Thomas Arnroth, som, det skall medges, är en god bekant till mig och som jag haft många diskussioner med gör upp med dagstidningarnas dåliga täckning av spel på kultursidorna. I princip håller jag med Thomas, det är för jävla dåligt av svenska dagstidningar att inte skriva om spel. Det går så klart att titta på de nedskärningar som gjorts på diverse svenska redaktioner för att dra slutsatsen att det kanske inte enbart handlar om snobberi utan om att pappersmedia för en tynande tillvaro överhuvudtaget och att spel kanske inte står högst på dagordningen när det gäller vad som täcks på sidorna. Sedan kan man så klart, beväpnad med siffrorna som Thomas tar upp, påstå att spel är mer angeläget att läsa om än den senaste Millenieboken av Lagercrantz, men det hör kanske inte riktigt till saken.

Det jag ställer mig frågande till i artikeln är dock inte grundtesen att spel borde räknas som kultur, utan det “vs” som alltid dyker upp i sammanhanget. Kultur är inte ett nollsummespel, något som borde vara ganska uppenbart. Att säga att spelbranschen i Sverige har haft många framgångar är en sak, men räknar vi verkligen kultur i siffor? Är det det vi skall syssla med? I sådana fall vinner Dan Brown och Stephenie Meyer hands down på bokfronten. Siffror skapar inte en bra spelupplevelse, lika lite som Dan Browns försäljning skapar en bra läsupplevelse. Samtidigt visar siffrorna att det finns något i den här upplevelsen som talar till många. Det är lite som McDonalds och finare restauranger. Ibland vill man ha McDonalds och ibland vill man äta på en fin restaurang där tid och omsorg lagts ner på maten. (Och ibland vill man äta på Punk Royale, där man får en blandning av buffliga kockar som matar en med kaviar och en smakmeny av den godaste mat man någonsin ätit i ett hål i väggen med halvfärdig inredning och LEGO på bordet. Jag hittar ingen Punk Royale-motsvarighet i spelvärlden och litteratur. Kanske Apocalypse World av Vincent D. Baker och valfri grafisk novell av Alan Moore.)

Jag måste erkänna att jag är kluven inför många företeelser inom både litteraturvärlden och spelvärlden. Jag gillar till exempel inte alls E.L. James böcker om Christian Grey. Det betyder inte att jag missunnar dem någon annan. Det är väl där problemet ligger snarare än i siffror. Vi har en debatt som handlar om vad vi “bör” gilla och inte gilla. Vad som är fint och fult. Den här debatten finns även inom spelbranschen, det är inte bara på kultursidorna vi råkar ut för elitismen, snobberiet och vad som anses vara ett “bra spel”. Senast på Bokmässan i år spelade Jonas Thente djävulens advokat och sade att Candy Crush inte är ett spel, vilket kanske motsvarar att säga att E.L. James inte skriver böcker. Det är inte sant. Men vi tittar på spel på olika sätt och med olika ögon istället för att medge att olika format passar vid olika tillfällen, och att Candy Crush kan vara en lika intensiv upplevelse som Journey, men att Journey kanske ställer lite djupare frågor än Candy Crush.

Det är den diskussionen vi borde ägna oss åt istället för att fråga oss om spel tillhör kulturen. Det är klart att spel tillhör kulturen, även om spelmakarna själva kanske fortfarande känner sig som underdogs, och att delar av spelkulturen själv helst undviker alla de frågor som faktiskt ställs runt böcker som 50 Shades of Grey, just därför att det finns en tradition av kritik inom bokvärlden som saknas inom spelvärlden. För att gå vidare kanske det är värt att tänka på Sarkeesians ord som hon inleder snart sagt alla föredrag och videos med numera. Kom ihåg att det är fullt möjligt att njuta av något som samtidigt är problematiskt. Det gäller både McDonalds, DaVincikoden och Metal Gear Solid V.

Så länge vi fortsätter att ställa spel och kultur mot varandra så kommer vi nog inte vidare. Nu vet jag att artikeln som Thomas skrev förmodligen handlar mer om en kritik av kultursidorna i tryckt media än en kulturdebatt som jag gått och funderat på lite själv ända sedan jag kallade Thente elitist (förlåt, men jag gillade verkligen att jag vågade säga det. Det är inte varje dag jag är så modig med människor jag inte känner) i Statens medieråds podd. Vi måste få lov att inmundiga det vi själva trivs med utan att vi som människor värderas efter vad vi konsumerar.

Samtidigt som jag skriver det här är jag otroligt kluven, eftersom det MED den förutsättningen även följer ett resonemang om att vi måste vara kritiska till det vi konsumerar, ibland utan att tänka. Vi vill inte bli Supersized Me-sjuka av det vi tar in, och det blir vi om vi inte ifrågasätter. Det resonemanget gäller i och för sig allt som vi ägnar oss åt. Vi börjar mer och mer leva i bubblor som bekräftar det vi redan vet och forskare har konstaterat att fakta inte hjälper när en åsikt är fast förankrad. Då letar vi istället bekräftelse på andra håll. Vi behöver en ny upplysningsperiod, en tidsålder där vi ifrågasätter allt vi “vet” och börjar om lite från början. Nu blev det här ett frånsteg från det jag pratade om från början. Min poäng kvarstår. Kultur och spel är inte i motsats till varandra. Spel är kultur. Kultur är inte ett nollsummespel. Alla får – eller borde få – plats. Elitister till trots.