handlar om hur man uttrycker sig i böckerna man skriver. Det är för mig en oerhört viktig del av kommunikationen. Vissa rollspel tar tillfället i akt och försöker sig på att vara språkligt vassa för att förmedla en stämning – vilket språket också kan användas till – men många misslyckas. Språket kan nämligen användas för att beskriva och att tilltala. Om tilltalet blir fel, ja då bli i alla fall jag helt avtänd. Det är inte ens säkert att personen som läser förstår varför han eller hon slutar läsa, men ofta blir det resultatet av ett oskönt tilltal.

Our example will be male, and is called Gimor Ironfang, although it could just as easily be Daisy the Delicious Dancer and be female.

– Tunnels & Trolls, Flying Buffalo, Inc.

Det här korta textstycket fungerar på ett par nivåer. Rakt upp och ner så berättar det att “i det här rollspelet kan du vara man eller kvinna”. Det berättar också att du kan döpa din rollperson till olika saker. Och det säger “kvinnor är löjliga och sexiga”. Tänk på namnen. Gimor Ironfang. Gimor Järntand. Hårt eller hur? Daisy the Delicious Dancer. Vad frammanar det?* Daisy den läckra danserskan. Kvinna – objekt – till för att vara estetiskt tilltalande. För mig är det en omedelbar avtändning. Förekommer det fler sådana exempel i ett spel så hamnar det på hyllan och jag petar inte ens på det i fortsättningen. Varför? För att det berättar att det enda sättet jag kan delta i rollspelet på är genom att vara ett objekt som tilltalar. Den här processen eller tolkningen behöver inte ens vara medveten. Mycket av det vi ser och läser fungerar på en undermedveten nivå.

Fortunately, for the players, no foul wizardry or unspeakable breeding is necessary (though if that’s your thing…). What is required is a little simple math (yes, I know I said no foul wizardry was required, but bear with me).

– Orx, Raven Daegmorgan

De här meningarna lyckas antyda att läsaren är 1. pervers – breeding 2. dum i huvudet – simple math 3. att matematiker är onda trollkarlar – foul wizardry. Jag är medveten om att Orx är ett rollspel som uttryckligen berättar för mig att det är fist-in-mouth och edgy, men på något sätt kan jag ändå inte förlika ett vasst språk med att förolämpa läsaren.

Orcs really aren’t the disgusting, foul, moronic villains everyone makes them out to be. Well, at least not as much as they are made out to be… after all, who’d want to play them then? Hrm, yes, maybe you, and you, and definitely you… Whoa! You can read?

– Orx, Raven Daegmorgan

Instead of best friend, rival and secret loathings, you only really need to pick a best friend for each boy. This isn’t because boys all get on so well, far from it, but they do make a point of not hanging out with people they don’t like. Girls are far more inclusive, making you part of the group whether you like it or not (usually so they can keep on being nasty to you).

So, while boys don’t have the power to revoke friendship and indulge in all the bitchy vindictiveness that girls do, they do get into more fights.

– Hellcats & Hockeysticks

Nu säger inte jag att den här sortens språk inte tilltalar någon, men det låser många potentiella spelare ute ifrån rollspelet. Det betyder inte nödvändigtvis att författaren vill ha de läsarna, men jag anser i alla fall att författaren av texten bör vara medveten om vad han eller hon gör när de skriver på det här viset.

Kommunikation handlar ofta om att arbeta upp en medvetenhet om vad man gör – och varför. Den som försöker identifiera sin målgrupp och sätta sig in i deras perspektiv ökar garanterat sina chanser att nå fler, till exempel alla dem som saknar djupare förkunskaper och som från början inte ens är säkra på att de vill läsa eller lyssna färdigt.

– Språktidningen s.82, Kristoffer Gunnartz

Exemplen jag har tagit upp ovan kommer samtliga från mindre publikationer, och jag hävdar med bestämdhet att en anledning till att de är mindre publikationer beror på att ett annars helt briljant regelsystem – som exempelvis Orx eller Hellcats & Hockeysticks – blir begravet i ett språk som bara tilltalar en bråkdel av den tänkbara publiken. Självklart skall författarens egna önskemål om målgrupp tas in i beräkning, och det är inte alls säkert att ambitionerna är att nå ut till alla. Det respekterar jag absolut. Men det är så synd med tanke på att ett spel som inte är längre än ett litet häfte har potential att nå längre än de 400-sidor tjocka folianter som faktiskt ligger i bräschen för försäljningen och som tar språket åtminstone delvis på allvar.

Språk kan också, som jag rörde vid lite tidigare i posten, förmedla värderingar, antingen personliga eller kulturella. Ibland är vi inte medvetna om hur det vi skriver kommer att påverka de som läser texten, och vilka värderingar texten bär med sig. RiotMinds är en spelstudio som fått ta mycket kritik för sättet texterna beskriver kvinnor på, jag har bland annat skrivit om dem i posten om Våldtäktskultur, och problemet med de texterna ligger inte så mycket i att värderingarna beskrivs, utan hur de beskrivs i kombination med bildmaterial. Det finns trots allt de rollspel där spelvärldens värderingar är mycket restriktiva, medan de värderingar författarna har skiljer sig från spelvärldens. Piruett har skrivit många bra inlägg på det temat som jag rekommenderar er att läsa.

En problematik som anknyter till alla tre områden och som jag ofta ser i svenska rollspel nuförtiden är den tendens som finns att ta upp genusproblematiken, och sedan lika snabbt förkasta den eller ignorera den. Eller varför inte förlöjliga och förminska?

Författaren vill inte på något sätt lägga vikt vid dessa konstruktioner, och ber därför upprörda läsare att ta ett djupt andetag och rikta sin energi mot att lösa jämställdhetsproblemen på ett annat plan.

– Classified Information, Mats Lundqvist

Tyvärr är det så att de övervägande karaktärerna i den här boken är män. Förklaringarna till det är många. Främst handlar det om att vi som ligger bakom scenariona är män och det är ofta enklare att relatera till karaktärer av samma kön, åtminstone när det gäller att formulera känslor och tankar i skrift. Även det faktum att två av scenariona utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara som karaktärer har spelat in. Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart.

Det bör också nämnas att scenariona från första början är skrivna för rollspelare, vilka sorgligt nog fortfarande är en strikt mansdominerad grupp.

– Från Atlantis till Blekinge, ASF

Det finns dessutom gott om människor som irriterar sig på 1600- och 1700-talets syn på könsroller, religion och samhällsklasser. Sådant kan vara lite svårare att hantera. Även om det kan ses som en utmaning att exempelvis spela kvinna under tidsperioden är det nämligen ändå många som ser rött så fort någon för på tal att samhället inte var helt jämställt.

– En Garde, Tina Engström

Det enda som händer med de här texterna är att jag som tycker att genus är viktigt, till exempel i språkbruket i regelböcker, får berättat för mig att jag blir upprörd (förmodligen helt utan anledning, och dessutom att jag lägger min energi på fel område. Jag borde lägga den där den räknas), att det förvisso hade varit kul att spela kvinna, men att männen, som ju är flest och därför räknas lite mer, inte kan spela kvinnor (däremot skall jag som är kvinna förväntas spela som man utan problem), och att jag dessutom blir arg på att en svunnen tidsepok inte var jämställd. Vilket är att förutsätta att jag är outbildad, för det är ganska uppenbart för den som läst ens lite historia och dessutom är intresserad av genus att alla tidsepoker har haft sin egen syn på hur kvinnan skall behandlas.

Här handlar det, precis som i inledningen i den här bloggposten om att dra uppmärksamhet till ett område som inte ens behöver nämnas, i alla fall inte med den sortens bagatellgörande språk. Särskilt inte eftersom både En Garde och Classified Information som regel har välskrivna och relativt jämställdhetsmedvetna texter. Så varför ens gå in på det när det är uppenbart att medvetenheten finns och genomdrivs i texten?

När det kommer till argumentet att jämställdhet bör eftersträvas, inte i spelböcker utan på viktigare plan, så är det ett argument som inte håller. All popkultur, all kultur, är genomsyrad av strukturer som pekar på att kvinnan inte är lika mycket värd som mannen. Att påstå att ett spel inte är en viktig del av MIN kulturomgivning är att säga att min uppfattning av en kultur jag omger mig med dagligen inte har betydelse. Det är att trivialisera läsarens upplevelse.

Jag tänkte dela med mig av ett par tips på rollspel som använder språket på ett relativt bra sätt. Alla har problem på olika områden, men de ligger snäppet över medel.

Eclipse Phase
Blue Rose
Classified Information – i textmassan, inte i den lilla rutan som handlar om jämställdhet
Unhallowed Metropolis
Doctor Who
Shock: Social Science Fiction

EDIT: Missade ett jättebra inlägg på Piruett

___________________________________
* Jag associerar till kor eller stripteasedansare. Jag vet inte vilket som är bäst.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Rollspel, språk, spelkultur