Igår gick jag på Tarzan tillsammans med en god väninna. Egentligen ville vi se Ghostbusters, men vi var för sent ute. Det “enda” vi båda ville se var Tarzan, och sanningen att säga ville vi nog se den mest på grund av den hysteriskt roliga recension som tagit ett par vändor på sociala medier på senare tid.

Den här bloggposten innehåller SPOILERS för filmen Tarzan. Hint, det är inte att Skarsgård tar av sig skjortan.

Recensionen går till största delen ut på att en kvinna som intagit “a few wines” prisar Alexander Skarsgårds magmuskler och övriga fysiska perfektion. Medan det är kul att se hur en man blir utsatt för den typen av objektifiering så är det ändå något som skaver i mig. Min vän och jag skrattade och fnissade gott åt hur Skarsgård blev reducerad till enbart en kropp. Det hade nog känts ännu värre efteråt om vi inte precis innan suttit och dräglat över Charles Dance och Patrick Stewart som båda är i 70-årsåldern. Jag tvivlar på att kvinnor har samma staying power som män. I vilket fall som helst finns det något med den här muskelfetishismen som stör mig.

Som alltid när det handlar om filmen av män för män är den muskeldyrkan som förekommer i Tarzan en manlig maktfantasi. Det är inte för kvinnorna han klär av sig skjortan. Män som tar av sig skjortan för kvinnor gör det i sammanhang där de är skadade, eller så “råkar” tjejen gå förbi när snubben byter om och får se skulpterade muskler¹. Männens maktfantasier handlar mer om kraft och handling. Som ett exempel i Man of Steel blir Henry Cavil av med skjortan när den brinner upp då han landar på en oljeplattform som står i lågor. Kameran panorerar över hans överkropp när han håller upp en kollapsande balk. Konstigt nog är byxorna dock så där Hulken-intakta som de tydligen bara blir i superhjältefilmer.

Liknande sak händer i Tarzan. Skjort- och nästan byxlös verkar vara en standard. I det fallet är det Greystoke² själv som tar av sig skjortan och ger sig in i en av de mest korkade uppvisningarna av “heder” som jag någonsin sett. Han slåss med en gorilla och får storspö. Men det är så klart inte det enda Tarzan gör. Han förvandlas från en mjukis till en civiliserad vilde under filmens gång. När vi först träffar John Clayton², Lord Greystoke, är han en tystlåten, välklädd och välkammad person som med bekymrade blå ögon iakttar allt i sin omgivning.

Omgivningen i sig behandlar honom som om han vore dum i huvudet, vilket så klart visar sig vara en dum idé senare i filmen. Det finns något lite manipulativt i hur Clayton tvingas ut på äventyr ifrån sitt relativt trygga hem i England till sitt “sanna” hemland Kongo. Resan dit är motvillig ³. Under ytan av civilisation är det åtminstone tydligt för mig att Tarzan är rädd för att återvända – inte för sin egen skull kanske så mycket som för Janes skull. Priset för att plantera rötter är svaghet, något som poängteras flera gånger i filmen.

Tarzan är inte Tarzan förrän han blir av med sina rötter, dvs Jane. Till och med då framgår det att han kanske hade mått bättre utan band, för det hade betytt att allt som händer honom i filmen inte hade hänt. Hade Jane inte propsat på att få återvända hade inte heller Jane blivit kidnappad. Cristophe Waltz som spelar Rom lägger dessutom skulden för att Jane följt med på Clayton, som om John Clayton överhuvudtaget kan bestämma över Jane, ett förutsättande att kvinnan är en ägodel snarare än en person. När Jane blir kidnappad är det ett substitut för Clayton. Hon blir, oavsett vad hon var tidigare, en damsel in distress i klorna på Rom.

Ju längre bort från “civilisationen” Tarzan kommer, desto färre kläder har han på sig, och ju färre kläder han har, desto vildare blir han. Lager efter lager skalas av och ju naknare Skarsgård blir, desto mer primal blir han. En metafor – kanske – för att skala av sig banden civilisationen lägger på Riktiga Män™ och återgå till ett för mannen friare tillstånd. Det är för övrigt en intressant iakttagelse överlag, hur mjukis-Clayton förvandlas till stentuffa Tarzan ju längre ifrån civilisationen han kommer. Om Riktiga Män™ bara fick ge sig ut i djungeln och slåss! Då skulle mjukismannen återgå till sitt naturliga tillstånd! Det är intressant därför att det rimmar så väl med det Ronny Ambjörnsson pratar om i sin bok Mansmyter, hur civiliserat beteende inte riktigt är kompatibelt med mansrollen i alla sammanhang. Först och främst handlar dock Tarzan, precis som Man of Steel, om kraft som släpps lös för det Goda™ i kampen mot det Onda™ och i den kampen representeras tydligen det Goda™ numera av muskler snarare än intellekt.

Muskler är det nya svarta för män som vill känna att de har kontroll över tillvaron. Ett manligt paradigm ersätter ett annat. Förr var det kontroll, känslomässig behärskning. Nu är det muskler.

Fotnot:
——————-
¹ Helt ovetenskapligt kan jag räkna upp ett par tillfällen i Buffy när både Angel, Riley och Spike tagit av sig skjortor för att bli omhändertagna. Samma fenomen händer i Captain America när Steve Rogers förvandlats, eller i vilken film eller bok du vill där hjälten skall visa sina “tillgångar”.
² John Clayton III, Lord Greystoke och Tarzan. Kärt barn har många namn. Samma person.