Efter en debatt på wrnu om en spelledare som bara kan tänka “män”, så kom jag att tänka på det här citatet från ASF. Det är ett citat som till viss del går att applicera på datorspel också. Det är ett generellt citat. En filt, under vilken de flesta gamers – de flesta, sade jag, inte alla – går att klämma in. Jag tror fler och fler håller på att ramla utanför filten, men många förlag och designers sitter kvar därunder och trivs alldeles utmärkt med det.

Men nog om det. Till citatet!

Jag citerar ASF-grabbarna från deras Från Atlantis till Blekinge:

Tyvärr är det så att de övervägande karaktärerna i den här boken är män. Förklaringarna till det är många. Främst handlar det om att vi som ligger bakom scenariona är män och det är ofta enklare att relatera till karaktärer av samma kön, åtminstone när det gäller att formulera känslor och tankar i skrift. Även det faktum att två av scenariona utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara som karaktärer har spelat in. Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart.

Det bör också nämnas att scenariona från första början är skrivna för rollspelare, vilka sorgligt nog fortfarande är en strikt mansdominerad grupp.

Det här är ett bra citat. Anledningen till att det är ett bra citat är för att det finns så mycket att analysera i det, och för att det är skrivet av en grupp rollspelare som på sin tid (boken är utgiven 2004) var lite utav ett avant-garde när det gällde friform. Som synes kanske mindre avant-garde när det gäller innehåll i friformen.

I relation till citatet i stort, och något som jag tycker mig se präglar diskussionen överlag – inte bara här utan i andra forum också – är den analys jag tänker göra av citatet i sin helhet.

Tyvärr är det så – är det så “tyvärr” egentligen? Om det var “tyvärr” kan jag tycka att det inte är så svårt att byta kön på en eller annan person i spelet. Tro mig. Det är lätt. Jag gör det hela tiden. Ibland skriver jag ett äventyr, och i slutet på skrivprocessen byter jag kön på hela högen. Funkar bra. Då ser jag också åt vilket håll jag lutar. Oftast skriver jag fler män i actionsammanhang och färre i mer psykologiska sammanhang. Bara för att jag är inbiten feminist betyder inte det att jag gör allt rätt. Men det finns verktyg att ta till, så “tyvärr” köper jag inte. Vill man göra en stark kvinnlig spelarperson eller spelledarperson, så gör man det. Tyvärr är bara bortförklaringar.

Att relatera till rollpersoner/ spelarpersoner av samma kön – Strålande. Varför förutsätts det då att jag som kvinnlig spelledare eller spelare kan gestalta eller identifiera mig med män med bravur? Kanske för att jag som konventsspelledare inte har så mycket val. Inte heller har jag så mycket val när det gäller inköpta äventyr eller för den delen spel, om jag inte vill sitta och modda i ett par timmar först. Alternativt om jag inte håller mig till spel där det finns ett kvinnligt alternativ. Det kanske inte är så konstigt att jag mest spelar BioWarespel? Det här kallas privilegie. Jag har det i det här sammanhanget inte. Grabbarna har det.

Sedan måste jag också poängtera något som jag och många fler med mig har funderat på genom tiderna – det är tydligen enklare att spela en helt annan ras, i en helt annan värld och med helt andra referensramar än det är att spela kvinna (för en man). Det får oss att känna oss helt unika. Inte på ett bra sätt.

Att spelen utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara – varför väljer spelutvecklarna en sådan tid och plats om det är “tyvärr”? Ännu en anledning till att jag inte är särskilt övertygad om “tyvärret”. Och om tiden och platsen är framtiden, eller en pseudomedeltid med drakar och magi – kort sagt, när spelvärlden tar gigantiska avsteg från verkligheten – hur kommer det sig att Patriarkatet sitter fast som en gammal rostig spik i en planka? Gary Alan Fine säger det så mycket bättre än jag.

While players can, in theory, create anything, they in fact create only those things that are engrossing and emotionally satisfying. Fantasy is constrained by the social expectations of players and of their world.

Jag tror inte att det är begränsat enbart till spelare. Spelutvecklare är rätt bra på att ta på sig skygglapparna också. Tjocka skygglappar. Av filtad, svart ull. Med Rambomotiv på.

För spelarna och utvecklarna vi talar om kanske det är mer tillfredsställande att föreställa sig en värld befolkad enbart av män? Vilket i sin tur öppnar upp en can of worms om man droppar ordet “homoerotik” i mixen. Men det gör man inte, för man är snäll.

En annan sak som är mycket intressant är den andra delen av stycket där det står “Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart”. Otänkbart. Och ändå finns det kvinnor som förklär sig till män för att få slåss. Det som egentligen stör mig mest med den lilla poängteringen är detta: Vad är det som säger att alla spelarpersoner måste vara soldater? Är det bara soldatens roll vi som spelare vill utforska? Är det bara männens värld som är spännande nog att förtjäna ett spel eller två?

Den sista meningen – att scenariona är skrivna för rollspelare (det kunde lika gärna ha stått spelare) – är nog den som gör mig mest ledsen. Rollspelare är – genom kraft av tidigare meningar där ASF förklarar varför “tyvärr” egentligen betyder att de sitter fast i gamla hjulspår – män. Det kan tyckas fånigt att bli ledsen över en sådan sak, men betänk då återigen det här med privilegie. You guys have it. I don’t. I det här sammanhanget.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, spel, datorspel, spelkultur, rollspel