Idag träffade jag teamet som skall hjälpa till att arrangera FemCon. En grej som blev ganska uppenbar är att det finns ett otroligt behov av att prata om hur det är att vara kvinna inom spelhobbyn, hur det är att spela kvinna, hur stereotyper påverkar oss när vi spelar och hur kvinnosynen i äventyr påverkar oss när vi spelar.
Idag satt vi i två timmar och pratade. En halvtimme gick åt att diskutera FemCon. En och en halv timme pratade vi om helt andra saker, i första hand om hur det är att vara kvinna inom spelhobbyn. Det är inte konstigt. De flesta av oss har samma erfarenheter av att inte höra hemma, av att vara utanför.
Det är därför det är viktigt att skapa safe spaces där vi kan diskutera den här typen av upplevelser utan att bli ifrågasatta av de som får lov att ta plats inom spelhobbyn på ett mer självklart sätt.
Vi pratade om många olika ämnen, men de som var tydligast var dels hur kvinnor porträtteras i äventyr och spel. Snösaga var ett äventyr som diskuterades, där en kvinnas sexualitet (eller kanske snarare brist därpå), var avgörande för om äventyret gick att ta sig igenom eller inte. Vi pratade också om hur kvinnor i konventsäventyr (om de finns) som vi upplever det hela tiden måste ha någon form av sexualitet, antingen implicit eller explicit, medan männen helt förutsätts att vara cis-heterosexuella.
Det var ett fascinerande samtal, inte minst för att det är sådant jag själv funderat över ganska länge. Hur påverkar det spelaren om spelaren är en man och spelar en kvinna, och tvärtom? Vilka situationer känns bekväma och vilka situationer fungerar inte alls? Varför är en av de mest använda bakgrunderna (som jag har hört talas om) att en eller flera kvinnor gjorts till offer i rollpersonernas förflutna och fungerar som plot points för att motivera att rollpersonen är ute och hämnas på världen eller orcher eller vad det nu kan vara?
Hur kommer det sig att den historiskt sett mest normala sexuella relationen* mellan rollperson och spelledarperson är våldtäkt eller prostitution? Hur kommer det sig att kvinnors situation kanske berörs lätt, men inte förklaras på ett sådant sätt att det går att använda i spel på ett bra sätt?
Det finns mycket att gräva i. Jag har god lust att göra research i den mängd konventsäventyr och köpeäventyr jag har för att se om det finns ett statistiskt underlag eller om det är ett resultat av känslan av utanförskap som många av oss delar.
_______________________
* Gaming as Culture och Shared Fantasy återberättar båda denna typen av relationer mellan spelare och ickespelarpersoner som ett normalt förekommande inslag i spel.
2014-07-20 at 22:20
Kan inte påstå att jag någonsin känt att jag hör hemma i spelhobbyn utanför det egna gängets trygghet.
Det är därför jag gillar föreningar där går det att skapa ett sammanhang där alla är införstådda med principen att alla deltar på sina villkor.
Spelhobbyn som helhet är rent ut avskyvärd: misstänksamhet, förakt och maktspel styr.
Att skrämma och tvinga andra att passa in i ens egna uppfattning är norm.
När hen sitter där i en grupp som förstår varandra runt rollspelsbordet försvinner allt det där och att uppnå en gemensam upplevelse blir fokus.
Spelhobbyn som helhet, den är konformism, tagen till sin yttersta spets.
2014-07-22 at 01:10
Tommy, intressant att höra. Jag har själv mer eller mindre “lämnat” spelhobbyn pga att jag äcklas av allt det förakt och de maktspel du nämner. Den hobbyn som jag en gång sökte mig till för att finna gemenskap bland likasinnade. Men det kanske är en naturlig reaktion från någon som en gång skjutits ut ur andra gemenskaper att när hen väl hittar en ny gemenskap att börja bete sig lika illa själv. Eller som en vän beskrev det när jag frågade om han skulle vara med i Blood Bowl-turneringen på GothCon: “Jag är inte intresserad av att bli sedd ner på av folk som tycker att jag är en sämre människa för att jag inte kan reglerna lika bra som dom osv.” Den kommentaren beskriver så väl varför jag sakta men säkert dragit mig ur spelhobbyn och nöjer mig med att spela privat med nära vänner. Vänner som lustigt nog alla delar den åsikten.
Om detta är en bidragande orsak till den höga halten misogynism och andra typer av förakt är verkligen något som skulle grävas djupare i. Är det reaktionen på att bli kränkt och utstött som skapar en missriktad hämndreaktion?
– “Jag må vara ett missfoster, men jag är i alla fall inte kvinna/homosexuell/mörkhyad/rullstolsburen..”
2014-07-22 at 21:04
För att återknyta till artikeln, jag anser att hobbyn som helhet ska vara en safe space för alla som vill vara delaktiga.
Låt oss istället ha specifika väl avgränsade utrymmen där det är tillåtet att ägna sig åt misstänksamhet, förakt och maktspel. Där skrämma och tvinga andra är acceptabelt.
Dessa utrymmen märkes lämpligen med en stor neonskylt med texten “here there be evil monsters”. De bör vara små, instängda och gärna där ingen oavsiktligt hittar dem.
Vi måste lämna utrymme för nya att lära sig, för nyfikna att känna sig välkomna och för alla att känna att de är delaktiga.
Seger bör mätas i nöje, i glädje, i hopp och gemenskap.
Låt oss kalla de som föraktar och misstänkliggör för vad de är: monster att överkomma för erfarenhetspoäng.
Vi är fler, vi är starkare, vi är smartare, vi är bättre; vi måste gemensamt stå upp för spelhobbyn, alternativet är att låta monstren vinna.
2014-07-24 at 01:56
Jag tycker att safe spaces är en skitsmart lösning tillfälligt. I framtiden önskar jag ju dock att det inte skulle behövas.
Hur som helst är jag av den åsikten att det bästa sättet att komma på en långsiktig lösning på ett problem är att gräva sig ner till roten. Inte för att det alltid går att lösa problem genom att angripa roten till dem, utan för att man då får en helhetsbild som gör det lättare att lista ut hur man bör gå tillväga. Jag menar alltså inte att “predika för kören”, utan bara konstaterar att jag tycker att det är rätt väg att gå och jag håller med dem som redan arbetar så. Det var därför jag nämnde det. Men flertalet duktiga grävare har säkert redan kommit långt på den fronten.
Eftersom vi som pratar här, just nu, är överens om att safe spaces är lite av en nödvändighet i dagens läge, så kan man ju vända på steken lite. Varför finns det ens ett motstånd mot något som verkar så självklart? Det är väl en av sakerna jag tror att man kan få klarhet i, och följdaktligen kan motverka, när man analyserar hela problembilden.
Och en tanke om artikeln: Jag upplever att hämndmotivet är extremt överanvänt inom all media nuförtiden. Varenda jävla film och spel handlar om någon som är på nån slags hämnartåg känns det som. Som om Hollywood har en checklista där hämndmotiv står överst. Så det är klart att kvinnor hamnar i kläm även där. Min flickvän/mamma/syster har blivit kidnappad/halshuggen/våldtagen och nu skall dom jävlarna få. Det är ett billigt knep och lägger upp för catharsis i slutet där hjälten slutligen ger igen och publiken jublar. Och där blir återigen kvinnor objekt, eftersom dom förminskas till en orsak. Det finns inga riktiga äventyrare längre. Alla måste ha en anledning att ge sig ut. Uselt skrivande hindrar utveckling.
Ursäkta att jag orerar igen. Är lite trött.